Jag vaknar tio minuter innan alarmet. Smyger upp och startar kaffebryggaren, tar med en kopp tillbaka till sängen, viskar hej då när barnet går till skolan. Fyrtio minuter senare drar jag på byxor, knäpper på behån. Min man ligger kvar, brer ut sig i mitten av sängen. Kom, säger han. Hans arm mot min bara hud, ansiktet mot min hals, hans varma andetag.
Klockan slår åtta och gråheten utanför försänker lägenheten i mörker, gör att ljusen på matbordet fladdrar. Sneglar mot platsen där julgranen ska stå, tittar mot fönsterna där det om bara några dagar kommer lysa stjärnor. Jag tror att det är precis vad som behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar