Jag saknar mina kollegor. Saknar människor. Saknar att småprata med folk, att vara på ett kontor, att äta lunch tillsammans med andra. Min man i all ära, men jag kan tänka mig en liten paus. Kan tänka mig att inte sitta vid mitt eget matbord hela dagarna, att inte lyssna på min mans röst när han pratar i sina teamsmöten från tidig morgon till sen kväll.
Jag tröstshoppade ett par stövlar från Boozt tidigare idag, som något slags plåster på såren. Köpte sen ett knippe gula tulpaner att ställa i en vas på matbordet. Det hjälpte lite. Fast bara lite. Och samtidigt, herregud vad jag är bortskämd och privilegierad. Jag borde verkligen bara hålla tyst.
Jag saknar också allt precis allt jag kunde göra innan
SvaraRaderapandemin.
Lämnade stan och for ut till min stuga 31 januari, bar vatten och ved, dottern började handla åt mig när viruset spred sig och gör fortfarande det. Inga barnbarnskramar, inga spontanbesök av goda vänner.
Det har varit och är ett riktigt helvete, ibland undrar jag hur länge jag kommer att stå ut, orka med att isolera mig ännu en tid.
Men så kommer det positiva, jag har en stuga, jag har skogen nära mig, jag kan gå ut och greja i trädgården, fixa buskar och plocka blommor, jag har tv som sällskap och mobilen kan duga när jag vill prata med någon.
Nu är det till och med så illa att jag tycker att dagens höjdpunkt är när jag får åka till soptippen och slänga sopor.
Ja ja... det är bara att bita ihop och stå ut ett per tre fyra månader till.
Fint att du kan se det positiva i det samtidigt, men förstår att det måste vara riktigt jobbigt.
Radera