Jag läser om folks dagar under pandemin. Ser bilder från hem som även blivit arbetsplatser, tänker att jag också skulle vilja dokumentera en dag. För att minnas, för att det är en så konstig tid. För att kanske, förhoppningsvis, kommer det här aldrig hända igen.
Häromdagen hade vi en genomgång av ventilationen i vår fastighet och de som utförde den var tvungna att komma in i allas lägenheter. Det var inga problem, för alla var ändå hemma. Tjugofyra lägenheter där alla var hemma under dagen. I varje lägenhet lyste minst en dator.
Bilder är inte mitt format, men jag tänker att jag ska prova. Testa att dokumentera en fredag under pandemin med bilder från vad som nuförtiden är en vanlig dag.
Ja, vilken bra idé!
SvaraRaderaInlägg kommer ikväll. :)
RaderaUndra vad motsvarande kvot skulle varit i typ Rinkeby? Obs nu låter det som kritik men det är det inte! Mest en reflektion över vad vi som kan vara hemma är privilegierade. Jag hör dagligen mig själv gnälla om pandemins effekter på mitt liv, behöver påminna mig om att jag ve-rk-ligen har det så bra det går. Önskar också att jag hade dokumenterat lite från start, mest till mina barn. De stora dragen och effekterna kommer internet krylla av men hur det påverkade oss, här. Hur det var att vara fyra år och sakna mormor till man gråter, hur mamman (jag alltså) gick och drog på att breaka att vi inte kommer åka dit på jul heller eller vågar berätta att hennes älskade luciatåg - årets höjdpunkt - inte kommer bli som hon tänker. Eller ja jag vågar och jag kommer men fan vad trött jag är på att göra henne besviken kring kalas, släktingar och kompisar.
SvaraRaderaJag vet, så himla tufft. Hoppas att du hittar ett sätt att berätta utan att det knäcker er båda.
RaderaGällande hur privilegierade vi är - jag tar det inte som kritik, det är ju en sanning. Jag tänkte samma sak själv, samtidigt som jag blev lite sur på mig själv för att jag ens blev förvånad. Vi bor i ett Sveriges dyraste områden, det är fruktansvärt men lärare, butikspersonal, vårdpersonal har (generellt) inte råd att bo här. Det är inte rätt, men det är så det är. Jag känner att jag typ vill be om ursäkt för det.
För min egen del tänker jag att jag vet det här och jag kan aktivt tänka kring det, men det faktum att jag uppfostrar ett barn rakt in i den här världen gör att jag får ont i magen ibland. Hur ser jag till att han förstår hur privilegierad han är? Han är ju skapligt less på att höra mig säga det.
Ja, det här blev långt. Men intressant ämne ju!
Ja, jag är lärare och min man är bussförare. Vi har inte Sveriges lägsta löner men inte heller Sveriges bästa. Många tjänar mycket mer än vi men fler tjänar mindre (tror jag). Vi har två inkomster och bara ett barn. ÄNDÅ har vi inte riktigt råd att köpa oss ett boende. Och nu drömmer vi inte ens om en lägenhet i centrala Sthlm eller ett hus i Göteborg utan mer om en lagom villa på landet på västkusten (nära där vi bor nu). Men vi får se - en dag kanske det blir verklighet.
SvaraRaderaDetta är dock inte ert fel utan en del av ett system. Frågan är hur man som individ kan påverka det, om det ens är möjligt.
Jag vet, det är galet att det är så här. Hoppas att ni får ert fina hus på landet till sist!
Radera