Kanske bara en normal värld igen.

Vaknar nollfemtrettioåtta och kan inte somna om. Tänker tanken om en morgonpromenad, men det är så varmt under täcket. Nästa gång jag vaknar är klockan halv åtta. Det doftar mat i lägenheten. I köket står min man och bryner en entrecôte. Han skjutsar in den i ugnen. Middag om tio timmar, säger han.

Jag har grus i ögonen hela dagen. Känner mig låg. Som om jag verkligen skulle behöva en god natts sömn och sedan en fest på det. I min kalender ligger en frisörtid. Jag har velat fram och tillbaka, till sist låtit den ligga kvar. Klipper en lång page med gardinlugg. 

Den nya frisyren hjälper inte mot gruset i ögonen. Huden är fortfarande blek, en stressfinne har dykt upp på kinden, händerna kräver den allra fetaste krämen. Jag funderar på vad jag behöver, men jag vet inte svaret.