Så blir det den näst sista kvällen på året. Jag har köpt ett nytt nagellack, isigt vitt och skimrande, fast ännu inte målat naglarna. Tänker att det får vänta till imorgon när klänningen hänger nystruken på sin galge, när håret och makeupen är på plats. När jag har ett litet glas bubbel intill.
På matbordet står en vas med vita rosor och grönt ris. De allra sista röda ljusen håller på att brinna ner. Imorgon får ljusstakarna höga, vita ljus. Den lilla röda ljuslyktan har jag diskat och ställt in i skåpet, ersatt med en i vitt och guld. I kylskåpet ligger torskryggarna inlindade i papper, bredvid ligger champagnen på kylning. Vi är redo för nyårsafton 2020.
Ska vi starta morgondagen med fyrtio minuters rask promenad innan frukost? säger min man på tisdagskvällen. Inte jag, säger barnet och ryser. Han kryper längre in under filten i soffan. Jag, som innan pandemin och hemmajobbandet alltid gick till jobbet, nickar och säger ja.
Inser att jag gillar idén om att dra på mig träningskläder, en fleecejacka och löparskorna med extra varma strumpor och gå riktigt snabbt, så där som man kanske inte gör på väg till kontoret. Komma hem till en varm kanna kaffe och frukost.
Så kommer onsdagsmorgonen. Halv åtta ställer han en kaffekopp på mitt sängbord. Redo om femton? säger han och jag väser att han får gå själv. Nä kom nu, säger han. Strax innan åtta är vi ute. Strax efter åtta har jag vänt upp ansiktet mot regnet, känner hur jag ler. Imorgon går vi längre, säger jag. Skit också, säger han.
Kommer hem och drar av det översta lagret kläder. Lägger filten på golvet och stretchar genom kroppen. Herregud, gör mamma yoga? säger barnet när han kommer upp. Jag vet verkligen inte vem jag är längre.
Är det måndag, tisdag eller onsdag? Jag vet nästan inte. Igår under vår promenad frågade jag min man om han hade koll på tiden. Kände att den kunde vara fyra, men den kunde också vara åtta. Jag tittade efter nu. Det är tisdag. En dag kvar till nyårsafton. En dag kvar för att köpa nyårschampagnen och maten, blommorna och stearinljusen.
Det blir torsk för oss på nyårsafton. Smörstekt torskrygg med ugnsbakad spetskål, champagnesås och hasselnötter. Innan dess en löjromstoast och till sist en citronsorbet. Till det ett chablis som var fruktansvärt dyrt.
Det var ett felköp i somras. Sprang in för att köpa en flaska vitt en kväll när vi skulle äta räkor, greppade min vanliga flaska chablis och skyndade till kassan. Trehundrafemtio kronor tack, sade kassörskan. Ursäkta va? sade jag. Sneglade på flaskan och såg att det uppenbarligen inte var mitt vanliga vin. Sneglade även bakåt och såg kön. Så jag betalade, tog min flaska och gick hem. Drack något halvbilligt bubbel till räkorna och sparade mitt vita trehundrafemtiokronorsvin till bättre tider.
Vilket alltså visade sig vara nyårsafton 2020. Det känns ändå rätt på något sätt. Fast med tanke på året som har varit så lovar jag att vinet kommer vara surt.
Snön har regnat bort. Vi är tillbaka till grått hela dagarna. Fast barnet har kommit hem, så inomhus är det inte grått. Fast det har det ju aldrig varit. Bakar chokladkaka till kvällen, gör lunchgröt med kardemumma i och toppar med frysta körsbär och krossade valnötter.
Min man har en klassisk musikfas. Spelar instrumental musik högt som tusan. Jag blickar in i julgranen, är fortfarande som förtrollad, vill aldrig slänga ut den. Jag sätter mig riktigt nära så att jag kan känna grandoften.
Vi dividerar om vilken serie vi ska se härnäst, om huruvida vi ska äta fisk eller kött på nyårsafton, om hur mycket som är rimligt att klä upp sig för ett nyår bara hemma, bara vi. Min lilla trave med olästa böcker på sängbordet är nere på två.
Så kom söndagen. Kylskåpet är inte längre lika fullt, den sista biten julskinka låg på min frukostmacka i förmiddags. Den stora grytan med tomtegröt är äntligen uppäten. Korvarna och köttbullarna försvann igår. Fyller på med färsk lax och kyckling på hyllorna.
Jag sneglar på de röda ljusen på matbordet. Har fortfarande en förpackning kvar att elda upp, men har börjat drömma om vita knoppiga rosor i vasen och tvinnade guldiga ljus till nyårsafton. Men inte ännu, vi har fortfarande ett par dagar med det röda kvar.
Annandag jul. En annan dag, fast så väldigt lik de andra dagarna den här julen. Vi sover länge, promenerar långt, spenderar timmar i soffan med böcker och serier. Alltid nära, händer under kläderna, fötter som slingrar sig runt benen. Hans andetag mot min nacke. Den allra bästa platsen de kan vara.
Dry martini i soffan innan middagen, det sista röda ur julaftonsflaskan till maten. Äntligen är julmaten uppäten, kvar finns sallad och en bit ryggbiff till ikväll. Imorgon kommer barnet hem. Jag tror inte att dagarna kommer bli särskilt annorlunda, kanske bara lite mer påklädda.
Juldagen. Så kom ledigheten. Tomma dagar, utan planer, inga måsten. Vi sover till nio, dricker kaffe i sängen. Kokar risgrynsgröt och gör skinksmörgåsar till frukost. Ramlar ner i soffan när frukosten är borta. Han surfar på mellandagsrean, jag läser en bok.
Utanför faller snön. Det sägs att den ska trilla hela dagen. Vi ska fortsätta göra det här. Göra ingenting alls. Bara ligga under en filt. Läsa, äta vörtbröd med julskinka, prinskorv, köttbullar och senap. Säga att vi inte vill ha mer janssons, men kanske en ägghalva. Så småningom gräva fram chokladpralinerna som inte åts upp igår.
Kanske ta en promenad. När snön ändå virvlar ner, när himlen är klarblå och solen finns där. Men det får bli det mest ansträngande som sker den här juldagen.
Den tjugotredje ska snart glida över till den tjugofjärde. Det är bara jag och min man. Han blandar drinkar åt oss, jag sitter i soffan och läser en bok. Riktiga sidor i strävt papper och med veckat pocketomslag. I hörnet står julgranen, på bordet brinner ljusen. Drinken med gin, kanelsockerlag, citronsaft och äppelmust är godast.
Så blir det den tjugofjärde. Vi sover till nio. Vaknar till en tyst lägenhet. Jag tassar över det svala trägolvet, tänder julgranen, slår på kaffebryggaren. Längst bort på himlen hänger solen, klargul mot den isblå kylan som nyper oss i kinderna. Vi promenerar över Östermalm. Möter glada barn med spring i benen och höga rop i luften, tanter i päls och med rött läppstift, farbröder i hatt. Alla med fina papperskassar med vackert inslagna paket.
Vörtbröd och saffransbulle till lunch. Sitter länge vid matbordet, tofflor på fötterna, händerna runt kaffemuggen. Ljusen på bordet brinner hela tiden. Någonting jazzigt från högtalarna. Alldeles snart ska jag duscha bort promenaden, dra på mina tunnaste strumpbyxor och kliva i klänningen. Hälla upp ett glas champagne och duka fram ett julbord för två, ringa hans mamma och systrar på skype och äta en julmiddag väldigt typisk för året 2020.
God jul, ni som läser här.
Så blir det dagen före julafton. Drar mig upp klockan sex, sjunker ner i soffan och fastnar med blicken på julgranen. Stirrar in i ljusen, dricker långsamt mitt kaffe, vaknar till liv. Drar på springkläderna. När klockan slår åtta har jag lagt fem kilometer på hög.
Sjunker ner framför datorn tillsammans med frukosten. Sitter där tills klockan blir lunch. Ansiktsmask och en inpackning. Duschar, fönar håret, applicerar en makeup. Svarta byxor och en ljusrosa blus, en svart behå som kan skymtas under och mörkröda läppar.
Ansluter till en juldrink på teams med Harvey och Mike. Skålar i bubbel och säger god jul. Skriver ett autosvar på mailen. Jag är ledig och är åter 7/1-21. Stänger igen datorn.
Det är dagen före julafton. Naglarna är målade i allra djupaste rött. Julaftonsklänningen hänger på sin galge i sovrummet. Ingenting avancerat, bara en enkel svart. Om någon timme ska jag hälla upp ett glas bubbel till, lägga fötterna i min mans knä och vänta på en julafton.
Det är det sista rycket nu. Sista dagen med möten, sista dagen med deadlines. Jag jobbar imorgon också, men inte särskilt länge och antagligen inte särskilt hårt. Startar dagarna långsamt, tänder julgranen och ljusen på matbordet, lägger mig under filten i soffan och dricker kaffe och tittar på allting som glimrar.
Det är även den sista dagen med barnet hemma. Vi firade vår julafton i lördags, den riktiga julaftonen ska han vara med sin pappa. Det blir fint för honom. För de båda.
Jag har köpt ett gäng böcker. Ett par flaskor vin. Har oceaner av ledig tid. Jag kommer att sakna barnet, fast egentligen finns ingenting som skaver. Han kommer hem igen på söndag. Tills dess ska jag ligga skavfötters med min man i soffan, sova länge, gå långa promenader, läsa en liten hög böcker, äta chokladpraliner och titta på Love Actually.
Jag sitter framför sovrumsfönstret och arbetar. Min man stoppar in huvudet. Har du kamera igång? frågar han. Ja fast det är bara med Rachel, säger jag. Jag har ett kameramöte och behöver en skjorta, säger han. Han rotar snabbt i garderoben och försvinner iväg med en skjorta i händerna.
Efteråt skämtar jag om att han kunde ha bytt om i sovrummet, varit ögongodis i mitt möte. Han svarar med att mycket långsamt knäppa upp sin skjorta samtidigt som han visar hur sexigt han kan dansa. När jag går därifrån daskar han mig på baken.
Det är tur att vår arbetsplats är i hemmamiljö, för hade det här varit på ett kontor hade det nog räknats som oerhört grova sexuella trakasserier.
Söndagskväll. Granen står och lyser i sitt hörn. Min man ligger i andra änden av soffan, har ett glas whisky i handen, en näve chokladbitar i prassligt papper intill. Barnet sitter vid sitt skrivbord och ritar manga. I bakgrunden håller statsministern sitt jultal.
Jag sitter skräddare i soffan. Skriver det här, låter blicken hoppa mellan datorn och julgranen, de fladdrande ljusen på matbordet och de ljusgula bubblorna som virvlar i mitt vinglas. Känner hur jag inte vill vara någon annanstans än här, just precis här.
Idag är det julafton i vårt hus. Granen är klädd, visserligen är bara tre ljus tända i adventsljusstaken men under julgranen ligger klapparna och väntar till kvällen. Barnet ska fira jul tillsammans med sin pappa, så vi får en alldeles egen julafton idag.
Jag frågade honom vad han tycker är allra godast på julbordet. Sill, köttbullar och janssons frestelse, svarade han. Så där har ni våran låtsasjulaftonsmiddag. En liten silltallrik till förrätt, janssons och julköttbullar och grönkålssallad till varmrätt och så saffransostkaka med lättvispad grädde och björnbär till efterrätt.
Efter maten ska vi träffa släkten på skype. Ta en juldrink tillsammans med mina föräldrar och bröder och önska dem en god jul. Avsluta kvällen i soffan, fortfarande finklädda och med läppstift och kammade frisyrer, med julklappsöppnande och julgodis.
För övrigt frågade jag barnet om jag skulle försöka hitta Kalle och hans vänner på youtube, men han tyckte att vi kunde dra gränsen där.
Så blir det fredagen den artonde december. Den sista fredagen innan jul, barnets sista skoldag innan jullovet. Det verkar som att en hel drös människor ska vara lediga nästa vecka, så jag gissar att min måndag, tisdag och onsdag blir ganska lugna.
Igår avslutade jag en stor uppgift, idag vid lunch en annan och för en timme sedan en tredje. I min kalender finns bara smågrejer kvar.
Vi ska hoppa i våra jackor och skor nu, promenera Odengatan upp och ner och titta på julgranarna som säljs. Hitta den som känns rätt och ta med den hem. Sätta i ljus och julgranskulor. Jag har alltid tänkt att julgranar utan glitter är finast, och så igår slog det mig att jag får bestämma själv, jag får strunta i glittret. Vilket uppvaknande att inse att julgranen inte behöver se ut som min barndoms granar.
Apropå livet just nu: att ha ett barn som distansundervisas är så mycket bättre än jag trodde. Den första morgonen kommer han upp i mjukisbyxor, två decimeter för korta eftersom han har en fas där allt ska vara stiligt och propert. Jag har förstått att man inte har riktiga byxor när man jobbar hemifrån, säger han.
Nu är vi tre dagar in och det verkar som att jag behöver köpa nya mjukisar till honom.
När skoldagen är över kommer han in och lägger sig på tvären över vår säng och berättar om sin dag. Ligger där och småpratar en stund, ligger kvar och skrollar i sin telefon medan det händer saker i min dator. Det är väldigt mysigt att samexistera på det här viset.
Det är en hektisk tid, den som är nu. Flera uppdrag som pågår samtidigt, ett gäng deadlines under samma dagar. Jag slår upp datorn vid åtta och sedan är jag fast där tolv timmar eller så. Bryter då och då för att ordna med mat och säga hej till min familj.
Varje kväll finns det något att göra. Julkort som måste skrivas, paket som behöver hämtas, mat som ska handlas, julklappar att slå in. Jag gör avslappningsövningar när jag ska somna, fastnar ändå med tankarna i olika listor.
En morgon vaknade jag klockan sex och kunde inte somna om. Smög upp före de andra, tände ljusen på matbordet och soffbordet, hällde upp en kopp kaffe och satte mig under filten i soffan. Det var knäpptyst och alldeles underbart.
Jag har gjort det varje morgon sedan dess. Sitter där i en timme och tittar ut i mörkret och lyssnar på tystnaden. Jag tror att det är den där timmen mellan sex och sju som gör att jag inte tappar förståndet.
Så mitt barn. Han är femton år. Han kom som en trevlig liten överraskning när jag var nitton. Det kunde ha gått åt helvete, men det gick bra. Vi växte ihop fint, han och jag. Sedan hittade vi min man när barnet var fyra och sedan dess har det varit vi tre.
Jag tänkte på det häromdagen, när min man pratade med sin mamma och två tredjedelar av samtalet handlade om barnet, vad fint det är att det blev så. Det kunde ha blivit någonting annat, något mindre bra. Men det var inte det som det här skulle handla om.
Mitt barn, han är femton år nu, och för första gången nånsin har jag inte fått en önskelista. Jag frågade vad han ville ha i julklapp för någon vecka sedan. Hm, sade han och tittade sig omkring. Jag vet inte riktigt. Stickade polotröjor är ju rätt snyggt?
Någon dag senare frågade jag om vi skulle baka lussekatter. Nej, jag ska iväg, svarade han. Igår undrade jag om vi skulle sätta nejlikor i apelsiner tillsammans. Vi kan göra ett coronavirus, sade jag. Haha, nej, det är lugnt mamma, svarade han.
Jag vet att det är så här det ska vara. Det är inte meningen att han ska ha tid för mig. Det är en bra sak att hans liv rullar på och att jag blir en mindre del av det, eftersom han väljer det. Det är fint. Det är bra. Fast det gör lite ont också.
Handen på hjärtat, det är inte särskilt hemskt att sitta här. Strykbrädan står framför sovrumsfönstret. Där utanför har mörkret just fallit. Stjärnor har tänts i alla fönster runt vår innergård. På nästan alla balkonger lyser hundra små lampor.
Ett matt sken från vår egen julstjärna dansar ovanför mitt huvud. I fönstersmygarna står två flämtande blockljus. Säkert tio gånger har jag kommit på mig själv med att höja blicken från datorskärmen och titta ut genom fönstret, låtsats att jag är Carrie Bradshaw.
Dessutom är mitt skrivbord höj- och sänkbart. Det ni.
Vi är hemma alla tre. I fredags coronastängdes barnets skola och de gick över till distansundervisning. Han sitter vid skrivbordet inne på sitt rum och verkar arbeta flitigt. Min man sitter framför sin dator i vardagsrummet, håller låda i något möte.
De har bra arbetsplatser, de där två. Rejäla, fina skrivbord. Bra stolar. Jag förpassades till sovrummet. Fick strykbrädan som skrivbord, en skev och praktiskt taget antik stol att sitta på. Känns värdigt.
Så jag tog mig själv på orden apropå det här med att skapa någon slags julkänsla. Måttade upp en tredjedel koncentrerad äppeljuice och två tredjedelar whisky i en kastrull, rörde ner lite kanel och värmde på. Slantade ner en äppelskiva i ett tumblerglas och hällde på den varma blandningen. Har således uppfunnit den godaste juldrinken nånsin.
Fast jag har förstås ingen aning om den fanns sedan tidigare.
Hursomhelst. Tände ljusen på matbordet och slog mig ner tillsammans med en hög julkort. Julhälsningarna blev till rim i höjd med att drinkglaset fylldes på. Det blev en pinsamt låg nivå på rimmen. Som den här julhälsningen till min svägerska:
Himlen har varit täckt av ett grått lager i flera veckor nu. Ingen sol alls sedan någon gång i november. Husens fasader har tappat sin färg. Det är som om det regnar även när det inte regnar. Ser ut som skymning även fast klockan bara är fjorton.
Tillsammans med corona ger det en domedagskänsla. Gör att jag inte riktigt känner julen, även fast jag gör planer och skriver listor, lyssnar på julmusik och eldar upp tusen ljus om dagen. Jag tänker att jag måste levla upp. Börja blanda julinspirerande drinkar på kvällarna. Köpa julgran. Äta fler chokladpraliner. Griljera den jäkla skinkan.
Vi ligger i varsitt hörn av soffan när han petar på mig med sin fot. Är det dags att skriva lista inför julen? säger han och ler när jag sätter mig käpprak i soffan. Jag har en grej för att skriva listor. Har velat skriva lista inför julen i flera veckor nu.
På en sekund är jag inne i telefonens anteckningar, har den första tomma checkrutan framme. Skapar olika kategorier, en för mat, en för fix, en för julklappar. Skriver köp julkort, fyll på med mörkröda stearinljus, köp brunt vaxpapper och grönt sidenband till julklapparna.
Om en stund ska vi gå ut. Göra några försiktiga söndagsärenden, sätta en bock före jullistans första punkter. Komma hem och lista ännu lite mer.
Den kommer till sist, fredagskänslan. När klockan slår tjugotvå och jag sitter i soffan. Ena handen är kupad runt vinglaset. Mina naglar har samma djupröda färg som vinet. Den andra handen stryker mot min mans rygg. Han spelar musik, jag har bara ben under min stickade klänning, nytvättat hår och ett naket ansikte. Vid midnatt kliver vi upp från soffan, lämnar kuddar och filtar huller om buller, glasen fortfarande på soffbordet.
Vaknar till en lördag när klockan redan är efter nio. Drar upp rullgardinen, tänder stjärnorna, hämtar kaffe. Till sist går vi upp. Utanför hänger gråheten i luften. Tänder ljus och vänder ryggen mot fönsterna. Mer kaffe, en apelsin i klyftor, två julskinkemackor. En tidning och mjuk jazz i bakgrunden. Byter ut fredagskänsla mot lördagslojhet.
Jag drar på mig löpartightsen direkt på morgonen. En svart tisha och en stickad svart tröja över. Fäster håret med en snodd i nacken, lämnar ansiktet bart. Harvey ringer under dagens första timmar. Vänta, säger han, det ringer på andra linjen. Han försvinner en sekund, sedan är både han och Mike där. Det här går inte, säger Mike. Kom och drick glögg ikväll, vi kan sitta på balkongen, två meter isär.
Jag springer på lunchen. Fem kilometer mitt allra snabbaste. Sjunker ner alldeles svettig framför datorn, duschar inte förrän flera timmar efteråt. Blåser ut håret, applicerar rouge och läppstift, klär mig i min allra varmaste tröja.
Glögg på en balkong, två meters mellanrum, kallt fast ändå varmt. Det låter som det allra underbaraste just nu.
Mörkret har fallit sedan länge när jag kliver ut på trottoaren. Kroppen är stel efter alla timmar på en köksstol framför datorn. Jag promenerar genom Vasastan. Fastnar framför en klänning i ett skyltfönster. Den är allt som jag aldrig bär, viskar om fester som inte är för mig. Böljande rött tyg i mängder, ett smalt liv, en hjärtformad urringning.
Jag går vidare. Hinner något kvarter innan jag stannar framför nästa skyltfönster. Det är en klänning som jag skulle kunna bära. Den mjuka sammeten, den djupa smaragdgröna färgen är som gjord för decembers julfester. Men min kalender ekar tom. Där finns inga fester.
Nästa gång min blick hakar sig fast utanför ett fönster fastnar den på en stickad mörkröd tröja. Jag tänker att den skulle vara fin till min hundtandsmönstrade kjol och tjocka strumpbyxor en helt vanlig måndag i december.
Vi promenerar tjugotusen steg. Genom gamla stan och runt Södermalm. Går in i en kyrka, stannar och tittar på en dansuppvisning på ett torg, tittar på Stadshuset i färger. Kommer hem och äter världens senaste lunch, tänder ljusen på matbordet, sitter kvar för en kopp kaffe.
Barnet försvinner in på sitt rum och vi lägger oss på soffan. Jag läser en julnovell, försöker starta en jazzig jullista på Spotify men min man skrockar högt. Nehej du, nästa lista tack, säger han och jag byter till Amy Winehouse.
Han googlar brittiska skrivbord och jag tittar på kakelugnar. En del av vårt sovrum ska nog få bli arbetshörna och hörnet i vardagsrummet som rymmer en dator idag ska kanske få bli med kakelugn, precis som när huset byggdes för hundrafemtio år sedan.
Stjärnorna har hittat upp i fönsterna. Adventsljusstaken har fått röda ljus och står på bordet, ett ensamt rött ljus i klongljusstaken intill. Det är fortfarande november, men det gör ingenting för idag är det första advent. Den har kommit nu, decembers magi. Jag funderar på att baka. Att låta barnet komma hem till en varm plåt lussebullar.
Det snöade litegrann förut. Ingenting som stannade kvar, men det var fint hur det yrade runt i luften. För första gången i år låter jag mig själv hitta in i julkategorin på spotify. Min man protesterade naturligtvis högt, men det gör ingenting.
På bordet ligger fyra sammetsblå julstjärnor och väntar. Adventsljusstaken står på köksbänken, ännu tom på ljus. Jag sitter i soffan, naglarna är nyss målade i rött. Jag tänker ha röda naglar hela december. Ett glas bubbel i handen och sextiotals musik från högtalarna. Min man har just upptäckt att ett par skor som han spanat länge på är kraftigt prissänkta i England. Barnet är hos sin pappa, men även som sms i min telefon.
Sista veckan i november. Jag tänker att en pandemi aldrig kan vara värre än i november. Tar en promenad på lunchen för att få dagsljus, men det är att skämta med sig själv. Jag har det lite lugnare den här veckan, inte så att jag har lite att göra, men jag har inga deadlines som hänger över mig. Det gör att jag får tvinga mig själv att jobba.
Vaknar till en tisdag. Sängen bäddades ren under kvällen före och lakanen är krispiga. Jag vill verkligen inte gå upp, men stapplar till sist mot köket. Tänder ljusen på matbordet, öppnar datorn, häller upp en kopp kaffe.
Jag var på kontoret igår, för första gången på en månad. Det är inte meningen att jag ska vara där, men vi hade ett uppstartsmöte i ett projekt och på grund av orsaker var det viktigt att mötet genomfördes på plats. Men idag är det tisdag och jag är tillbaka vid matbordet.
Ordningen är återställd, min man sitter tre meter bort framför sin dator, ljusen brinner på bordet, kaffekopparna avlöser varandra, Rachel och Harvey är återigen bara röster i min telefon. Men det var fint med de där timmarna bland människor.
Corona. Det är ett annorlunda liv. Jag saknar restaurangerna, vinglaset medan vi gör oss i ordning, den extra tiden framför spegeln. Men så kom Corona. Lördagskvällar spenderas hemma med bara varann som sällskap.
Han lagar surf'n turf och jag har fortfarande svarta träningstights och en tisha på mig. Ett glas rödvin, går från matbordet till soffan, barnet som läser manga i soffan, musik i bakgrunden, tulpanerna som sträcker sig ur sin vas och hela vägen ner till bordet.
Så. En fredag mitt under den brinnande pandemin i bilder. Är det mitt i pandemin eller vågar man hoppas att vi närmar oss ett vaccin och ett slut? Jag tror inte att jag vågar hoppas.
Klockan ringer sju, men jag stretchar tiden. Hinner bara dricka halva kaffekoppen i sängen, sedan får den följa med in i badrummet medan jag gör mig i ordning.
Ansiktskräm och foundation som bas, sedan en lätt ifyllnad av fransar, bryn, kindben och läppar. Håret får vara vad det är. Förra fredagen körde jag på ballongärmar och rosa läppar, det kändes som ett vinnande koncept så det fick bli en repris.
Tömmer och fyller diskmaskinen, plockar och bäddar sängen. Jag kan inte starta dagen förrän det är rent och snyggt, det är någon slags skada.
Öppnar datorn och gör frukost någonstans strax efter åtta. För dagen vaniljkeso och bär, ett kokt ägg och en klementin. Omega 3&6 och D-vitamin. Ännu en kopp kaffe.
Åt en take away palak paneer, men den gjorde sig verkligen inte på bild så istället ger jag er min lunchpromenad. Försöker promenera trettio minuter varje lunch, både för att samla steg men också för ljusets skull.
Timmarna efter lunch spenderas vid matbordet. Tända ljus, myshetsfaktorn är viktig nu under pandemin. Ja, annars med men oftast har jag inga ljus tända på kontoret.
Klockan slår fyra och eftersom det är fredag innebär det att arbetsdagen är slut. Svirar om till träningskläder och springer benen trötta.
Klockan nitton dricker man bubbel, det är sedan gammalt. I glaset har vi Glöet, en kombination av glögg och bubbel. Smakar annorlunda men inte oangenämt. Känn er fria att berätta för min man att våra bakre högtalare är jättefula och att de inte behövs.
I en annan tid och i en annan värld hade vinet intagits på någon bistro tillsammans med en bit mat, men nu är det vad det är och istället har min man snickrat ihop varsin tallrik med trancherad entrecote på en salladsbädd tillsammans med riven parmesan och vitlök- och chilifräst broccoli. Det har jag dock ingen bild på, ni får ta mig på mitt ord.
Det var en fredag under pandemin. Varsågoda!
Jag läser om folks dagar under pandemin. Ser bilder från hem som även blivit arbetsplatser, tänker att jag också skulle vilja dokumentera en dag. För att minnas, för att det är en så konstig tid. För att kanske, förhoppningsvis, kommer det här aldrig hända igen.
Häromdagen hade vi en genomgång av ventilationen i vår fastighet och de som utförde den var tvungna att komma in i allas lägenheter. Det var inga problem, för alla var ändå hemma. Tjugofyra lägenheter där alla var hemma under dagen. I varje lägenhet lyste minst en dator.
Bilder är inte mitt format, men jag tänker att jag ska prova. Testa att dokumentera en fredag under pandemin med bilder från vad som nuförtiden är en vanlig dag.
Vi måste prata om årets glögg. Tjugotjugo må vara ett skitår, men glöggen sitter där den ska. Årets Blossa smakar glögg och någonting mer, något juligt och vintrigt och alldeles underbart. Jag fastnade med blicken på flaskan när jag reste mig för att brygga dagens sista kopp kaffe, konstaterade att klockan var efter fem och ställde tillbaka kaffebönorna.
Värmde glöggen, lade upp fötterna på stolen mittemot och lutade mig bort från datorn. Dricker du myntathé? frågade min man när han kom ut från sitt möte. Eh ja, svarade jag. Tänker att jag nog antagligen kommer dricka väldigt mycket myntathé den här vintern.
Jag har någon slags defekt där jag slår i huvudet ganska ofta. Det är minst ett par smällar i veckan. Huvudet dunsar in i bordsskivor, köksluckor, dörrar. Bara i helgen slog jag i huvudet tre gånger. Skulle tvätta håret igår och fick navigera försiktigt mellan bulorna.
Det är ganska trist att det händer, för antagligen blir jag inte smartare för var smäll. Lovar att det är så här jag kommer gå till sist, av min allra sista huvudskakning.
Måndag igen. Känns det inte som att det alltid är måndag? Vi är halvvägs genom november, men med ännu snävare coronarestriktioner. Jag har just stängt ner arbetsdatorn, ska värma en kopp te och öppna en bok, strunta i den vanliga promenaden när arbetsdagen tar slut. Laga en oxfilépasta och kanske dricka ett litet glas rödvin under tiden.
Vi sprang på en rejäl bit oxe i lördags, för ett nästan orimligt lågt kilopris. Således är idag tredje dagen vi äter oxfilé. I lördags åt vi den saltad och pepprad och grillad en snabbis tillsammans med spetskål och pak choi. Igår fick den bo i ugnen i sex timmar tillsammans med teriyakisås och serverades sen på en bädd av grönkål och svartris och toppades med picklad gurka, hackad chili och vårlök.
Idag ska den sista lilla biten gifta sig med kantareller, pasta och grädde. Jag ska dricka ett litet glas rödvin. Man får hitta sina små ljusglimtar, det får man. För mig är det tydligen mat.
Så kommer lördagen. Det blir inte särskilt annorlunda mot fredagen, fast minus alla de där arbetstimmarna. Vi sover till halv tio, dricker kaffe i sängen, stökar runt i lägenheten, äter frukost och dricker ännu mer kaffe. Klär på oss och går ut.
Promenerar mellan små delikatessbutiker, lämnar aldrig Norrmalm men samlar ändå ihop tiotusen steg. Handlar färska räkor och en bubblig äppelcider till lunch, oxfilé och rödpang till middagen. Köper nya blommor till vasen på matbordet. Vid femton kommer skymningen. Tänder alla ljusen, häller upp en kopp kaffe, skriver det här.
Min mans telefon ringer nollfemfyrtio. Ett system har kraschat i Egypten, säger han. Somna om du. Ett par timmar senare går jag upp. Han är inne på sin andra timme i ett onlinemöte. Jag känner att jag vill ha fredag, att jag behöver ha fredag. Väljer en topp med hög hals och ballongärmar, applicerar lite mer mascara än vanligt, ett tunt lager rosa läppglans.
Har fredagskänslan i kroppen genom hela dagen, slutför massor med uppgifter, har årets bästa kundmöte. Tänker att allt sitter i ballongärmarna och de rosa läpparna. Nu slår klockan snart fyra och jag ska gå och köpa allt som jag är sugen på. Har en känsla av att kassarna kommer innehålla mandlar, oliver, ost och chark och en riktig pangflaska rödvin.
Imorgon har två veckor av hemmajobb pågått. Min man har jobbat hemifrån sedan i mars. Tidigast när mars nästa år är slut kommer de gå tillbaka till kontoret. För min del är det kanske okej efter nästa vecka, fast det tror jag egentligen inte.
Det är inte så dumt, det här. Att sitta vid matbordet, i soffan, i sängen. Alltid med en kopp kaffe i närheten, eller ett glas bubbelvatten med sprickande isbitar, goda saker att äta och hela tiden med levande ljus tända. Fast det går åt väldigt många ljus, men det är det värt för det är november och corona finns.
Jag är klar med min novemberdepp nu. December kommer inte vara vad den brukar, men det kommer bli fint ändå. Julgranen kommer fortfarande vara fin, om än bara för oss. Vi kommer alltid ha lussebullar och pepparkakor. Kan fortfarande ta långa promenader där kylan biter oss i kinderna och det knarrar under kängorna.
Och så kan vi stanna till på vintriga uteserveringar, sitta på fårskinnsplädar och dricka varm choklad, titta ut över isiga vikar. Komma hem till stjärnor i fönstren och röda blommor på borden och flämtande ljus. Dricka glögg och äta chokladpraliner, vara lediga och tillsammans, om än i väldigt små grupper. Det blir fint. Annorlunda, men fint.
Vaknar till en tisdag i november. Det är grått där utanför. Träden på vår innergård har tappat nästan alla sina löv, de ligger som en brun kletig massa på marken. Det är en ny dag och allting börjar om. Det är tiotusen nya steg att gå, ännu ett träningspass att göra, ännu en middag att laga, en diskmaskin att tömma, hundra nya mail att svara på.
Det är en ny dag i november och det slår mig att när november tar slut så kommer december, men det kommer inte vara någon vanlig december. Inga julbord, inga adventsmingel, inget luciafika, inga släktkalas. Ingenting av det som gör att vi överlever november.
Vi sitter mittemot varandra och äter lunch. Det var någon som sa att de med beroenden har det tufft just nu, säger han. Eftersom det är så många som jobbar hemifrån. De kämpar med alkoholberoende, spelberoende, sexberoende, alla möjliga sorters beroenden.
Jag höjer ett ögonbryn, låter gaffeln sväva i luften. Säger att vi är ensamma hemma hela dagarna, vi skulle kunna skaffa oss ett sexberoende. Absolut, hade jag inte haft möte om tio minuter så, säger han. Imorgon kanske då, säger jag och knycker hans körsbärstomat.
Någon timme senare sitter jag framför datorn. Han ställer sig bakom mig, händerna glider över min rygg, hittar till framsidan. Ska vi jobba lite på det där sexberoendet, säger han. Samtidigt ringer min telefon. Fasen också, säger han.
Så blir det söndag och min man räcker mig surfplattan. Hur känner du för Södermalm? frågar han. Jag tittar på bilder på en takmålning, ett badkar och en kakelugn. Det där rummet i mitten skulle kunna bli bibliotek och arbetsrum, säger han. Vi promenerar förbi huset, står och stampar på kullerstenarna utanför. Det är för mycket pengar, säger jag.
Kommer hem igen, sätter en stek i ugnen och värmer äppelmust på spisen. Tänder ljusen och kryper ner under varsin filt i soffan. Blundar och somnar en stund. När jag vaknar har himlen blivit blålila, ljusen flämtar fortfarande och barnet har bytt bok.
Lördagsmorgon. Jag är ensam vaken, har bara lämnat sängen för att fylla en kopp med kaffe. Det är ännu inte helt ljust därute, men alldeles tyst härinne, varmt och mjukt under täcket. Vill du ha rödvin eller bubbel? frågade min man igår. Ja tack, sade jag.
Så en flaska med bubblor hamnade i kylen och en flaska rött intill fönstret vid köksbänken. Den röda öppnades aldrig, för det var ju fredag och ett enda glas gör att man sover gott.
Vi gjorde råraka med löjrom och räkor, drack det där bubblet och somnade innan tjugotre. Men nu är det lördag och jag har skrotat planerna på en gås, men vill fortfarande laga mat länge och baka en efterrätt med äpplen, dela en flaska must med barnet och dricka ett glas rött i soffan med fötterna i min mans knä.
Så man äter gås när man firar Mårten Gås och man äter kalkon när man firar Thanksgiving. Jag har en känsla av att jag kanske inte kommer fira Thanksgiving, för jag tror att gåsen kommer att ge mig lite för mycket huvudvärk. Var köper man ens en gås?
Och innan man äter själva gåsen så äter man svartsoppa, som man gör på blod från en gås. Om det är svårt att köpa en gås, gissa då hur svårt det är att hitta blodet från en gås. Det blir inte heller lättare av att det är meningen att vi ska hålla oss borta från mataffärer.
Äh, vi skiter i Mårten Gås. Snart är det jul hörni!
November är smockad med högtider. Jag hade inte koll på det. Att jag missat Mårten Gås är konstigast av allt, för jag har en far som är från Skåne. Thanksgiving hade jag förstås koll på, fast jag har aldrig brytt mig om att fira det.
I år däremot, helvete. Jag tänker fira allt. Tänker att det är ett fint sätt att ljusa upp november. Laga mat i flera timmar, korka upp flaskor med äppelmust, baka en kaka. Inte bara längta efter advent och jul, utan jag ska verkligen omfamna den här himla skitmånaden.
Jag försöker bota november. Duschar extra varmt, smörjer mig med något som doftar vanilj, använder bara de allra mjukaste nattlinnena. Kliver i dem redan vid tjugo med en stickad tröja över. Bläddrar bland julgranspynt på internet, läser julbordsmenyer, sparar böcker om julen.
Det är gråheten som är värst. Att dagar kan gå utan att solen bryter genom. Himlen är grå, asfalten är grå, människorna är grå. Det låter elakt, men det är sant. Aldrig är vi så utan färg som i november. När december kommer lyser vi upp. Vi måste bara hålla ut till dess.
Vaknar upp till ännu ett terrordåd. Tänker på människorna i Wien, sedan tänker jag på människorna i USA. De vaknar upp till en valdag. Jag hoppas på en förändring, men jag tror inte att den kommer komma. Jag drar upp rullgardinen och himlen är blå. Det går emot allt som jag tror är förenligt med november.
Min man måste åka till sitt kontor och jag blir kvar ensam hemma. Jag minns inte när jag var ensam hemma senast. Det måste vara evigheter sedan. Jag plockar rent och dammsuger golvet innan jag tar min dator och sätter mig i soffan. Det är den tredje november och jag hoppas fortfarande på en bättre värld.
November dräller in. Dagarna blir ingenting annat än grå. Löven ligger dränkta på marken, har bildat en kladdig smet som fastnar under skorna, gör det omöjligt att inte halka runt. Regndropparna faller uppifrån, nerifrån, på tvären.
Vi har nya restriktioner, men jag smyger till gymmet. Jag klarar inte att låta bli. Jag kan följa alla de andra råden. Jag kan laga vår mat, jag kan handla på webben, jag behöver inte gå på museum, jag kan jobba från köksbordet och jag behöver inte åka tunnelbana.
Men jag behöver träna. Jag rotade fram en kettlebell och ett par hantlar och körde hemma i vardagsrummet, men det blev inget som gav. Så jag smyger till gymmet. Håller avstånd och tvättar händerna, torkar rent maskiner och redskap och umgås inte alls med någon utanför familjen. Ändå känner jag mig som en bov.
Vi promenerar genom Hagaparken, sparkar löv tills de yr i vinden. De löv som bleknat från rött till rosa är de finaste. I handen håller han ett gravljus. Marschaller flämtar i stentrappan upp till minneslunden. Himlen är någonstans mellan dimma och mörker. Efteråt promenerar vi förbi mausoleum där familjer är lagda till den sista vilan.
Gömmer oss under en filt i soffan medan regnet smattrar mot rutan. De sista av lördagens bubblor i ett glas, varsin tallrik med de godaste resterna från helgen. Sedan står barnet i hallen. Jag är hemma nu, säger han. Imorgon är det måndag och allting börjar om igen.
Jag sitter i hörnet i vår nya, mörkblå soffa. Det är lördagskväll och vi har ställt in våra planer. Istället puttrar en ragu sedan några timmar på spisen, på bordet står ett glas bubbel och bredvid ligger min man och läser någonting.
Jag har duschat och blåst håret, klivit i en klänning men struntat i strumpbyxor och makeup. Det är det fina med lördagskvällar hemma. Vi har promenerat tjugotusen steg idag, halkat runt på löv som gömmer asfalten. Köpt en kappa från Filippa K. Läst ut en bok, börjat på en ny. Pratat om var julgranen ska stå. Legat skavfötters på soffan.
Torsdag. Barnet tar tåget till sin pappas stad samtidigt som jag går till kontoret. Jag kommer hem igen nio timmar senare. Soffan står mörkblå och fin i hörnet. I en påse har jag nya kuddöverdrag. Under dagen har nya restriktioner kommit och vi avbokar kvällens restaurang.
Häller upp ett glas vin, lägger oss i soffan och beställer mexikanskt. Tänker att jag inte hade kunnat spendera kvällen bättre än så här. Ett glas vin, en plötsligt oplanerad kväll.
Det plingar på dörren vid åttatiden på tisdagskvällen. Utanför står ett par som ska hämta vår soffa. Min man och min son hjälper till att bära ut den till deras dubbelparkerade bil med släp. Jag dammsuger golvet där soffan stått.
Min man kommer in och fångar mig i sin famn, drar in mig i en vals. Det är som en balsal! säger han om vårt cirka tolv kvadratmeter stora vardagsrum samtidigt som han böjer mig bakåt.
Imorgon kommer vår nya soffa.
Så blir det vecka fyrtiofyra och barnet har höstlov. Jag har tagit ledigt idag, lyckats muta till mig en dag tillsammans med honom. Jag frågade om vi skulle åka på en spökrunda genom Sörmland, besöka olika kyrkogårdar och övergivna spökhus, ungefär som spökrundan vi gick för några år sedan. Nej tack, sade han.
Så istället ska vi gå och sätta oss på ett café och skriva bort några timmar. Det var hans idé. Vi ska ha en skrivtävling, skriva varsin spöknovell för fadern i huset att läsa ikväll. Jag har grubblat i tolv timmar över vad min novell ska handla om. Jag hoppas att orden kommer till mig när vi sitter framför våra datorer, för jag tänker sopa golvet med barnet.
Söndagskväll. Vi har hunnit med allt det där som vi skulle hinna med. När lördagen nådde middagstid var det bara två punkter kvar på vår lista, så vi beställde sushi och tog kväll. Vaknade tidigt, tack vare vintertiden, och gjorde rent soffan och tog fram vinterkläderna och bockade därmed av de sista punkterna.
Vi hann även promenera ett varv inne på NK och prova tusen olika kappor, och efter det ännu ett gympass. Var har du inte ont någonstans? frågade min man imorse. Ryggen, axlarna och magen är träningsvärksömma sedan i fredags och benen är möra från igår. Armarna, sade jag. Då kör vi armar idag, sade han.
Så blir det fredagskväll. Jag sitter i soffan i nattlinne och en stickad tröja, håret är fortfarande blött efter duschen, överkroppen trött efter dagens gympass. Jag har ingen fredagskänsla. Jag tror att det är för att det är en tråkig helg som väntar. En helg med bara måsten och borden, en sån helg som bara helt vuxna människor har.
Barnets garderober ska rensas, stora lådor som rymmer allt hans lego ska införskaffas och plats ska göras för lådorna på vinden. Balkongmöblerna ska torkas av och flyttas ner i källaren, men då måste förrådet städas först och saker behöver antagligen återvinnas. Balkongblommorna behöver inspekteras och vinterförvaras. Soffan ska tvättas och fotograferas, för nästa vecka hamnar den på blocket.
Och så behöver bilen olja och fönsterna nya tätningslister och alla vår skor behöver putsas och vinterkläderna plockas fram. Och någonstans ska vi hinna med ett knäböjspass, för min teknik sitter inte helt ännu och då behöver man tydligen göra tvåhundra knäböj med stången. Okej, knäböjen är roliga så de ingår inte riktigt i vuxenprylarna. Men allt det andra, snark.
Det regnar när jag går till jobbet. Himlen är ljusgrå och vattendropparna tunna och miljontals. Det är något med ljuset. Som om det skiner genom allt det grå. Jag går under mitt paraply, passerar Sturebadet och det är något med dess lampor som kastar mig tillbaka till när vi var i Budapest för flera år sedan.
Kommer fram till kontoret och det känns som att dagen ska fortsätta för alltid. Var inte det här väldigt tråkigt idag? frågar Harvey vid tretiden och jag suckar till svar. Ska vi åka in till stan och dricka vin istället? säger han. Det gör vi, säger jag.
Vi sätter oss i saluhallen på Östermalm, serveras Prosecco i vinglas, pratar bort en timme, dricker ett glas till. Säger hej då och promenerar hem. En fisksoppa puttrar på spisen, barnet sitter vid matbordet med sin matteläxa, jag tar min mans plats framför spisen medan han återgår till att göra färdigt en presentation. Och imorgon är det fredag.
Jag kommer hem samtidigt som barnet gör gröt. En stund senare går han till träningen. Jag har vilodag, så jag häller upp ett glas rödvin och sjunker ner i soffan. Skriver det här, ser att Lars Kepplers åttonde bok om Joona Linna har släppts i appen och klickar på läs.
Den laddas ner och jag lägger mobilen åt sidan. Först ska jag slå ihop en pasta med kantareller och oxfilé, fylla på vinglaset och äta en långsam middag med min man. Duscha bort dagen och kliva i nattlinne och morgonrock. Sedan, efteråt, ska jag komma tillbaka till soffan och Joona Linna.
Tisdagen kommer och vi startar den hemma vid köksbordet, alla tre. Barnet har hemstudiedag, för alla elever har utvecklingssamtal på distans. Hans mentor berättar att han har höjt sig i tre ämnen och det var bra, för om några månader ska han söka till teknikprogrammet på Thorildsplan och då behöver betygen vara höga.
Efter utvecklingssamtalet går vi till vårt favoritcafé. Barnet pluggar inför ett prov om marknadsekonomi och jag levererar en statusuppföljning till en kund. Sedan textar min man att han är hungrig och vi möter honom på hörnet utanför en indisk restaurang. En veg thali och sedan hem igen, avslutar dagen där vi börjar den, framför varsin dator vid matbordet.
Jag tror att söndagen gav oss årets sista svamptur i skogen. Marken är blöt, mina tår blir kalla i sina gummistövlar trots de dubbla sockorna. Jag har grävt fram barnets fingervantar, men fryser ändå.
När vi åker hem har vi ett par kilo trattkantareller med oss. Jag värmer en kopp te, kryper ner under en filt, stoppar in tårna under min mans ben. Häller upp ett glas rödvin och rensar svampen. Jag tror att det var årets sista svamptur i skogen.
Fredag morgon och jag stoppar fötterna i ett par jeans, drar en vit tisha över huvudet. Öppnar datorn en minut innan åtta och loggar in till dagens första möte. Några timmar senare pausar jag för ett lunchpass på gymmet. Efteråt får två räksallader följa med hem.
Duschar och blåser ut håret, lägger en makeup och kliver i en kort kjol och en finstickad tröja. Två möten till och sedan slår klockan sjutton. Öppnar en flaska champagne, fyller ett glas och sjunker ner i soffan. Jag har två timmar till övers innan vi har en middagsreservation och en scen att förflytta från huvudet till min bok.
På mitt skrivbord står ett inramat fotografi. Det är från Amsterdam, från förra året. Vi är i en park och jag ska ta en bild på blommorna, men precis när jag trycker på knappen kliver männen som jag lever med in framför. Det blev den bästa bilden jag tog förra året.
Jag fastnade med blicken på den där bilden idag. Det här året är så annorlunda. Det blev ingen vecka i en alldeles tyst skog i Finland, inga nakna kvällsbad i sjön, inga slöa timmar på bryggan. Riga och Kroatien bokades av, skjöts upp på obestämd tid.
I somras sade vi att vi säkert skulle kunna åka någonstans i vinter. Vi började drömma om en julafton i Berlin. Men så fastnar jag med blicken på den där bilden från Amsterdam och inser att vi inte kommer åka någonstans i vinter heller.
Kommer hem och sparkar av mig skorna. Släpper ner hälarna mot golvet efter tio timmar fångade på höga klackar. Knäpper upp kavajen och lirkar mig ur den, men behåller byxorna och linnet. Häller upp ett glas rödvin och sjunker ner i soffan. Har längtat hela dagen.
Vi måste flytta, säger jag. Måste vi? frågar min man. Jag skulle kunna döda för ett badkar, säger jag. Han lyfter upp mina fötter i sitt knä. Vildsvinsbiffar och rotfrukter i ugn? säger han och jag nickar, dricker ännu en klunk av vinet.
Vaknar till en tisdag. Barnet har tid hos ortopeden senare på dagen, så jag stannar i stan. Går till Kaffeverket och startar dagen, gör en uppföljning och dricker kaffe, äter en surdegsfralla och fyller i en excelfil.
Möter min man för lunch. Solen är hög och klar, men luften är iskall. Jobbar de sista timmarna vid mitt köksbord, sedan möter jag barnet utanför ortopeden. Han är nästan helt plattfot nu, efter att hålfötterna kollapsade för ett par år sen.
När vi kommer hem har min man lagat mat. Vi äter och går till gymmet. Och nu är det efteråt och jag sitter i soffan med en kopp te och en macka. Imorgon är det vilodag. Laga mat länge och dricka ett glas rödvin och på sin höjd ta en promenad? säger jag och han nickar.
På måndagen får vi komma tillbaka till kontoret. De som har varit sjuka är friska och ingen mer covid har synts till. Jag har längtat tillbaka, fast på söndagskvällen lägger jag mig ändå nära min man, min näsa mot hans rygg och lyssnar på när han andas, tänker att jag kan ligga så här hela natten, jag behöver inte ens sova.
Men jag somnar och vaknar igen nångång efter sex. Det är fortfarande nattmörkt ute, inte ens en strimma ljus på himlen. Kaffe, klänning och kavaj. En timme senare står jag på trottoaren. Då har ljuset börjat komma. Ännu en måndag är här.
Vi stannar på Liljeholmsbron, väntar på att den ska släppa genom segelbåtarna, när någonting rör sig i mig. Jag vet inte om det kommer från den ljusblå himlen och den klara solen, att det är en perfekt krispig höstdag eller om det är för att vi har ätit söndagslunch hos hans syster. Kanske är det de två champagneglasen, kanske är det att jag tittar på min man och tänker på hur stilig han är, kanske är det skämtet som min son drar.
Jag vet bara att jag står på Liljeholmsbron och känner en grundlycka så stark att jag måste säga det högt. Herregud mamma, säger min son. Tönt, säger min man, men så ler han och lutar sig fram, placerar en puss på min mun.
Det är en höstig lördag i oktober. Himlen är grå där utanför, temperaturen knappt över tiostrecket. Jag sitter vid matbordet, skriver det här, tittar på soffor, läser menyer hos restauranger som vi ännu inte provat. På teven streamas någon styrketävling med väldigt starka män i ett skitigt garage.
Vi har redan varit och handlat till kvällens middag. Biff rydberg och ett côtes du rhône. Jag tror att jag ska promenera en bit när kaffet är slut, sofforna är tittade på och den sista menyn är läst. Fortsätta ha en höstig och långsam lördag.
Jag har en torsdag på språng. Träffar en kund, arbetar från ett café, promenerar tiotusen steg i högklackat innan jag kommer hem vid femsnåret. Mina fötter gör ont och jag är arg på mig själv, för den där kunden säger att deras dörr står öppen om jag någon gång skulle vilja byta bransch, men jag skämtar bort det. Låter ögonblicket passera utan att agera.
Så jag kommer hem och häller upp ett glas vin. Min man drar ner dragkedjan i min kjol och kysser mig i nacken, men så sätter barnet nyckeln i dörren och min dragkedja dras upp igen. Tömmer diskmaskinen, äter en glasnudelsallad med tofu och koriander och jordnötter. Fortsätter ge mig själv mentala smällar. Ring dem imorgon och säg att du är intresserad, säger min man, men jag vet inte hur man säger en sån sak snyggt.
Jag saknar mina kollegor. Saknar människor. Saknar att småprata med folk, att vara på ett kontor, att äta lunch tillsammans med andra. Min man i all ära, men jag kan tänka mig en liten paus. Kan tänka mig att inte sitta vid mitt eget matbord hela dagarna, att inte lyssna på min mans röst när han pratar i sina teamsmöten från tidig morgon till sen kväll.
Jag tröstshoppade ett par stövlar från Boozt tidigare idag, som något slags plåster på såren. Köpte sen ett knippe gula tulpaner att ställa i en vas på matbordet. Det hjälpte lite. Fast bara lite. Och samtidigt, herregud vad jag är bortskämd och privilegierad. Jag borde verkligen bara hålla tyst.
Det har varit en ruskig dag. Vädermässigt alltså, dagen i sig har det inte varit några fel på. Det gör inte så mycket att regnet strilar ner nästan hela dagen om man är kvar hemma. När man bara behöver ta sin dator och sätta sig vid matbordet, med ljusen tända från morgon till kväll eftersom gråheten ligger mörk där utanför.
Vi tog oss ut på lunchen, varsitt paraply och så promenerade vi till en restaurang en bit bort. Åt fetaostbakad lax och bulgursallad med saffransaioli. Promenerade en omväg hem. Jobbade några timmar till, gick till gymmet en sväng och kom hem igen, snickrade ihop en lasagne med köttfärssås från frysen och creme fraiche med kantarell istället för bechamel.
Jag frågade precis min man om vi skulle dela på en flaska champagne, men han tittade bara på mig med ett ögonbryn lyft, så det skulle vi tydligen inte. Osis. Det hade ju varit en fin avrundning på den här dagen.
Jag är svag för hösten som den är nu. September med sin krispiga luft, det höga ljuset, båtarna som fortfarande glider fram i kanalerna, bara en tjocktröja, allt det gröna som börjar bli rött och gult och orange.
Och sen oktober med sina fortfarande varma dagar, en kaffe på en uteservering sittandes mot en husvägg, det kyliga solskenet mot ansiktet, löven som fladdrar ner och förbi. Mörkret som kommer vid sjutiden, fladdrande ljus i ljusstakar på kvällarna.
Rödvin och timmar med långsam matlagning. Te och böcker i soffan. Eller netflix, eller bara vara. Att det plötsligt är okej att bara vara, att stanna inne och göra ingenting.
Vaknar tidigt, dricker kaffe i sängen. Slänger ner träningskläder i en väska och går till gymmet. Tränar armar och mage. Går vidare till Hemköp, lägger allt som ser gott ut i korgen. Jag städar och tvättar, min man rensar kantarellerna. Det tar nästan tre timmar.
Kantarellmacka och rödvin. Tre kanelbullar från Ritorno som väntar på att barnet ska komma hem från sin pappahelg. En söndagskväll med det sista ur en bok.
Min man vaknar med ett ryck bredvid mig. Du är en superspridare! säger han. Mitt test var ju negativt, säger jag. Ja, säger han och somnar om. Det är oklart vad som pågår i hans huvud när han sover. Jag går upp och gör kaffe. En stund senare vaknar han igen, fast på riktigt.
Åka och plocka svamp? frågar han. Jag nickar. Vi klär på oss och upptäcker i hallen att vi ser exakt likadana ut i våra mörkgråa jeans och mossgröna stickade tröjor. Bråkar om vem som ska gå och byta om. Rycker till sist på axlarna, säger att vi ju bara ska ut i skogen.
Kommer hem och häller ut ett berg trattkantareller på köksbänken. Kokar te och sätter oss i soffan, sen går han och rakar sig och jag sitter kvar här. Snart ska jag gå och duscha bort skogen, hälla upp ett glas rött och dra på en klänning, göra mig redo för en lördagskväll.
Tjugotvåfyrtioett kommer textmeddelandet. Ditt provsvar finns nu tillgängligt. Följer länken och läser att det var negativt. Nu behöver jag inte stryka längs husväggarna imorgon. Kommer fira med rödvin och en stek någonstans.
Tack för att ni har följt min liverapportering genom den här svåra tiden av hypokondri. ❤️
Jag mår bra idag, tackar som frågar. Det har varit en bra dag. Ett flyt genom hela dagen. Ganska många möten, men varje möte har avslutats lite tidigare än planerat och jag har hunnit renskriva mötesanteckningar, schemalagt mina actions och gått in i nästa möte med tom inkorg. Det kommer hända cirka aldrig igen, så det är nästan värt att fira.
Tog mig själv på orden (igen) och hällde upp ett glas iskall chablis, som sig bör. Ska fira vidare medelst rökta räkor och aioli, en baguette, kex och brie. I kylen ligger även en flaska bubbel, men också den precis öppnade flaskan chablis. Jag har inte bestämt mig för vilken av dem som ska få följa mig genom kvällen.
Tog mig själv på orden och hoppade in i duschen. Blåste ut håret på rundborste och smorde in mig med något som luktar gott efteråt, strök en klänning och klev i. Halsduk och trenchcoat och en timme på ensliga trottoarer. Och nu mår jag bra. Hundra procent bra.
Hoppas att det var covid. Världens snabbaste covid.
Jag tror inte att jag har covid. Jag mår nog inte ens dåligt idag. Visst att jag har någon svårdefinierad trötthet i kroppen, men den kan lika gärna komma sig från att jag är osminkad, oborstad och ostryken. Att jag har rört mig mellan soffan, sängen och matbordet hela dagen. Gått tjugotre steg allt som allt.
Jag tror att en dusch, en tandborstning och lite rena kläder och sedan en promenad skulle trolla bort den sista gnuttan av sjukdomskänsla från igår. Men vi får se, i förmiddags skrapade jag med en provsticka bak i halsen och lämnade över provet till ett bud.
Men vad som händer nu, det vet jag inte riktigt. Det står att provresultatet kan dröja upp till en vecka och om jag bara hade en dag med huvudvärk, behöver jag ändå isolera mig tills resultatet kommer? Jag tänker nej. Sedan tänker jag att jag har träffat folk som någon dag senare fick symtom och då tänker jag ja. Så jag vet inte.
Mailet kommer på förmiddagen. Ytterligare tre smittade på kontoret. Två av dem hade jag möte med på fredagseftermiddagen, på lördagen fick de sina första symtom. En timme innan det där mailet har jag tagit en tablett mot huvudvärk. Den släpper inte. Efter lunch lägger jag mig i sängen, hela kroppen känns tung och varm.
Jag har beställt ett hemtest för covid. Imorse vaknade jag av ett sms som sade att det kommer någon gång mellan nio och tjugo idag. Jag tror inte att sjukdomskänslan är lika påtaglig idag, fast å andra sidan har jag sovit tio timmar och ännu inte lämnat sängen.
Tredje dagen med hemmakontor. Ännu är det bara fint. Mest fint är att slippa pendlingstiden. Igår promenerade jag bort den tiden, idag sov jag bort den. Men alldeles oavsett får jag dricka första kaffekoppen i sängen och läsa internet, topp tre med att ha helg.
Det gör nästan ingenting att det inte är helg, för klockan är åtta och jag ligger under de fortfarande varma lakanen med min dator. Jag ska snart gå upp, koka en kopp te och bre ett par skivor fullkornsbröd, toppa med rökt kalkon och gurka.
Det är en dag utan möten. Bara jag och min dator och tusen saker att bocka för. Jag tror att jag hinner med en långpromenad på lunchen, kanske runt djurgården, om jag sitter lite längre ikväll. Jag tänker att det är okej att sitta kvar med datorn lite längre om det är i min egen soffa, med te och clementiner och någon som lagar mat en liten bit bort.
De stängde vårt kontor igår. Jag hann bara öppna datorn, hämta en kopp kaffe och börja förbereda mig inför dagens första möte, sedan ringde min chef och sade att ännu en har konstaterats sjuk i corona. Att flera har blivit sjuka under helgen och väntar på sina testresultat. Så jag vände hem.
Jag gör den här veckan hemifrån. Det känns inte särskilt jobbigt. Jag är frisk och utan symtom, där ute pågår en rätt snygg höst, här inne är det mjukt och varmt. Vi har hundra sorters te och ett fruktfat som inte räcker till. Tusen restauranger med take away i kvarteret och ingen tid som spills i tunnelbanan.
Jag känner mig som Elsa Billgren när jag promenerar hem. Jag har varit och handlat, inte kunnat stå emot alla svenska höstäpplen och söta plommon, syrliga clementiner och små röda tomater. Precis utanför affären går papperskassens handtag sönder och jag lägger min blombukett så att den sticker ut över kanten, sedan bär jag påsen i famnen.
Kommer hem och slår upp bubbelvatten över en enda enorm isbit och en citronskiva i ett tumblerglas. Lagar en viltgryta med kantareller och persilja. Tänder ljusen på bordet. Fortsätter känna mig som Elsa Billgren. Kokar en kopp te och sätter mig i soffan, skriver det här men på soffbordet väntar en bok.
Den känns inte helt tokig, den här Elsa Billgren-känslan.
Vaknar till en söndag. I kroppen ligger en lördag på Fotografiska, en lunch som inleds med champagne, en promenad över kullerstenar, mer bubbel vid incheckningen, en fördrink innan en femrätters, tusen samtal igång samtidigt, en natt i en hotellsäng.
Vi drar ut hela gänget efter frukosten, vallar dem genom gamla stan och förbi slottet, längs Strandvägen och Karlavägen. Kramar dem hej då och åker hem till barnet. Skalar av kavaj och kjol, lägger mig under en filt i sängen i bara tröja och strumpbyxor. Min man lägger sig bakom mig. Vi sover bort en timme.
Vaknar och byter om till jeans och stickad tröja, tvingar med barnet ut på långpromenad. Himlen är blå, solen varm och löven rödagulaorangea. När vi kommer hem har kilometerna trillat över tjugostecket. Beställer mat och glider ner i soffan. Det känns som att jag hade behövt en tredje dag den här helgen.
Tänder ljusen på matbordet och soffbordet, utanför fönsterna hänger gråheten tung. Matbordet är belamrat med saker som ska packa ner i våra weekendväskor, skopåsar med skor att byta till mot kvällen, necessärer som väntar på att fyllas. Över köksstolarna hänger de strukna kläderna.
Barnet gör utrymme för sin frukost mitt i allt det där. Jag sätter mig i soffan med min kaffekopp och en tidning. Min man kokar mer kaffe, sätter ägg på kokning. Mitt i rummet står en tvättställning med en tröja som han igårkväll kom på att han vill ha idag.
Det är ganska mysigt.
Nu lägger vi den här veckan bakom oss, sa Katrina redan igår. Men nu är det fredag och jag är hundra procent redo att lägga veckan bakom mig. Åtminstone den arbetsrelaterade delen av den. Resten kan få handla om bara skoj.
Kom hem från jobbet vid fyra, bytte om till träningskläder och gick till gymmet, hela familjen. Hem igen, lagade tacos, fortfarande i träningskläder. Och nu ska jag lägga en ansiktsmask, duscha länge, måla naglarna i en ny rostbrun nyans och putsa upp alla mina skor. Stryka två kjolar, två stickade tröjor och en klänning.
Imorgon kommer min familj. Mina föräldrar, bröder och svägerskor. Vi har en heldag planerad, med fotografiska och vinlunch, en avsmakningsmeny på kvällen och hotellövernattning för hela bunten. Tror det kommer bli fint.
Det är en galen dag. Helvete, det är en galen vecka. Du är verkligen helt slut va? säger Harvey vid femtiden när datorerna glider ner i våra väskor. Jag nickar och tvingar honom att lova att aldrig mer sälja in ett likadant avtal igen, för det är hans avtal som gör att jag jobbar runt klockan just nu.
Egentligen ska jag konditionsträna efter jobbet, men så kommer jag hem och en regionchef ringer och jag fastnar i telefon. Står lutad mot en dörrpost med telefonen mot örat när min man slår upp whisky i ett glas och räcker mig. Jag tar emot det och ser träningsplanerna virvla upp och förbi. Sneglar på soffan och sedan på glaset i min hand. Kapitulerar.
Jag är på den sista säsongen av Suits. Eller det är inte helt sant, jag är på Netflix sista säsong av Suits. Någonstans där ute finns det en nionde säsong. Jag tror att jag har fastnat för att den påminner om oss, om de som jag spenderar hälften av mina dagar med.
Jag säger inte att vi är lika coola som de i Suits, men det finns en likhet. Det är utseendet, egenskaperna, sakerna vi gör om dagarna. På mitt kontor finns det en Harvey och det finns en Mike. Jag är en Donna. Och jag vet, det är en ganska högmodig sak att säga om sig själv, men nu sade jag det.
Och så har vi hon som jag kallar för Dana här inne, men som ju är en Rachel. Jag insåg det för någon vecka sedan. Sedan har vi min chef, som på alla sätt är en Jessica. Förutom att könet inte är rätt. Jag är inte säker på att det gör något. Han är en Jessica ändå.
Jag tittar upp när jag promenerar till jobbet. Det känns som att jag inte lyft blicken på sistone. Luften är klar och hög, det bor en kyla i den. På fasaderna klättrar murgröna, transformerar sig från grönt till rött och gult. Jag har min trenchcoat på mig för första gången sedan i april.
Jag byter ut flera av dagens kaffekoppar till te. Äter soppa till lunch varje dag, tänder ljusen på matbordet på kvällarna. Sitter under en filt i soffan. Drömmer om äppelpaj och vaniljglass, eller kanelbullar som fortfarande är varma från ugnen.
Det är så mycket måndag. Det händer saker på jobbet, människor som inte står vid sitt ord, ändrar sig och ställer till det för mig. Det tar nästan hela min dag att städa upp. Klockan är nästan sex när jag kommer hem. Maten ställs på bordet samtidigt, en halvtimme senare är vi på väg till gymmet.
Jag duschar vid tjugotvå. Står under vattnet och låter det rinna över huvudet. Tänker att det är första gången på hela dagen som jag tänkt mina tankar färdigt. Tömmer en diskmaskin, diskar ur en vas, stryker morgondagens klänning. Täcket doftar av hav och sköljmedel.
Lördag. Bredvid min säng ligger kjolen, strumpbyxorna, tröjan och behån som jag klev ur igår. På soffbordet i vardagsrummet står fortfarande mitt vattenglas och whiskyglaset som min man drack ur när jag snubblade hem sent igårkväll.
Fredagskvällen bankar i mitt huvud. En kväll av drinkar som jag tappat räkningen på, av att prata över sorlet från en fullsatt restaurang, att mingla mellan borden med mina kollegor.
Jag dricker två stora vattenglas, sedan två koppar kaffe. Min mans kropp är varm intill mig, hans arm ligger draperad över min mage, hans andetag mot min axel. Somnar om och sover ett par timmar till. Drar på min morgonrock och ställer mig framför balkongdörren. Släpper in den kalla luften, känner solen mot huden. Bankandet i huvudet har försvunnit.
Solen skiner när jag kliver ut på Odenplan, men det bor en kyla i luften. Tidigare på dagen har jag sagt till Dana att jag tänker leva i mina polotröjor hädanefter, dricka te hela dagarna. Jag stannar till och går mellan raderna av blommor på torget, väljer ett fång rosor i rött, gult, orange och vitt, ett par kvistar rönnbär och lite grönt.
Ställer väskan på sin plats i hallen, kliver ur klackarna och hänger upp kavajen. Min man brygger kaffe och barnet gör en vegetarisk pastasås. Ställer blommorna i en vas på matbordet och tänder lamporna i fönsterna. Får en kaffekopp i handen, sätter mig i soffan och skriver det här.
Det är dagen efter kvällen före. Jag skrev det i morse, det var verkligen en fin kväll igår. Men det var också en kväll med champagne medan vi gjorde oss klara, riesling till kantarellerna och den rökta stören, ett pinot noir från Bourgogne till ankbröstet och sedan ännu mer champagne till prinsesstårtan.
Jag vaknade i morse och flyttade fram alarmet en halvtimme. Trillade ur sängen sist av alla, klev i ett par svarta byxor, låga skor och den mjukaste av skjortorna som bor i min garderob. Ett mörkrött läppstift i ett i övrigt blekt ansikte.
Tittade mig i spegeln och tänkte att det finns en charm i det ändå. Att vara trettiofyra och få känna sig skönt loj i kroppen, att ha ett lite tungt huvud men en varm känsla i hjärtgropen. Kvällen igår var tusen procent värd dagen idag.
Jag är trettiofyra nu. Det var verkligen en fin dag igår. Tittar i kalendern det första jag gör på morgonen, ser att jag kan sluta redan vid lunch. Så vid ett åker jag in till centralen och promenerar hem. Sätter mig skräddare i sängen med datorn mot knäna och ryggen mot kuddarna och skriver. Byter om vid fyra, drar på träningstightsen och en tisha.
Kommer hem en timme senare, duschar och kliver i en klänning. Fyller ett vinglas med brusande bubblor och lägger en makeup. Medan jag drar håret genom värmeborsten avslöjar min man att vi ska äta på Lilla Ego. Vi har försökt boka bord där i två år.
Det är en riktigt dejt, barnet är kvar hemma med en fryspizza, men vi ägnar halva middagen åt att prata om honom. På bordet mellan oss placeras rätter som är värda två år av väntan. Efteråt är luften sval och vi går en omväg hem. Kommer hem vid tjugoettrettio, lagom för att dela en liten prinsesstårta med barnet. Det sista av de virvlande bubblorna från champagneflaskan till oss och ett glas mjölk till honom.
Mina födelsedagar blir lite bättre för varje år som går.
Det blir den fjortonde september. Loafers och svarta strumpbyxor, kjol i svartvita rutor och en sandfärgad finstickad polotröja, en svart kavaj när jag är utomhus. Jag promenerar hem efter jobbet, har en kaffe to go i handen. Kommer hem till en man som lagar en indisk gryta och ett barn som pluggar till ett NO-prov. En kopp kaffe i soffan, spenderar den första halvan av en timme med att läsa ut en bok.
Den andra halvan dukar jag bordet och förhör barnet på det som han förväntas kunna om genetik på fredag. Inser någonstans halvvägs genom att ett glas rödvin lockar mer än en löprunda. Min man frågar hur den perfekta födelsedagen ser ut och jag svarar att det skulle vara att sluta vid två, byta till träningskläder och göra ett konditionspass helt ensam, komma hem och duscha länge, kliva i en klänning och hitta till en restaurang, bubbel och prinsesstårta till efterrätt hemma.
Om jag verkligen får drömma alltså, säger jag. Jag kan fixa allt utom att sluta vid två, säger han. En timme senare ligger drömmen fortfarande kvar i mig och jag öppnar min kalender, ser att det inte finns några möten på eftermiddagen. Imorgon fyller jag trettiofyra.
Fredag kväll och jag ligger i soffan. Barnet ligger i den andra änden, har sina fötter i mitt knä. Min man sitter en liten bit bort och drömmer om bilar som vi inte kommer att köpa. Jag skrollar internet, tittar på kjolar som jag kanske kommer att köpa.
När jag kom hem från jobbet förut stod en flaska rödpang på köksbänken. Till efter vårt bänkpresspass, sade min man. Bredvid låg även det guldiga paketet som inte skulle öppnas före tisdag. Kanske till ditt bänkpresspass? säger han. Vi får fixa något annat tills på tisdag. Det ligger ett par nya Nike Metcon i paketet, precis som jag trodde.
