Flyktbegäret

Jag arbetar mot en väldigt snäv deadline. Sliter som en hund om dagarna. Vid halv fem idag var ögonen grusiga efter åtta oavbrutna timmar framför skärmen och arbetsuppgifterna. Var milsvida avstånd från färdig, men det fanns en annan sorts deadline där hemma.

Den sorten som stavas matematikprov. Han upptäckte det igår, av en slump, mitt barn. Vi har bråkat om det så många gånger, hans bristande intresse för skolan. När jag kom hem från jobbet satt han och en klasskamrat vid vårt köksbord och pluggade. Det blev så väldigt tydligt att det där provet imorgon inte kommer gå bra.

Det blev ett gräl av det förstås, efter kompisen gått hem. Ett sånt gräl där väggarna skakar och barnet säger att han vill flytta hem till sin pappa och all luft går ur mig. Jag vet inte var det kommer från, men plötsligt tänker jag att jag ska dra. Bara sticka.

Lämna över ansvaret till hans pappa, säga upp mig från jobbet, avsluta alla relationer där det känns som att det bara är jag som lagar mat, som diskar, som tvättar, som städar. Tänker att jag ska sälja allt jag äger och sätta mig på ett plan någonstans långt bort. Överge allt.

Jag ska ingenstans. Naturligtvis. Fast en del av mig vill fortfarande fly, fast vi nog är sams igen, fast barnet sitter mittemot mig och pluggar sina mattetal. Men jag är inte lämpad för allt det här ansvaret, det är för mycket, jag vet inte hur man gör. Samtidigt mailar jag hans lärare och ber om alla kursplaner och ett möte. Jag är så oerhört jävla olycklig när jag gör det. Det är den sortens olycka som tar en till Tahiti.