Det är verkligen febril aktivitet i kommentarsfältet här just nu. Jag är otroligt tacksam för det. Systerskapet ändå, vilken fantastisk grej. Mer om just systerskapet snart på en blogg nära dig förresten, jag fick nämligen en kommentar som förtjänar sitt eget inlägg om hur alla dessa män i mitt liv formar mig och det behöver vi djupdyka i, men just idag är tiden knapp så vi börjar här:
Väldigt många av er ifrågasätter varför min man inte jobbar från ett kontor. Det är en mycket rimlig fråga. Hans företag har ett enormt kontorskomplex tio minuter med pendel från oss, så det är verkligen en mycket rimlig fråga.
Dels är deras internationella riktlinjer fortfarande hemmajobb efter pandemin, dels är nittiofem procent av hans möten med Asien och USA så det är inte så att det ger honom något att vara på kontoret. Han skulle bara sitta framför sin dator instängd i ett mötesrum hela dagarna.
En annan aspekt är att han har väldigt mycket möten, tittar man i hans kalender ligger det alltid minst två, inte sällan upp till fyra samtidigt, så det finns ingen tid till att kallprata vid någon kaffemaskin. Han känner inte att han saknar det sociala som kommer med att vara på ett kontor för det ryms inte i hans dagar. Allting han gör är på teams.
Min man arbetar i en organisation där man generellt arbetar väldigt mycket. Han är programledare för hårdvarudesign på ett av världens största telekombolag, vilket innebär att han är ytterst ansvarig för alla projekt som pågår och han rapporterar direkt till ledningen. Det är inget litet ansvar, han får inte vara otillgänglig någon tid på dygnet.
Om han skulle vara på ett kontor all sin arbetstid innebär det att vi aldrig skulle träffas. Jag är inte säker på att det är bättre. Sedan är det inte bra nu heller, men nu sitter han iallafall i sovrummet när han jobbar och barnet och jag tassar inte längre på tå.
Jag vet inte om det låter som att jag försvarar honom, det är inte meningen. Jag ger bara en större inblick i varför det är som det är. Jag säger inte att det är rätt, men just nu är det så här. Och jag tror att jag behöver fundera mer på vad jag vill än vad han vill.
Jag minns nu plötsligt vad det var som fick mig att börja läsa din blogg. Det var under en av min mans ”dippar” som jag kände mig så ensam, och letade efter andra som har partner med depression. Du skrev om din man som mådde dåligt och jag kände igen mig i dina ord, och det var en tröst. (Det är väldigt tungt att älska någon som har mer eller mindre kronisk depression.) Även min man har en tendens att försvinna in i jobbet. Han har inget toppjobb men jobbar hemifrån, för ett internationellt företag med möten i olika tidszoner och. Han har svårt att finna glädje i livet, men kan ”försvinna” in i jobbet, vara till nytta där och ha en typ av mening där. Jag önskar såklart att han hellre försökte fokusera mer på livet med mig/oss, och söka hjälp för sin depression. Men jobbet tar all energi, dessutom vill han inte. Jag säger inte alls att ni har samma situation! Jag bara undrar om det kan vara en bidragande orsak (den underbara, depphävande känslan att vara behövd och uppskattad) att han väljer jobbet. Inte för att det ska få dig att ursäkta beteendet. Du ska fortfarande tänka vidare på vad DU vill ha! /Maria
SvaraRaderaÅh, vad jobbigt det låter! Hoppas att du ändå känner dig sedd och älskad i er relation och att ni har fått det att fungera.
RaderaDet stämmer att min man hade en utmattningsdepression för många år sen men den är han tillfrisknad från och har generellt inga depressiontendenser. Han är glad och nöjd och trivs med sitt jobb, helt enkelt.
Så intressant. Förstås finns det en anledning till varför man väljer att jobba så mycket. Och kanske man gör det för att slippa förhålla sig till livet.
SvaraRaderaCarina
Fast om han skulle vara på kontoret hela sin vakna tid och ni knappt skulle träffas alls kanske det skulle gå upp ett ljus för honom...?
SvaraRaderaDet låter heller inte så kul att inte ha tid till socialt häng på jobbet. Jag tycker om mitt yrke men utan fikaraster och småprat skulle jag inte trivas - och då är jag ändå hyfsat introvert.
Skriver i all välmening, vill bara påtala att det finns fler sätt att leva på.
har följt detta, både inlägg och kommentarer och jisses vad det hänt saker sista dygnen. Och även om många varit inne på det så måste jag också bara lufta reflektionen lite - att just jobba hemma kan ju kännas för honom (inbillar jag mig) som att det ändå funkar, med ett sånt jobb och ändå ha familj, för att vi lagom följsamt finns där, täcker upp, städar, fixar, tar hand om barn och är där när glimtarna av tid dyker upp. Då kan man ju inbilla sig att det ändå är ett tillsammans-liv man lever, om man som Man kanske inte är så väldigt bra på att sätta sig in i andras perspektiv, så kanske man lätt kan tro att det ju ändå funkar, den här vardagen man har. Om han tvingades jobba på jobbet så skulle det ju bli så uppenbart om ni faktiskt inte ses alls. Så det här är ju i en mening den bästa lösningen i världen för honom, han får ju "ha en familj" OCH jobba dygnet runt. På det viset kanske man faktiskt inte märker att det inte är så mycket relation man har. Och jag menar det verkligen i andan av systerskapet - för man gör ju vad man kan för relationen och familjen, alltid jämt och ständigt. Men ansvaret inför att relationen hålls igång, det ansvaret blir fan jäkligt tungt ibland. Och det ansvaret dras väldigt sällan så särskilt jämt i min erfarenhet. hur ofta checkar ens kvinnliga vänner ut och slutar laga mat städa tvätta ta hand om barn och män och sexliv och relationer och ekonomi och så vidare för att "det är lite mycket på jobbet nu", för att man "är lite nere nu" etc... Nä följsamma är vi rätt ofta. och täcker upp. och vi gör det absolut också för vår egen skull! men jag känner ju fler män som upplever att de lever jämställt än vad jag känner kvinnor som upplever det, så att säga. det är så väldigt klokt och starkt av dig att ändå dra gränsen och uttala att det här beslutet får han ta för sig själv och inte stå "bakom det" som the ever supportive wife intill självutplåning. För det är fasen inte lätt att dra gränser och stå upp för sig inför dem som är närmast alltid. Ylva
SvaraRadera