Bobo.

- Minns du Bobo? frågar han.
- Bobo? säger jag och tittar på min son.
Det är kväll och vi har varit inne i värmen tills min man tvingat ut oss på en promenad. Kylan biter oss i kinderna, gnider mot våra lår. Ändå är det skönt.
I två, tre, fyra sekunder minns jag inte Bobo.
Sen träder bilden av en liten, sliten nalle fram.
- Åh Bobo, säger jag. Herregud. Du gick aldrig nånstans utan Bobo.
- Jag vet, säger han. Jag har inte tänkt på honom på flera år.
- Inte jag heller, säger jag.
Jag skrattar och stryker min handskbeklädda hand över hans rygg. Vi skrattar åt Bobo, hur den lilla björnen alltid hängde från min sons lilla barnhand.
- Var är Bobo nu? frågar han och jag måste svara att jag inte minns.
- Kanske i nån gammal låda?
Någon timme senare har han somnat och jag ligger i sängen, med kinden mot min mans bröstkorg. Hans tumme ritar cirklar mot mitt ryggslut.
- Vi borde hitta Bobo, säger han. Som en liten rolig julklapp.
- Ja, säger jag. Jag ska hitta Bobo.
Även när man är tretton kan man behöva en trådsliten gammal björn.