Jag står i köket när han lägger sina armar om mig. Han placerar ansiktet i skåran mellan min hals och mitt nyckelben. Tänk att du blev min till sist, andas han mot min hud. Det var väl ingen kamp alls, säger jag. Jag vänder ansiktet mot honom och hans näsa gnider mot min kind. Jag hade kämpat på samma sätt om det var idag, säger han och jag tänker att det hade nog inte jag.
Inte för att han inte är värd det, eller för att vi inte är värda det. Men vi kämpade så mycket för varandra båda två. Vi kämpade, gav upp och kämpade igen. Ibland tänker jag att jag vek ner mig för mycket. Jag är inte säker på att jag hade gjort det likadant om det hade varit nu. Jag tror att jag har lärt mig för mycket om mig själv under de här åren.
Det första året innan vi blev tillsammans var så svårt. Vi var så röriga, så otydliga med vad vi ville ha eller förväntade oss av varandra. Det tog ett år och ett nej, jag kan inte mer innan vi hittade rätt. Men det gör ju inte oss sämre idag. För lika mycket som jag vek ner mig, lika mycket gjorde han det. Det har gått mer än tio år sen dess och jag tänker att vi kanske är hårdare bundna till varandra just för att det aldrig var enkelt.
När jag tänker efter så hade jag kanske kämpat på samma sätt om det var idag.
Fint ändå. Jag tänker mycket på det, vad som menas med "när det är rätt är det lätt". Som han jag är kär i, det är inte lätt med distans och hans barn och vår framtid. Det kunde varit så mycket lättare med någon annan. Men den där kärleken vi har, den är värd det även om det andra är svårt.
SvaraRaderaÅh, jag vet vännen. Men jag tror att allt det där som är så svårt, det kommer ni att lösa tillsammans, i små små steg. Jag tror att det kommer bli så väldigt fint för er.
Radera