Jag är ingen tränande människa. Det finns ingen träningsform som jag tycker om. Det är så tydligt vad träning är för mig, att det är något hemskt och motbjudande, för någon frågade om jag inte brukar simma när jag nämnde att jag inte tränar, och jag svarade att simningen inte är träning, det är ju något som jag tycker om. Det är så sjukt, att simma är ju visst att träna.
Jag simmade igår. Mitt bästa badhus, den lilla källarkupolen med små minibadkar i gamla stan, öppnade för säsongen igår. Det är badhuset som två dagar veckan bara är öppet för kvinnor, där man inte behöver ha baddräkt och där man får göra ansiktsmask i badkaret och hårinpackning i bastun, där valvet ovanför bassängen är nedsläckt och där mjuk musik flödar ut i kupolen. Det är inte träning, det är något annat. Jag älskar det. Älskar även promenaden hem, den som innehåller te och kardemummakaka till middag.
Men jag förstår ju att kroppen behöver sin motion. Problemet är att jag hatar gym. Jag hatar att cykla. Jag hatar att springa. Men så upptäckte vi i somras att ett enkelt sätt att motivera barnet att röra sig var om han fick göra ett träningsprogram åt mig. Så de båda snubbarna i familjen går till gymmet, den äldre lär den yngre olika övningar som man kan göra med kroppen och med redskap och någon dag senare utsätter barnet mig och sig själv för samma pass. Det är fruktansvärt. Hemskt. Men mitt barn rör på sig med glädje och jag uthärdar smärtan i musklerna som jag numera lever med.
Dessutom är den bra för vår relation, den här träningen. Barnet får ge tillbaka lite tjat och gnat, envisas med att jag ska göra bättre ifrån mig, kräva ytterligare en situps, en djupare knäböj. Stå bredvid och skratta förtjust när jag bara klarar en halv armhävning. Jag är övertydlig med att jag hatar träningen och det eldar på barnets förtjusning något så enormt. Och den smittar, hans glädje. Så det här är inte träning, det är något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar