Så mitt barn. Han är femton år. Han kom som en trevlig liten överraskning när jag var nitton. Det kunde ha gått åt helvete, men det gick bra. Vi växte ihop fint, han och jag. Sedan hittade vi min man när barnet var fyra och sedan dess har det varit vi tre.
Jag tänkte på det häromdagen, när min man pratade med sin mamma och två tredjedelar av samtalet handlade om barnet, vad fint det är att det blev så. Det kunde ha blivit någonting annat, något mindre bra. Men det var inte det som det här skulle handla om.
Mitt barn, han är femton år nu, och för första gången nånsin har jag inte fått en önskelista. Jag frågade vad han ville ha i julklapp för någon vecka sedan. Hm, sade han och tittade sig omkring. Jag vet inte riktigt. Stickade polotröjor är ju rätt snyggt?
Någon dag senare frågade jag om vi skulle baka lussekatter. Nej, jag ska iväg, svarade han. Igår undrade jag om vi skulle sätta nejlikor i apelsiner tillsammans. Vi kan göra ett coronavirus, sade jag. Haha, nej, det är lugnt mamma, svarade han.
Jag vet att det är så här det ska vara. Det är inte meningen att han ska ha tid för mig. Det är en bra sak att hans liv rullar på och att jag blir en mindre del av det, eftersom han väljer det. Det är fint. Det är bra. Fast det gör lite ont också.
Det är ju sannerligen det fina med att få barn tidigt - så mycket mer tid du får med honom (totalt). Om du och jag skulle dö vid precis samma ålder har du fått elva år mer med ditt barn än jag fått med mitt äldsta. Det kanske inte alltid är optimalt just då, när man är nitton, men ändå ett långt strå att dra i långa loppet.
SvaraRaderaVilket otroligt fint sätt att se på det! Har inte tänkt på det tidigare, men det är ju verkligen sant.
Radera