Det är alltid för mycket känslor i mig.

Så dagen började med att en kollega sa någonting som gjorde mig arg precis innan min presentation, och istället för att inleda mötet med min chef snyggt och vuxet så lade jag alla mina känslor i knäet på honom och misslyckades med att hålla tillbaka tårarna. Jag hatar mina tårar. Jag kan aldrig kontrollera dem.

Lät till sist min chef prata och då visade det sig förstås att kollegan var den dumma och inte min chef och att jag skällt helt i onödan. Då skämdes jag litegrann. Drog sen min presentation och upptäckte efter halva att en knapp i skjortan gått upp och att lite för mycket bröst syntes. Då skämdes jag över det också. Fick grönt ljus iallafall.

Jaja. Nu sitter jag på tunnelbanan och är snart hemma. Ska ställa in datorväskan och ta mitt barn under armen och hitta ett ställe som kan ge oss lunch. Den här eftermiddagen ska jag inte tänka på jobbet. Tänker inte tänka på kollegor med hävdelsebehov, tänker inte heller tänka på vad jag utsatt min chef för idag. Herregud. Nä, fy. Jag måste glömma den här arbetsdagen nu.