Det som jag skrev igår, det är något annat som skaver också. Jag har blivit rädd för döden på ett sätt som jag aldrig varit förut. Jag vet inte hur mycket av min mamma som jag har i mig, för jag kan förstå känslan av att vilja försvinna. Det skrämmer mig.
Jag vet inte heller hur mycket av min mamma som finns i min son. När vi har grälat på onsdagskvällen är han så arg att han skakar. Min man föreslår att han tar tio minuters promenad innan han sätter sig framför matteboken igen, och jag ser framför mig hur han ställer sig framför en buss, kastar sig på tunnelbanespåret.
Det finns inga såna tendenser, det finns inget alls som tyder på att han skulle göra något sådant. Ändå är det min första tanke. I min hjärna existerar numera självmord. Döden genom eget val har blivit en formulerad tanke, getts ett utrymme som den aldrig givits förr.
Det skrämmer mig. Inte som i att jag är självmordsbenägen, inte heller tror jag att min son är det. Kanske är det bara existensiella tankar, funderingar på ens varande och sammansättning. Jag vet inte. Vet bara att det är väldigt obehagliga tankar.
Jobbiga och förståeliga tankar. När man värderar självmordsrisk hos patienter som hittat att ta livet av sig är en av faktorerna som man väger in om de känner någon som tagit sitt liv. Andra faktorer är drog/alkohol missbruk, manligt kön, psykisk sjukdom, tidigare självmordsförsök, svagt socialt nätverk mm.
SvaraRaderaJaha. Alltså som i att det är vanligare med självmord om det tidigare har förekommit i ens omgivning?
RaderaUsch sa hemskt att tankarna går dit.. Jag hörde på Louise Hallin att hjärnan är skapad för att vara rädd, orolig och se faror för det är det vi behöver göra, att vara lugn och glad som en filbunke är inte till någon hjälp.. För min väldigt oroliga hjärna var det skönt att höra det. Att vi är oroliga för att vi är skapta för att se faror, inte för att faror nödvändigtvis existerar.
SvaraRaderaDet här var skönt att höra. Och vettigt ju, när man tänker på det så.
RaderaMin mamma har försökt att ta sitt liv flera gånger och jag förstår rädslan. Har inga sådana tankar alls själv, inte ens när jag själv mår dåligt och knappt tar mig ur sängen (den depressiva sidan har jag ärvt av henne), men jag är konstant rädd för telefonsamtal från min familj som säger att nu har det hänt igen. Vågar knappt svara när de ringer, eller ringa tillbaka om min syster eller pappa har ringt. Jag väntar alltid tills jag är hemma, tryggt, så att jag inte ska bryta ihop på jobbet om det har hänt något. Har även börjat bli rädd för att något ska hända min syster, pappa eller pojkvän, får ångest bara av att tänka på det. Ska åka på semester snart och tänker att hoppas att inget händer med någon innan jag åker så att jag måste ställa in resan. Så är det inför varje sak jag ser fram emot, eftersom jag har fått ställa in så många gånger för att istället akut åka hem när något har hänt. Så, jag tror att den typen av händelser skakar om en på ett sätt som inte går att förstå om man inte har upplevt det. Man kommer liksom aldrig att få tillbaka den där tryggheten i att de man älskar finns där.
SvaraRaderaFy fan vad hemskt det låter. Men så klart förståeligt. Jag kan bli så arg för att det ska vara så här nu, även om det inte finns någon att vara arg på eftersom det ju är en sjukdom. Jag kan ju liksom inte rikta ilskan mot mamma. Åh. Så svårt, det här.
Radera