september 11, 2018

Om att tillhöra vattnet.

Det känns bättre redan när jag kliver ner på det första trappsteget. När vattnet nuddar mina tår. Två, tre, fyra steg, sen är vattnet runt midjan. Kallt, skönt. Det är bara jag i bassängen, bara stearinljus som belysning, musiken så lågt att den nästan inte hörs alls. Jag bryter vattnet. Tänker att jag ska simma så tyst som det går och jag glider genom vattnet, orsakar inte en endaste krusning på ytan.

Jag vänder mig om, så att jag flyter på rygg. Slappnar av i kroppen. Det är som att jag ligger på vattenytan. Mina öron är under vattnet och jag lyssnar på ljuden. Känner hur håret svajar runt huvudet. Alla kanter försvinner bara så där. När jag är ingens projektledare, ingens mamma, ingens vän, ingens fru, ingens dotter. När jag är ingen annans än vattnets.

När jag kommer hem är de båda där, den ena dukar bordet och den andra lägger sista handen vid maten. Jag känner att jag ler. Från min telefon hörs ljudet av ett mail, sen ett textmeddelande som trillar in. Jag tillhör inte längre bara vattnet, jag är allt det där andra igen, men det är som det ska vara. Det känns bättre nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar