Känslor och sånt.

Fredag. Vi har precis kommit in, mina ben är frusna och jag har satt mig i soffan med en filt över benen och datorn ovanpå det. Det allra sista ska arbetas färdigt. Jag har tänt ljusen i adventsljusstaken på matbordet och värmeljusen på soffbordet, för nu har vi snart jul på riktigt. Den är bara några få timmar bort.

Det var barnets skolavslutning som satte stämningen imorse. Efteråt promenerade vi hem, han och jag, pratade om alla de där barnen vars namn jag hört under terminen men aldrig träffat. Om klasskompisen som under sina första tretton år var en Judith men som när sjuan började i höstas kom dit som Max, för det var nog snarare så det skulle vara när han kände efter. Om hur det enda som är lite svårt är att komma ihåg att säga rätt namn, men att det annars mest bara är en axelryckning.

Och om hon som precis upptäckt att hon tycker om tjejer också. Han frågade om det, om vad det kallas och hur det känns. Jag svarade att det är en svår fråga, samtidigt som den ju är enkel också. Att man kan bli kär i en kompis men att det inte behöver betyda att man är homo- eller bisexuell eftersom det kanske inte är sexuella känslor med. Att det kanske är det som är svårast med att vara tretton, fjorton, femton. Att man känner alla de där känslorna för första gången och därför inte vet exakt vad man känner, för man känner inte igen det. Man vet inte vad det är. Och att det kanske inte är så viktigt att ha en etikett på det, att man helt enkelt bara känner det som man känner och så är det okej.

Han tittade på mig, barnet. Sa att han bara förstod ungefär hälften av vad jag försökte förklara, frågade om vi kunde ta just det samtalet om ett år eller så. Så blir han tyst en liten stund, sen säger han att han tror att jag har lite, lite fel. Att vi kanske måste ha etiketter på det eftersom de håller på att bli den som de ska vara sen, och då är det ju bra om man vet vad man faktiskt är. Och det är ju faktiskt väldigt sant.

Jag tror att min son håller på att bli en väldigt klok, liten person.