Det slog mig imorse att jag inte riktigt har börjat sakna än. Jag har varit så upptagen med annat, så fokuserad på nästa steg. På nästa tågresa, på nästa stad, på nästa kontor och på nästa presentation. Och så kom jag hem igår och slappnade av. Var så trött att jag somnade när huvudet nuddade kudden, fast klockan bara var lite över nio.
Jag vaknade en timme innan alarmet imorse. Så där slö i kroppen, men med ett långsamt vaknande sinne. Låg länge under täcket, tittade ut på de kala trädgrenarna, på balkongens lampor mittemot, på vår egna mörka julstjärna i fönstret. Det var så stilla. Så mjukt och vackert. Och då kom saknaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar