Ska vi starta morgondagen med fyrtio minuters rask promenad innan frukost? säger min man på tisdagskvällen. Inte jag, säger barnet och ryser. Han kryper längre in under filten i soffan. Jag, som innan pandemin och hemmajobbandet alltid gick till jobbet, nickar och säger ja.
Inser att jag gillar idén om att dra på mig träningskläder, en fleecejacka och löparskorna med extra varma strumpor och gå riktigt snabbt, så där som man kanske inte gör på väg till kontoret. Komma hem till en varm kanna kaffe och frukost.
Så kommer onsdagsmorgonen. Halv åtta ställer han en kaffekopp på mitt sängbord. Redo om femton? säger han och jag väser att han får gå själv. Nä kom nu, säger han. Strax innan åtta är vi ute. Strax efter åtta har jag vänt upp ansiktet mot regnet, känner hur jag ler. Imorgon går vi längre, säger jag. Skit också, säger han.
Kommer hem och drar av det översta lagret kläder. Lägger filten på golvet och stretchar genom kroppen. Herregud, gör mamma yoga? säger barnet när han kommer upp. Jag vet verkligen inte vem jag är längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar