Imorgon ska min brorsdotter åka hem. Jag vet inte om jag är redo att släppa iväg henne, vi har det så bra tillsammans. Hon sitter i min fåtölj om dagarna, pysslar med lite av sitt och lite av mitt. Vi springer på möten, äter indiskt till lunch, jobbar den sista timmen på café tillsammans med ett studerande barn. Kommer hem samtidigt som mörkret faller, hänger alla i det stora rummet som är både kök och vardagsrum.
Äter sushi till förrätt när hon berättar att hon vill lära sig tycka om det. Läser läxor alla fyra vid matbordet. Målar naglar och pratar om livet som fjorton. Bryter av med kvällspromenader förbi de hus som kommer med spökhistorier. Låter henne välja veckans blommor från torget. Hänger alla fyra i soffan under dagarnas sista stund, dricker te och äter pepparkakor.
Men imorgon ska hon åka hem och det känns så tråkigt. Igår blåste jag ut hennes hår, som är ett virrvarr av ljusröda lockar, och jag tror att det var första gången som någon hjälpte henne med det. Hon är det äldsta barnet i en skara av fem, i två olika familjer, och jag får en känsla av att hon är glömd någonstans där i mitten. Jag skulle vilja behålla henne här. Göra henne till en permanent del av vår familj.
Åh vad fint att du känner så för henne! :)
SvaraRadera