En läskig, liten promenad.

Med halloween runt knuten och ett barn som efterfrågar läskigheter är jag i full färd att knåpa samman en lagom otäck spökrunda för oss att knata på tisdagskvällen. Ja, halloween är den trettioförsta oktober men då spelar gossebarnet innebandy och helgen är proppad med släktmiddag gånger två. Så i vårt hushåll kommer vi spöka till det med diverse spökhistorier och andra otäckheter den första november. Men visst är det väl någon slags allahelgonresfärd även den dagen? Det kan ju passa ganska fint, tänker jag.

Min plan är att vi åker tunnelbana till Gamla stan där vi börjar spökrundan. På tuben berättar jag om spöktåget och stationen som aldrig öppnade, och sedan går vi raka vägen till...

Riddarholmen
Denna ensliga lilla ö, med Riddarholmskyrkan tronande på Birger Jarls torg. Det finns inte längre någon i livet som vet hur gammal kyrkan är, men de lärda tror att kyrkan stod färdig omkring år 1285. När kontoren stänger för dagen är stadsdelen tom. Och förhoppningsvis kuslig.

I kyrkan finns kropparna från fler än tvåhundra döda människor, begravda i kryptor och gravkammare under golvet. Många av de som ligger begravda här fick ett våldsamt slut, ofta torterade och avrättade genom att huvudet åtskiljdes från kroppen. Sägnen säger att riksdrotsen Bo Johnsson Grip, en av Sveriges genom tidernas rikaste och mäktigaste män, högg ihjäl en riddare framför altaret år 1382. Här ska även protestantiska präster och kyrkbesökare ha misshandlats svårt av kungens katolska pöbel. Sedan dess har det vittnats om fotsteg som försvinner bort, knackningar inifrån gravkammare och en atmosfär en nästan kan skära genom.

Och sedan, sedan vandrar vi vidare in i...

Gamla stan

Där vi rör oss längs Nygatan, vid det västra kvarteret, där legenden säger att man i dimman av tidiga höstmornar kan skåda det tåg av själar som dog under den fruktansvärda pestepidemin som lamslog Sverige i början av 1700-talet. Vi ansluter i de saligas lämmeltåg och rör oss via Kåkbrinken upp till Stortorget. Sedan 1520 sägs det mellan den sjunde och nionde november regna blod och olyckliga vålnader vandrar runt, fast i en mellanvärld som de hamnade i under Stockholms blodbad.

Innan vi lämnar Gamla stan förflyttar vi oss till von der Lindeska huset på Västerlånggatan 68. För här händer det saker. Huset stod färdigt 1633 och avbildningar vittnar om att det ser nästan exakt likadant ut som dagen det stod färdigt. Men sägnen säger att man aldrig är ensam här inne, även om det till synes ser ut så. Det finns någon i huset som med raska fotsteg rör sig genom mörkret. Det enda som får fotstegen att tystna är ljus, men även med lamporna tända finns närvaron av någonting. Ett någonting som visar sig med diffusa konturer i speglar, plötsliga temperaturfall och något hotfullt i luften. 

Jag kommer hursomhelst nöja mig med att titta på huset utifrån.

Vi lämnar Gamla stan och traskar in i...

Östermalm

Vi måste gå en liten bit för att nå nästa spökhus, men det kommer det vara värt. Vi ska till Karlavägen 60. I det stora och spöklika huset berättar myten om en liten flicka som fick nya vänner, vänner som inte längre lever i denna värld. Föräldrarna vittnade om hur de ofta vaknade på nätterna av att de hörde barnröster som pratade med flickan och skrattet från döda barn som ekade mot väggarna och blandade sig med skrattet från deras dotter. Barn som de aldrig såg, bara hörde och kände förnimmelser av. När flickan blev vuxen berättade hon även om en äldre kvinna som med sträng blick och skarp ton sa till de lekande barnen, levande som döda, att vara tysta och sova. 

Vi promenerar vidare till Stureplan 13, där restaurangen Brända Tomten brukade finnas. Brända Tomten öppnade 1922 och blev snabbt ökänt för sina kusligheter. Ryktet säger att en gammal fastighetsägare dröjer sig kvar och ser till att inga förändringar sker på hans ägor. Det har vittnats om hur restaurangens personal möblerade om på kvällarna bara för att mötas av ett återställt möblemang dagen därpå, och en servitris berättade om hur hennes förkläde utan någon rimlig förklaring fattade eld och började brinna. Både gäster och personal har vittnat om en hotfull stämning och om hur många vägrade vistas i Brända Tomtens källare, där atmosfären i en handvändning kunde bli skrämmande och hur ett panikartat behov av att ta sig därifrån fyllde deras kroppar.

Lagom uppvärmda och uppskrämda förflyttar vi oss en aning västerut, mot Sankt Johannes kyrka. Här sägs både kyrka och kyrkogård vara hemsökta. Under flera århundraden har det viskats om stora och märkliga skuggor som rör sig mellan gravstenarna. Redan 1699 dyker den första sägnen upp, när en flicka passerar kyrkogården och blir betraktare av hur en vit skepnad reser sig upp ur marken och hastigt rör sig mot henne. Hon blir rädd och springer därifrån, men i all hast får hon med sig en liten bit av vålnadens svepning. Natt efter natt blir flickan hemsökt av vålnaden i sin sömn, tills hon går tillbaka med svepningen och begraver den på kyrkogården. Där och då upphör vålnadens nattliga besök.

Sent en natt, många hundra år senare, passerar en man kyrkan och kastar en blick upp mot kyrktornet för att läsa av tiden, men kyrktornet badar i mörker. Han fastnar med blicken på de höga fönster som pryder kyrktornet. Något fladdrar till där inne. Ett sken tar form, varken från en eldlåga eller lampa. Ljuset tilltar och tar en overklig form och börjar röra sig bakom fönstret, cirkulerar nerför kyrktornet och rör sig mot marken. Mannen står som fastfrusen och tittar på hur ljuskällan närmar sig. Han får känslan att vad det än är som finns i kyrktornet, så är det på väg mot honom. Han blir rädd och rör sig snabbt bort från kyrkan och kyrkogården. Dagen därpå, i skydd av dagsljuset, tar han sig tillbaka till kyrkan och frågar kyrkvärden om vem som leker i kyrktornet på nätterna. Men kyrkvärden intygar på heder och samvete att kyrkan är låst och tom nattetid.

Runt omkring här någonstans, innan vi rör oss mot tryggheten i Vasastan, passar det nog ganska bra med en kopp varm choklad på något mysigt och ombonat ställe. Någonstans där det inte spökar. Sedan, med lite fladdrig värme i kroppen, går vi hemåt. Men först ett sista stopp, i...

Vasastan

Schefflerska palatset byggdes i början av 1700-talet, men har sedan 1830 även lystrat till ett annat namn. Nämligen Spökslottet. Legenden säger att i Spökslottet huserar flera spöken. Där bor fortfarande familjen Dickens, trots att det är trehundra år sedan de gick ur tiden. Fadern i familjen beskrivs som en tyrann med jäsande blod, modern som synnerligen grov i lynnet och barnen som gathundstyranner som lockade in oskyldiga att öva halshuggning på.

Även byggmästaren, som gav namn åt husets ursprungliga namn, H.P Scheffler, sägs gå igen i Spökslottet. Han ska enligt legenden visa sig i sin svepning och sprida sin liklukt, slå sönder speglar och bulta i tak och väggar och blåsa ut ljus för de levande. Han har sällskap av handelsmannen Jacob von Balthazar Knigge, som sägs ha sålt sin själ till djävulen. En natt blev han bortförd av en svart vagn, med en kusk både behornad och med svans. Legenden säger att det var djävulen som hämtade Balthazar Knigge.

Det sägs att det under huset finns stora underjordiska valv som innehåller både skatter och inmurade människor. På ägorna finns även ett lusthus som ryktet säger innehåller djävulsbilder och som även det ska vara hemsökt. Lusthuset är idag igenbommat och alla fönster är igenspikade. 1907 hittades en grav i parken på ägorna, vem den begravna är vet man fortfarande inte. Vid ett tillfälle lät man en pastor försöka läsa andarna ur huset, men han blev kastad ur fönstret och vägrade slutföra sitt uppdrag.

Så. Lagom läskigt? Känn er fria att knycka spökrundan rätt av, om ni vill. Misstänker att detta kan sitta ganska fint en mörk novemberkväll efter något glas vin också. Och! Hojta för all del till om ni känner till något spökställe som vi absolut inte får missa. Mycket av spökerierna i Gamla stan är sånt som jag fått återberättat för mig och annat har Google informerat mig om. Hittade denna hemsida med fantastiska spökhistorier i och kring Stockholm som kittlar precis lagom mycket.