Jag vaknar till ett textmeddelande. Det är från honom, han skriver att det är supersent och att det har varit en rolig kväll, säger puss och godnatt. Jag tittar på tiden för texten. Klockan 01:05. Det går inte att inte fnissa. Jag minns åren där vi var uppe tills dagen nästan började om, där klockan ett inte var någonting alls.
Vi har blivit gamla, men det gör ingenting. Jag tycker om att vara gammal med honom. Tycker om livet efter alla de där sena nätterna, tycker om att vi hade så många av dem tillsammans. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur det blev som det är nu. Jag kan inte säga exakt när 01:05 blev supersent. Och samtidigt som jag känner att det är bättre nu, tänk om han känner att vi har blivit tråkiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar