Två minuter på Liljeholmsbron.

Vi stannar på Liljeholmsbron, väntar på att den ska släppa genom segelbåtarna, när någonting rör sig i mig. Jag vet inte om det kommer från den ljusblå himlen och den klara solen, att det är en perfekt krispig höstdag eller om det är för att vi har ätit söndagslunch hos hans syster. Kanske är det de två champagneglasen, kanske är det att jag tittar på min man och tänker på hur stilig han är, kanske är det skämtet som min son drar.

Jag vet bara att jag står på Liljeholmsbron och känner en grundlycka så stark att jag måste säga det högt. Herregud mamma, säger min son. Tönt, säger min man, men så ler han och lutar sig fram, placerar en puss på min mun.