Sista dagen som trettionågonting

Det är min sista dag som trettionågonting. För länge sedan satte jag som mål att ha skrivit en bok innan jag fyller fyrtio och det var på målsnöret, men jag föll inte. Igår satte jag min sista punkt i kärleksromanen. Nåja, den sista punkten innan redigeringen börjar.

Imorgonbitti ska vi först äta en födelsedagsfrukost med barnet och sedan drar vi till Frankrike. Jag ska inte skriva ett endaste ord på hela resan. Inte bok, inte blogg, inga mail, inga mötesanteckningar, inga todos, inga minnesnoteringar.

Det enda jag kommer skriva är sms till barnet, men det är det.

Hörs om en vecka!

Trodde att jag hade bestämt mig

Några gator från oss ligger ett litet bageri som specialiserar sig på tårtor och cupcakes. Vi var där häromdagen, barnet och jag. Beställde varsin kaffe och ett fat av de cupcakes som går att få som tårtor. Ägaren beskrev tårtorna under tiden, måttade och visade storlekar och mönster, föreslog smaker och kombinationer. 

Vi ska bjuda min familj på middag när vi kommer hem från Frankrike och jag hade tänkt avsluta middagen med en tarte tatin, men varken barnet eller jag tyckte att det var särskilt gott när jag provbakade häromveckan, och så kom jag att tänka på det där bageriet och hur jag alltid drömt om deras tårtor.

Vi bestämde oss för en fyra våningar hög red velvet. Det är ett jättekonstigt avslut på middagen, som i övrigt är franskinspirerad, men helt i linje med att det ska vara enkelt utan att kännas enkelt. 

Förrätten är knappt ens en rätt: cornichons med smetana och honung. Ett par skålar lättsaltade chips. En jäkla massa champagne. Varmrätten blir en boeuf bourguignon som kommer ha puttrat på spisen hela eftermiddagen innan gästerna kommer. Ett riktigt pangvin till förstås, men det behöver jag väl inte säga.

Och så en hög red velvet-tårta som avslut. Lite konstigt ändå? Fan också. Kan jag ens servera likör till den? Jag vill verkligen avsluta med likör. Kanske borde jag byta till chokladbottnar? Det är åtminstone mindre konstigt.

Det sista kapitlet

När slutet väl kommer till mig dundrar det in. Jag skriver frenetiskt två kvällar och en halv natt. Det är som om allting måste komma ut där och då. Nu skriver jag epilogen och till skillnad från slutet vill jag dra ut på det så länge som det går.

Jag tror att det är för att jag inte vill lämna karaktärerna. Är plötsligt inte på långa vägar redo att lägga dem bakom mig. Tur att det följer en redigering på det här sen, så att jag inte behöver, inte riktigt än.     

Kort och ärligt

Kom på mig själv med att bli lite sur igår när jag fick veta att någon annan fyller år i september. Det är ju för fan min födelsedagsmånad. 

Vilken trevlig personlighet jag har ändå.

Firandet, det stora och det lilla

Vi närmar oss min fyrtioårsdag. En vecka bort idag. Jag älskar att fylla år, antagligen eftersom jag älskar att fira. Det behöver inte vara stort, kanske är det till och med bäst när det är litet. Men att fylla fyrtio, det är fan stort.

Jag tänker på det varje dag. Vi ska hålla en liten, intim middag för mina bröder, svägerskor och föräldrar hemma hos oss. Jag tänkte fram en meny baserat på vad som är enkelt men inte känns enkelt och den blev förstås fransk, kanske eftersom allt vi pratar om hemma just nu är Frankrike.

(Det är inte sant, vi pratar också väldigt mycket om religionsvetenskap och om valet och att göra studieplaneringar och att köpa en soffa och teckna ett bredbandabonnemang och hur mycket är egentligen rimligt att hänga på studentpuben. Resten handlar om Frankrike.)

Min mans familj ska vi bjuda in till prinsesstårta och bubbel, eftersom det är en av mina bästa kombinationer när det kommer till att fira. Vi valde att slå isär firandet av två orsaker: 1) vi bor för litet för att samla alla hemma hos oss och jag valde ganska snabbt bort att abonnera en restaurang av det andra skälet, vilket leder oss till nummer 2) det är roligare att få fira två gånger samt även när man faktiskt hinner prata med alla.

Men det största firandet av de alla är förstås det som kommer pågå i en vecka och som min man har planerat i ett år: resan genom södra Frankrike. Jag vet inte mycket om den, mer än de glimtar som han har visat då och då. 

Är så fylld med förväntan att nästan ingenting annat ryms i mig.

Ännu en jäkla idé

Lyssnar på en bok medan jag viker tvätt på kvällen. En mening sägs, liksom i förbifarten, men min hjärna snappar upp meningen och spinner vidare. Måste pausa boken och låta tankarna löpa hela vägen medan tvätten viks färdigt. Konstaterar att ja, det skulle kunna vara en bokidé, men jag har redan en pågående och en på vänt, så jag stoppar undan bokidén tillsammans med tvätten.

När jag sover plockar hjärnan fram idén och när jag vaknar har den utvecklats ännu lite mer. Öppnar datorn och spottar ur mig en A4 med idén i grova skissartade drag. Lägger en påminnelse i min kalender den första mellandagen efter jul, skriver en notering om att läsa genom och kanske plocka upp tråden.

Bokidén?

Ni vet hur man, troende eller inte, någon gång trillar dit på en bön till Gud?

Kära Gud, om du bara får honom att bli kär i mig så lovar jag att göra vad som helst. Gode Gud, rädda livet på den jag älskar och jag står dig i evig tacksamhetsskuld. Snälla Gud, hjälp mig bara den här gången och jag är din för evigt.

Tänk om Gud dök upp en dag och bara: Nu är det dags, cash up. Jag besannade din bön och nu ska du betala tillbaka.

Kanske är Gud en slusk, kanske ber han dig göra helt sjuka saker, hur vet du ens att det är på riktigt, tänk om du har blivit galen?

Fan. Nu längtar jag till mellandagarna. 

Stopp och framåt

Jag har kört fast i skrivandet. Eller nej, eller jo. Jag håller på att bygga upp inför slutet, men nu när jag närmar mig känns inte slutet rätt. Jag tror inte att jag behöver skriva om särskilt mycket bakåt, bara hitta en ny väg framåt.

Jag är inte särskilt orolig, det kommer lösa sig. Jag kommer hitta rätt till sist. Kanske att planen att hinna redigera en vända innan Frankrike inte kommer hålla, men det gör inget. Kanske är det bara bra att ta en veckas paus innan jag börjar om från sida ett.

Frukost till middag och med datorn som sällskap

Torsdag. Min man åker till den lilla staden i eftermiddag. Han ska repa med bandet, för de har en spelning i oktober och nu duger det inte längre att bara öva hemma. Barnet åker direkt från föreläsning till grönan för sommarens näst sista arbetspass.

Det innebär att det inte finns någon där hemma som har några förväntningar på mig. Jag skulle kunna gå från jobbet till valfritt café och äta frukost till middag och skriva bort flera timmar. Jag tror att det är min plan för kvällen. 

Om att ha en bra känsla i magen

Igår var årsdagen sedan barnet kom hem från Malmö. I förrgår började han på universitetet igen, på arkivarieprogrammet med inriktning religionsvetenskap. Den här gången gör vi fyra stora förändringar mot förra gången han startade en universitetsutbildning.

Han pluggar här i Stockholm. Han har gått med i kåren. Han flyttar hemifrån när studierutinerna är på plats. Han bor bara minuter med pendeltåget från oss.

De senaste två veckorna har han haft inspark och jag kan inte minnas när jag senast sett mitt barn så lycklig. I lördags hade han sin första finsittning och i söndags var han fylld med en nipprig energi, glad efter sittningen och nervös inför skolstarten.

På måndagskvällen var den nippriga energin borta, ersatt av ett lugn och en nyfikenhet inför tisdagens föreläsningar. Efter gårdagens föreläsningar höll han en alldeles egen för oss hemma vid matbordet. Han pratar om att söka sig till studentpubens styrelse, att jobba bakom baren, om vilken sorts nespressomaskin han borde köpa, om att försöka bli inbjuden till nätverkande träffar med andra religionstudenter.

Jag har en väldigt bra känsla i magen.

Första september

I söndags kom höstkänslorna. Det var något med hur barnet läste högt ur sitt schema, hur min man föreslog lammstek och potatisgratäng till middag, något med hur luften kändes när vi promenerade alla tre på rad efter att barnet frågat om vi ville haka på när han fixade det sista innan måndagens skolstart. 

Det var något med att jag bar jeans, en tunn långärmad tröja och mockaloafers. Att vi plötsligt provade kavajer, blazrar och trenchcoats när vi kom hem. Att jag googlade tarte tatin och sedan ställde mig i köket. Att vi avslutade veckan med dessert och likör.