Om vemodet och allt det där fina.

Sista dagen på tjugohundrasjutton. Jag har en skärva av vemod innanför revbenen. Många säger att månen har varit felplacerad i år, att det inte har varit något annat än ett år av otur. Jag håller inte med. Det har varit ett bra år.

Vi har hittat tillbaka till varann, jag och Kim. Det finns ingenting av det trasiga kvar. Vi lagade oss. Vi hittade vår plats i staden, på våra arbetsplatser. Jag tror att vi har hittat vilka vi är här. Vi har sett vårt barn formas till en ny individ, säkrare i sig själv. Det är så jävla häftigt att ha fått betrakta det, att varsamt följa och stötta honom i att växa upp.

Men det var inte meningen att bli nostalgisk. Det finns det icke tid till för stunden, det är för mycket som väntar. En flaska champagne som snart ska poppas, lagom till att det är dags att kliva i festkläderna och göra oss redo för en nyårsafton. Nyårssupé på Griffins Steakhouse och fyrverkerier att titta på och mer champagne att skåla i.

Och ett nytt år. Jag ska låta den där sista skärvan av vemod få kännas i en minut till, sen ska jag låta den gå. Skjuta iväg den tillsammans med korken till champagneflaskan. Kliva i min klänning, forma håret till mjuka lockar och måla läpparna röda. Säga hej då till det som har varit och se fram emot det som kommer.

Gott Nytt År!

Om fortsättningen.

Så julafton har kommit och gått. Juldagen och annandagen och nästan alla mellandagar också. De har varit fina, alla de där dagarna. Ovanligt loja och planlösa. Adrian har hunnit komma hem från sin pappa och åka igen, den här gången för några dagars jullov hos sin mormor och morfar med sin allra bästa kusin.

Och vi, vi som är kvar och har ett annat slags jullov, vi har börjat packa kartonger, slänga saker vi inte längre vill ha, sälja möbler som inte får plats. Spenderar en hel dag med att provsitta soffor och titta på matbord. Drömmer om badrumsinredning och googlar kakel till köket. Räknar ner tills nycklarna dinglar från våra fingrar.

Vi gör en fredag av att köpa nyårskläder och äta köttbullar på ikea. Ligger på soffan hela kvällen, dricker två glas vin och bryter bitar från en magnumchoklad. (Känns konstigt att inte få smaken av vaniljglass direkt efteråt.) Skriver det här och funderar på om det ska få bli lördag snart. En lördag med barnet tillbaka i staden och en nyårsafton att vänta in.

Dan före dan före dan.

Två dagar före julafton. Startade dagen med att ta mig upp och ut för frukost och möte och avstämning med min viktigaste kund. Det gick bra, blev ett bra avslut på det här jobbåret. Sedan hem, barnet under armen och ut igen. Tjocka pannkakor med banan och choklad, Mordet på Orientexpressen på bio. NK och julskyltning, Gamla stan och glögg i små pappmuggar. Ett gäng timmar för bara mig och honom.

Det var en fin fortsättning på vår lilla julmiddag igår. Och fortfarande har vi ett par timmar kvar att sitta under en filt i soffan och läsa varsin bok, äta upp Twist-påsen och knäcka nötter. Sedan kliver han på en buss som tar honom till sin pappa över julen. Kvar här hemma är jag och Kim och ingen julstress alls. Bara ledig tid och inte särskilt många saker att fixa.

Jag tror att det kommer vara en bra jul, det här.

Tjuvstart.

Jag hittade en julaftonsklänning. En svart, från Carin Wester. Långa ärmar, knappar framtill från topp till tå. Eller nä, från topp till knä, för längre var den inte. Knyt i midjan. Tunna strumpbyxor, röda naglar och röda läppar. Det kommer bli en julafton det.

Jag gick upp tidigt imorse, vaknade innan alarmet. Pussade båda pojkarna på pannan och promenerade mot jobbet. Gamla stan glittrade i mörkret. Det här är min sista hela dag innan nästan två veckors ledighet. Imorgon kör jag till halv tre, på fredag har jag bara ett möte mellan nio och tio.

Imorgon börjar vi vår jul. En julinspirerad finmiddag hemma i vårt kök. Julröda tulpaner och tjuvstarta på det fjärde ljuset, för ska man låtsas så ska man göra det ordentligt. Julklappar och julgodis. Och så en fredag, lediga tillsammans. Fluffiga pannkakor på Café Sirap och bio mitt på blanka dagen, julmarknad i gamla stan och lussekatt i näven.

Sen sticker Adrian, på fredagskvällen. Jag vet att han ser fram emot att fira jul med sin pappa och hans familj, så det känns inte jobbigt alls. Jag går och väntar på knipet i hjärtat, men det kommer inte. Vi har två mysiga dagar framför oss, och ju faktiskt en satans bra december bakom oss. Och han behöver ju sin pappa också. Det är fint att han äntligen får det.

Ändå en väldigt fin känsla.

Julveckan. Jag är inte särskilt stressad, inte på det personliga planet. Jag tycker för mycket om det enkla för att göra ett stort väsen av julen. Jag köper det söta, bakar bara om jag känner för det, låter charken stå för julens sillar och röror och bageriet för vörtbrödet. Jag gör bara det som jag tycker är roligt, det som jag vill pyssla med. Jag har sett mina föräldrar stressa sig utmattade under barndomens alla jular, jag kommer inte gå in i den fällan.

Ikväll ska jag vinka hej då till barnet och mannen, åka ut till Mall of Scandinavia och hitta någon mjuk julklapp till Adrian och något litet till Kim och en julaftonsklänning till mig själv. Tänker att när jag är klar med det ska jag köpa en bok och sitta en liten stund på något café, dricka varm choklad och känna julstimmet runt mig och lugnet i mig.

Om julgranar och Star Wars.

En fredag är på väg mot sitt slut. Eller det är ju inte sant, det är bara arbetsdelen som snart är över. Jag tror att jag ofta tänker så, att arbetsdagen är en dag för sig. Hursomhelst. Jag har mött bort förmiddagen och eftermiddagen och om en liten stund kommer Kim sladda förbi, på väg hem från Nyköping, och plocka upp mig. Vilket fult uttryck förresten, "sladda förbi". Jag lovar att aldrig använda det igen.

Nåväl. (På tal om uttryck att aldrig använda igen.)

Vi har en helg med en fredag där barnet är hos sin pappa och de äldre ges tid till ett vuxet - och förhoppningsvis sexuellt - umgänge. Imorgon vid lunch kommer han hem igen, det inte längre så lilla barnet. Då ska det köpas julgran och kläs julgran och glögg ska drickas och så ska vi sträcktitta på Mysteriet på Greveholm. Och så kommer sen en söndag med Star Wars på bio och inga övriga planer alls. Fint som snus ju.

Tiden och barnet.

Så det var Lucia igår. För första gången i mitt vuxna liv hade jag inget obligatoriskt firande, ingen förskola eller skola att gå till, inget tåg av lussande barn. Jag vet inte hur jag känner för det. Jag tror okej, men lite vemodig. Det är en ny era nu.

Det är så tydligt att vi håller på att lämna tiden som en familj om två vuxna och ett barn, att vi är på väg in i någonting annat. Ett familjeliv med tre individer med liknande vardagar. Tre människor i varierande åldrar med deadlines och förväntningar, måsten och krav.

Jag tror att vi glömmer det ibland, vilka hektiska dagar det är för äldre skolbarn. Vi stressar ut dem i aktiviteter och förbjuder skärmtid, när det som de kanske allra mest behöver är att slappa framför någonting som låter hjärnan vila en timme på kvällen. Jag vet inte. Jag har bara en så stark känsla av att han håller på att växa upp, mitt lilla barn.

Om den första februari.

Dagarna går i ett. Den första februari flyttar vi till vår nya lägenhet. Vi kommer bo ganska mycket mindre, nästan fyrtio kvadratmeter tappar vi. Fast det är nog egentligen inte helt rättvist att tänka så, för vi har så väldigt stora rum idag. Så många kvadratmeter som spills, hall på hall på hall och stora golvytor som bara är.

Vår nya lägenhet är sextiotre kvadratmeter, fördelade på tre rum. Två sovrum, ett lite större och ett lite mindre, och vardagsrum och kök i ett. Längs med hela lägenhetens långsida löper en stor hall, i vardagsrummet och köket blir den en del av rummet, och så vidare förbi Adrians rum för att mynna ut i vårt sovrum.

Den första februari får vi nycklarna. Vi ska försöka ta ledigt hela veckan, måla och fixa de första dagarna och så flytta mot slutet av veckan. Det är så overkligt att vi inte kommer bo där vi bor om två månader. Två månader är ju ingen tid alls. Men samtidigt, som jag längtar nu. Vill göra lägenheten sitt allra finaste, bo in mig, känna att den är hemma.

December.

Torsdag. Jag trillar in genom ytterdörren halv fem. Springer genom duschen och kliver i en klänning, blåser ut håret och lägger en rekordsnabb makeup. Träffar mina kollegor och äter julbord, men jag har ingen ro i kroppen och är den första att bryta upp. Kim har lagt champagne på kylning och vi tittar på bilder på vår nya lägenhet och placerar ut möbler i huvudet, skålar och kramas och förstår nog fortfarande inte riktigt.

Fredag. Två dagars konferens gör saker med ens mailinkorg. Det tar hela dagen att komma ikapp men det gör ingenting, för den här känslan inombords just nu, det finns nog inget som kan grumla den. Följer Adrian till en kompis när kvällen närmar sig, köper med mat hem och öppnar en flaska rött. Pyjamas och rödvin och choklad, soffan och filt och han som är den.

Lördag. Vi vaknar fortfarande, ligger i sängen med kaffe och bläddrar genom internet. Letar efter en ny soffa och kanske ett nytt köksbord. Funderar på vilken lampa som passar var och om vi kanske borde måla vardagsrummet och köket grått. Snart ska vi gå upp, göra en lördag av dagen. En bättre lördag, en som innehåller en julfest med min svärfamilj.

Och imorgon väntar en söndag. En söndag med mina föräldrar, julglittrande gator och äggtoddy, vinterkrispig luft och röda kinder, glögg och julbord.

Om att kanske vara sitt allra gladaste.

Så i tisdags skrev jag att det var en galen vecka, men jag hade inte en aning om hur galen den faktiskt skulle bli. För vi la ju det där budet och någon annan la över och vi fick ont i magen. Sa till oss själva och varandra att det inte skulle bli. En arbetsdag på varsin kant av staden, båda med beslutet skavande under huden, omedvetna om att vi led samma kval.

Så ringer Kim, säger att vi ska ju bo där och vi har ju råd, så varför lägger vi inte bara ett bud. Det slutar skava under min hud, slutar knipa i magen. Vi säger att vi ska tänka smart, att vi lägger ett bud där vi kliver ifrån den andra budgivaren och kanske avskräcker med glipan. Mäklaren ringer och säger att de som vi bjuder mot har maxat sitt lånelöfte, men att de ska träffa banken imorgon och tror sig kunna lägga över oss då.

Så kommer onsdagen och tjugo över sex fiskas jag upp av mina kollegor, styr mot hemstaden och huvudkontoret. Jag sitter som på nålar, lyssnar på föreläsningar men håller krampaktigt i telefonen, andetagen sitter fast intill det pickande hjärtat i halsgropen. Vid lunch kommer det, de andra budgivarna får inte besked förrän imorgon. Vi meddelar mäklaren att vårt bud försvinner tillsammans med dagen, sälj idag eller kanske inte alls.

Det går en timme, två timmar, sedan dyker textraden upp på min skärm: VI FICK DEN, DEN ÄR VÅR! Jag sitter mitt i en aula och förväntas lyssna och fokusera på den digitala framtiden, men vågor av glädje rusar fram genom kroppen och lägger sig som krusningar över hela mitt yttre. Vi skrev en fullmakt innan jag lämnade Stockholm, så Kim tar den med sig och möter upp mäklare och säljare och så har vi plötsligt köpt oss en trerummare i Vasastan.

Tisdag, onsdag, torsdag.

Vi är inne i en galen vecka. Tre visningar på måndagskvällen. Vi lägger ett bud på tisdagsförmiddagen, men måste hoppa av när någon sveper in med ett bud ovanför. Det lämnar en bitter känsla i magen, den där lägenheten hade kunnat bli ett hem för oss.

Det är en tisdag av jobb och packa resväska och bevaka hemnet. Imorgon, praktiskt taget fortfarande mitt i natten, lämnar jag Stockholm tillsammans med mina kollegor, åker till min hemstad där vårt huvudkontor ligger. Två dagar av konferens och middag och framtidsfokus. Och så hem på torsdagen, springa genom duschen och så vidare till ett julbord.

Livet och dagarna.

Dagarna tickar på. Vi tittar på lägenheten igen, den som jag tycker så mycket om, mäter och räknar och möblerar i huvudet, gör kalkyler över lån och avgifter och månadskostnader. Vi har inte bestämt oss ännu. Samtidigt trillar det sakta in fler lägenheter som skulle kunna bli lika rätt, även de. Lägenheter med en lite mindre dyr kalkyl. Vi får se.

Och dagarna tickar på och vi går långa promenader i det sena eftermiddagsmörkret, dricker glögg på kvällarna och tänder ljus. Planerar julen och dess middagar och fester, letar adventsstjärnor på internet och upptäcker hur fint det är att fästa mjukt gröna kvistar på en rund ljusstake. Barnet lär oss danssteg till en låt de lyssnar på i skolan och vi alla dansar på vardagsrumsgolvet, i takt och otakt. Vi bråkar och blir stormande osams i korta stunder, pussas och blir sams. Bakar mjuka kakor med saffran och konjak, sitter på rad i soffan och läser med fötterna under samma filt.

Om alla de där lägenheterna.

Jaha. Så jag blev inte kär i lägenheten som vi tittade på igen igår. Nästan tvärtom, det kändes ännu mer i magen att det inte är vår lägenhet. Jag tror att man ska lyssna på magen. Om man nu inte är överens om man ska lyssna på hjärtat eller hjärnan, känn efter i magen.

Efter att vi tittat på lägenheten som vi inte är kära i tittade vi på den som vi båda tycker om, den vars budgivning öppnar idag. Den är fin och så, men kanske för vit och perfekt för oss. Mäklaren ringde för en liten stund sedan, jag sa att vi inte kan betala så mycket som säljarna förväntar sig. Det gör för ont i magen. Lärde mig samtidigt att jag verkligen inte tycker om mäklare som pushar på, som inte respekterar ens ord och bara vill göra snabba avslut.

Den där lägenheten som jag är kär i då. Vi ska dit ikväll, med en tumstock och mått i minnet med hur mycket plats vi behöver för sängen och soffan och den nya väggen. Jag är inte särskilt säker på att det kommer få plats, inte utan att kännas trångt, men tusan vad jag hoppas. Tänk om vi inte behöver springa på visningar hela söndagen, för tänk om vi redan äger en lägenhet då. Tänk om vi äger en lägenhet som jag är helt hopplöst förälskad i.

Lägenhetskärlek.

Jag börjar bli less på att springa på lägenhetsvisningar. Det är tredje visningssöndagen som ligger bakom oss nu och vi har klivit in i den fjärde veckan av att finkamma hemnet och prata med mäklare om kommande objekt, att göra visningsscheman för alla dagar i veckan utom fredag och lördag. Tack gode gud för visningsfria fredagar och lördagar.

Det hela har resulterat i att jag är kär i en lägenhet som har mycket men inte allt. Som två sovrum till exempel, men det kan enkelt ordnas genom att dela av vardagsrummet. Det skulle ge oss ett smalt men fungerande vardagsrum. Den stora nackdelen är dock att den ligger på bottenplan och jag vet inte hur mycket det skulle störa oss. En annan nackdel är att Kim inte är lika kär i den. Han har så mycket lättare att basera valet på förnuft, jag går mer på känsla.

Det finns även en lägenhet som vi båda tycker väldigt mycket om och som checkar av alla våra boxar, men den kommer nog dra förbi sexmiljonersstrecket och hamnar därmed utanför budget. Och så har vi en annan fin liten trea vars enda fel är att den inte är lägenheten som jag är kär i. Ja, jag hör ju själv, jag tittar på den med så himla orättvisa ögon. Vi ska tillbaka dit om någon timme, håll en tumme eller två för att jag blir kär är ni rara.

Hoppet är det sista som lämnar en osv.

Jag har legat hemma i en vecka nu, kämpat med att hålla en jämn nivå mellan att vara sjuk och att hålla mina pågående uppdrag rullandes, och helt ärligt talat börjar jag gå mig själv på nerverna. Jag vill vara frisk nu. Jag vet inte om det är önsketänkande, men jag tror att det kulminerar nu. Näsan kommer vara mer täppt än nånsin under förmiddagen, men mot kvällen kommer det börja släppa och imorgon kommer det ha bedarrat. Grundar dock detta på exakt ingenting alls annat än ren vilja.

En klen tröst men likväl en tröst är att jag precis klickade hem den största och dyraste julklappen till kiddot samt även en parfym som jag haft ögonen på länge, alltsammans vänligt mot min plånbok tack vare black friday. 

En annan tröst är att det är fredag och så fort eftermiddagen är här tänker jag vira in huvudet i en halsduk och gå ner till hemköp och köpa prick allt som ser gott ut, runda systembolaget och sen vidare in i  blombutiken på hörnet och välja knasiga snittblommor i en sån kombination som man bara måste flina lite åt. Och sen är det fredagskväll med rödvin och plockmat, choklad och varm äggtoddy och mintglass.

I min rygg.

En fredag av hosta och snörvel och somna tidigt under täcket i soffan. Fötterna i knät på han som jag älskar, hans tumme gör mjuka cirklar mot min vrist men blicken är fäst vid någon dålig serie på netflix. Han blir suddigare och suddigare mellan mina ögonlock.

En lördag i sängen till långt efter lunch. Ett block och en surfplatta, han navigerar på hemnet och jag antecknar visningstider. Det finns så många lägenheter att se. Vi bryter och går upp och går ut, köper godis och går hem igen, ligger på soffan resten av dagen. Ibland nära, ibland skavfötters, ibland på varandra.

Söndag. Den stora visningsdagen. Vi hinner gå på elva visningar, sen orkar jag inte mer. Vi skiter i den tolfte visningen, köper pizza och går hem istället. Hänger i sängen och utvärderar lägenheterna, älskar inte någon av dem. Älskar dock fortfarande pizza och varandra.

Och så en måndag. Sjukare än kanske någonsin. Nä, jag överdriver, jag hade svininfluensan och det var att vara sjukare än någonsin. Jobbar från soffan, men hjärnan är långsam. Det är den fortfarande, men jag fokuserar på mailen och telefonen, dricker te och äter lakrits.

Smittad.

Det smög sig på igår, halsontet och huvudvärken och den där tunga känslan i kroppen, värken i lederna och musklerna och känslan av att nacken inte orkar hålla upp huvudet. Den lilla skitungen, han blev frisk och lämnade mig ensam, ynklig och sjuk.

Så jag har varit hemma idag. Jobbat så mycket som jag orkat, men även legat prick stilla och bara blundat och lyssnat på tystnaden. Och ätit glass förstås. Åt glass till frukost och åt glass till lunch, sen tog glassen slut. Nu ska jag ta en dusch, klä mig i något mjukt men presentabelt och gå ut för att köpa mer glass och en flaska rött.

Kontrasterna.

Sitter nerburrad i soffan, filt över benen och arbetsdatorn ovanpå. Barnet är friskt idag och jag är ensam hemma. Vi hade en tid hos sjukgymnasten i förmiddags, för att få ordning på Adrians inflammerade senor i fötterna. Efteråt gick barnet till skolan och jag köpte blommor och gick hem. Har en kanna kaffe och tända ljus på soffbordet. Jag gillar att se mörkret sakta falla utanför, sprida sig in i lägenheten. Om en liten stund ska jag tända och dimma ner den stora lampan i taket, bara låta ljuset vara knappt och precis där jag är.

Ensamheten och tystnaden, som kontrast till dagarna på kontoret, som jag älskar det. Just möjligheten att variera, den är nog allra bäst för mig. Men just nu längtar jag efter kvällen. Efter rödvinet som jag får hälla upp när vi kommer hem från visningen av en minitrea på Odenplan, efter den varma duschen och nattlinnet och morgonrocken, efter sängen och en bok. Även om det inte är särskilt dumt här heller, under filten och med kaffet och ensamheten, tystnaden och det fallande mörkret och mjuka ljuset.

Om sjuka barn och lägenheter.

Jag har kanske den mysigaste tisdagsförmiddagen någonsin. Adrian ringde igår en liten bit in på dagen, sa att han kände sig febrig och dan, så vi bestämde att ses hemma en liten stund senare. Handlade te och saft, glass och apelsiner med mig hem och hängde i soffan med honom hela dagen, jag med arbetsdatorn i knäet och han med blicken på netflix.

Lämnade barnet i soffan och bröt av med lägenhetsvisningar på kvällen, älskade den här men inte den här. Vi har sprungit på nio visningar sedan förra veckan, lika många väntar i slutet av den här veckan. Vi har lärt oss att vi tycker om fastigheter från början av förra seklet mer än de från vår egen tidsepok. Att vi vill ha gamla trägolv och högt i tak och att planlösningen gärna får vara öppen mellan kök och vardagsrum, men att det inte heller gör något om den är lite knasig. Och så vet vi nu att vi föredrar innerstad före utanför tullarna.

Men tillbaka till tisdagsförmiddagen. Vi hänger i soffan, jag med min dator och det sjuka barnet med paddan. Frukostresterna står fortfarande på soffbordet, teet drar ännu i sina koppar, rumlar runt med apelsindoften i luften. Om en liten stund ska jag byta bort pyjamasen mot en kjol och stickad tröja, lämna soffan och bege mig till jobbet för ett möte. Och sen, ikväll, väntar den här. Måste bara trolla fram ett sovrum till, borde vara lätt som en plätt?

Vuxensaker.

Jag är trött. Så trött. Under en ganska lång tid har jag jobbat mot ett event som hände de tre första dagarna den här veckan. Jag reflekterade inte över det innan, men nu när det är över inser jag hur nervös jag var. Och trött. Så trött. Jag ska lyssna på känslan, höra den. Inte starta någonting nytt den här veckan, det finns tid i att landa lite och smyga in i nästa fas.

En annan sak som gör mig dimmig i hjärnan är siffror. Vårt lägenhetskontrakt löper ut den sista maj nästa år, sen står vi på gatan. Vilket är den största överdriften någonsin, för vi skulle rent krasst kunna bo på hotell för alltid. Ett sånt där billigt båthotell åtminstone. Nåväl. Vi har insett att hyresmarknaden är körd där vi vill bo (och även där vi inte vill bo), så vi gick till banken och räknade på hur mycket vi får låna.

Det visade sig att hur mycket vi får låna och hur mycket vi är bekväma med att låna är två väldigt skilda saker. Nu har vi lånelöfte på maxbeloppet iallafall, men jag är väldigt osäker på om vi verkligen borde använda hela. Tror att jag hellre tränger in min lilla familj på sextio kvadratmeter och inte belånar mig upp över öronen. Det här är mitt första lån någonsin och det känns så jävla läskigt. Ont i magen och vill bara sova bort det-läskigt.

Barnet och fötterna.

Jag har varit hos läkaren med Adrians fötter idag. Eller ja, med hela Adrian förstås. Det är långt framskridet, försvinnandet av hans fotvalv. Knölarna som sitter på insidan av fötterna är ben som flyttats när foten blivit plattare och idag konstaterades att benen i fötterna har ändrat läge så mycket att de inte kommer att kunna rätas upp och tillbaka. De tror att de kan hindra att fotvalven faller ihop mer, men de kan inte rädda det som redan har fallit.

Den här smärtan som han har, den förvärras av att en sena som går under fötterna och upp mot ankeln och vidare längs med benen, den har blivit förlängd och inflammerad när fötterna plattats ut. Så nästa steg är hålfotsinlägg och sjukgymnast, sen får vi se. Benknölarna kanske måste filas ner och den där senan kanske måste kortas av. Men det tar vi då, om vi kommer dit. Jag lever fortfarande på att det inte var cancer.

Hans orimlighet.

Det har varit en fin helg. Det är nog en bra sak, för jag har varit rätt trött på min man en liten tid. Inget allvarligt, inte mer än att det är bökigt att leva tillsammans med en annan vilja ibland. Att leva tillsammans år efter år, uppfostra barn tillsammans, anpassa sig till varandra. Det är inte alltid så jäkla lätt, inte ens när det inte är svårt.

Jag tänker att det måste vara omöjligt att leva tillsammans i tio år och inte vara trötta på varandra från tid till tid. Den som säger att hen aldrig är less på sin partner ljuger. Eller nej, det vet jag ju ingenting om, jag bara tänker att det låter osannolikt. Kanske är hemligheten att inte vara trötta på varandra samtidigt? För att det är då allting rasar.

Hur som haver. Han ligger på plus igen. Lustigt nog utan att egentligen göra någonting alls. Å andra sidan gjorde han ju inte heller någonting särskilt för att hamna på minus. Så, ja. Det kanske är rimligt ändå.

Lördag.

Jag vaknar tidigt, redan vid sju. Han också. Vi ligger nära varandra, är mjuka och loja och nära. Jag tassar upp och gör kaffe, sen ner under täcket igen. Morgonen passerar så, förmiddagen också. Och så upp och frukost och dusch och musik i bakgrunden, te och apelsiner och stearinljus. Inte ett måste i hela världen.

Möter hans syster och sparkar löv och promenerar på gator som kantas av gamla hus. Trillar in i det mysigaste lilla fiket någonsin, med höga vita valv och kandelabrar och kaffedoft i luften. Äter någonting med choklad i botten och knäckig kokos ovanpå och det är så gott att vi nog måste gå tillbaka imorgon.

Vinkar hej då till min svägerska och trillar in hemma och ner soffan en stund. Dricker spetsad glögg och har fötterna i hans knä. Om en liten stund ska jag dra en borste genom håret och bättra på läppstiftet, ta min mans hand och hitta någonstans att beställa ett glas rött och en risotto.

Rimligt ändå.

Torsdag. En snäv kjol, tisha och långkofta, tjocka strumpbyxor och boots. Jag tror att det ska få vara min uniform i vinter. Tillsammans med rött läppstift. Hursomhelst. Jag har druckit alldeles för många koppar kaffe, det pirrar i kroppen nu. Om en liten stund ska jag bestämma att jag är färdigjobbad och kliva på tunnelbanan, men bara för en liten bit, för jag vill sparka i höstlöv och promenera i skenet från gatulampor.

Och så vill jag komma hem och upprepa kvällen igår. Skala av kjol och kofta och hälla upp rödvin och krypa ner i soffan. Barnet har ju lämnat oss för sin far under veckans sista dagar, så det finns noll och inga måsten resten av veckan. Tänker varken tvätta eller laga mat. Igår blev det varsin halva av en pizza och chokladkaka till middag, vad det blir idag vet jag inte. Bryr mig inte heller, för jag ska stilla kurret i magen med en 7eleven-kaffe och något litet.

Långsam.

Står på jobbet och står. Jag har passerat den där smarta nivån för länge sen, hastigheten i hjärnan är långt bortom långsam. Borde stänga ner och gå hem, men det känns som att jag har glömt något. Som att det är något jag borde ha gjort. Jag kommer komma på vad i samma stund som datorskärmen blir svart, det vet jag.

Jag vaknade med halsont och ett tungt huvud. Jag vaknade även alldeles för tidigt med stress i bröstkorgen och tusen uppgifter som behövde flyga ut ur fingrarna, in i tangentbordet och fastna som avbockade punkter på min veckoplan. Så jag gick upp och åkte till jobbet. Och nu står jag här. Fast inte längre, för nu stänger jag ner. Om en minut.

Om monster och pumpor och spetsade drycker.

En helg i oktober har precis passerat. När helgen kommer hämtar vi sushi och dukar upp i köket. Tre personer som knappt bara hunnit se varandra i veckan pratar ikapp runt köksbordet. Den minsta vid bordet går på höstlov och vi inleder det på ett kvällsöppet Naturhistoriska med en ficklampa i mörker genom djurens utställning.

Och så en lördag med kyligt solsken i den lilla staden, nybakat bröd och fortfarande ljumma hallongrottor hos svärmor. Glögg spetsad med rödvin och fötterna i knät på min man när vi sent på kvällen ramlar ner i vår egen soffa.

Sista dagen gör vi rent hus, lagar en tidig söndagsmiddag och sen går vi till Gröna Lund. Skrämmer oss själva från vettet i läskiga hus, men det är fint och kallt och pumpor överallt. Hittar in i värmen när vi fryser för mycket, kryper ihop i ett bås och beställer varm äppelmust. Pausar lite i kyla och monster.

Och nu är helgen förbi. Men höstlovet, det fortsätter. Jag ska utnyttja det, stänga ner datorn vid tre både idag och imorgon, möta mitt barn på fritidsklubben och låta honom styra eftermiddagen. Museum, bio, film i soffan, fika på stan. Han får bestämma. Sedan åker han till sin pappa på onsdag och kvar blir jag och Kim och några dagars vuxentid.

Och ändå är det jag som känner mig obekväm nu.

Så det hände en grej på jobbet. En man som skämtade på ett sätt som inte är okej, en linjal och en fråga om vad jag hade lust att ta emot var involverade och jag har fortfarande en så jävla sur smak i munnen. Det värsta var ändå alla de som stod bredvid och var män och inte sa ifrån. Att det skruvades obekvämt på folk och ingen skrattade men inte heller sa de stopp.

Det blev en grej av det. Jag gjorde det till en grej. Ändå kom jag på mig själv med att sitta på ett möte imorse och säga att jag inte vill göra det till en grej. Jag vill bara känna mig trygg på min arbetsplats och jag vill att folk ska backa upp mig om någon går över gränsen. Jag vill inte vara någonstans där jag inte har stöd hos mina manliga kollegor. Men kanske mest av allt vill jag inte behöva ta emot såna skämt.

Hemstaden.

Jag sitter på tåget. På väg till den lilla staden, hemstaden. Det är bara för dagen, några timmar på vårt huvudkontor. The Dead South spelar genom små lurar i mina öron. Jag har bara åkt i tjugo minuter men har redan passerat ungefär en miljon träd. De är gula och röda och orangea och jävligt snygga.

Jag hoppas att dagen flyter på fint, för jag vill köpa ett knippe blommor och knacka på hos min mamma, överraska henne på födelsedagen. Det känns fult att försöka passera obemärkt genom sin hemstad en helt vanlig dag, men om jag skulle försöka mig på det på hennes födelsedag är jag inte helt säker på att jag får stå kvar i testamentet.

Så går helgen.

Fredagen blir inte som den hade behövt vara för att vända på saker. Jag har ont i huvudet och bär fortfarande på en irritation som inte vill lämna, stör mig på småsaker. Restaurangen är snackig och inte särskilt mysig. Vi går vidare, jag dricker cava och ignorerar trummandet mot tinningarna, den höga volymen från andra människor. Somnar med känslor innanför bröstbenet, känslor som kanske inte alltid behöver definieras. Ibland är saker bara.

Vaknar till en lördag. Jag skulle inte säga att det är till irritation, men inte tusan är det till sprudlande lycka heller. Det är något som skaver. Inte mycket, men tillräckligt. Jag säger att vi kanske måste förlåta varandras tillkortakommanden. Helt enkelt. Vi kanske inte kan förändra det som stör just nu, inte när det krävs så mycket av oss, och det kanske inte heller går att kompromissa bort. Så vi kanske helt enkelt måste förlåta varandra för att vi inte är vårat bästa för stunden. Se bortom det.

När jag har hittat orden till känslan försvinner den där mattheten som för en liten stund bodde i bröstet. Vi städar och handlar, lagar mat och kånkar in köksmöblerna och Adrians skrivbord i vardagsrummet, ställer samman och täcker med ett stort lakan. Bär in alla stolar vi äger och ställer runt, tänder ljus och tar fram bubbelglas. Sedan försvinner timmarna runt det där bordet, gästerna lämnar inte förrän en ny dag är på väg.

Och så en söndag. Dricker veckans långsammaste kopp kaffe i sängen. Går upp och diskar vinglas i en mindre evighet, flyttar runt bord och stolar, tvättar tomt i tvättkorgen. Jag gör en ansiktsmask och målar naglarna. Vid tre ligger vi i soffan, nyduschade och med rent hus, äter chokladpraliner som någon hade med sig kvällen före, dricker upp det sista i vinflaskan vid fem och äter charken som glömdes bort till middag vid sju.

Om att vara plattfot och osams.

Så Adrian håller på att bli plattfot. Fotvalvet faller sakta ihop, vad det verkar som. Knölarna som sticker ut på insidan av fötterna är ben som ska sitta längre in i foten men som trycks ut när foten blir allt plattare. Det ska nu gjutas inlägg som förhoppningsvis räddar hålfoten. Om det inte lyckas så kommer han bli plattfot och då måste de där utstickande benbitarna karvas bort. Han sa så, läkaren, "karvas bort". Jag har aldrig sett mitt barn med större ögon.

Men det är inte onda knölar. Ont gör de ju, men de är inte farliga. Det är inga tumörer. Fy fan alltså. Det känns som att jag andades mitt första riktigt djupa andetag på två veckor när vi lämnade läkaren. Jag förstår ju att vi eventuellt har en jobbig period framför oss om det går så pass långt som operation, men det fixar sig ju. Det kunde ha varit tusen resor värre.

Vi blev osams igår, jag och Kim. Så där som vi blir ibland när vi jobbar för mycket och pratar för lite. När jag känner mig bortprioriterad och han får tryck över bröstet av alla måsten och borden. Vi spenderade natten i varsin ände av sängen. Men när jag vaknade var det av en hand som försiktigt lades på min rygg och en fråga om han fick vara nära.

Ikväll är det bara han och jag. Inget jobb, inga orostankar över knölar som inte borde finnas. Ingen press, ingen irritation. Ett glas vin och någon annan som lagar vår mat. Jag tror att vi behöver det. Behöver lägga saker åt sidan och bli påminda om varför vi valde varandra.

Om läkarbesök och dejter.

Jag vet att det är ointressant att läsa om hur fort tiden går, men hörni, det här är ju orimligt. Det är faktiskt någonting att skriva hem om. Imorgon är det fredag. Det är cirka bara två blinkningar sedan det var fredag sist. Jag pratade med min chef förut, berättade att jag ska till läkaren med Adrian imorgon och hans svar var nehe, det är ju på fredag? och sen stora ögon när jag påpekade att det är fredag imorgon.

Nåväl. Imorgon ska vi träffa en ortoped som ska berätta vad de såg på röntgen. Vissheten är välkommen. Sedan ska jag jobba ett gäng timmar och därefter sätta barnet och hans vän på bussen till fadern. Sedan börjar min helg, dessutom med tapas och rödvin och ny klänning och dejt med han som är den. Och så en lördag med tio gäster runt vårt middagsbord och kantarellpasta och rödvin och bubblor i höga glas.

Vissa dagar.

Jag fumlar med orden idag. Skriver och backar, stänger ner och öppnar upp igen. Jag vet inte varför det är så svårt. Allting annat har gått så bra idag, och det är det som jag försöker skriva om, men det tar liksom emot. Det känns som skryt, som någon slags självhävdelse.

Men jag vill ju skriva om att jag har haft utvecklingssamtal med min chef och att jag har fått beröm, eftersom det känns stort och viktigt för mig för jag har kämpat med mitt resultat. Men för vem som helst som inte är antingen jag eller min chef så låter detta ju bara som att jag hävdar mig själv. Se mig för hur bra jag är typ. Det är fan synd.

Men det är också alla de där små sakerna som gör att livet känns enkelt idag. Som att solen har lyst från en klarblå himmel hela dagen, att mitt nya kontor känns stort och fint och luftigt, att varje problem som har lyfts till mig under dagen har kunnat lösas på cirka en minut styck. Att en kväll väntar där det bara är jag och mitt barn i soffan, chokladglass och valfri film på Netflix. Och livet är ju inte alltid enkelt, så att ändå ha känslan är ju bra jäkla fint.

Skoja bara, vill alltid gå hem.

Jag fick ett ryck förra veckan. Tröttnade på att våra kontorsrum är halvdana, fulla med någons gamla pärmar och fula möbler. Sa till min chef att jag spenderar för många timmar på jobbet för att inte trivas i miljön, att jag inte kan sitta åtta timmar om dagen i en fåtölj med min dator i knät bara för att jag inte har något vettigt skrivbord. Han höll med. Fast han vågade väl ingenting annat, eftersom jag tydligen bar min håll käften-uppsyn.

Så jag köpte nytt. Ett skrivbord som kan höjas och sänkas, en rejäl skrivbordsstol, en snygg skrivbordslampa och ett par fåtöljer. Beställde bortforsling av alla gamla skräpmöbler och - det bästa av allt - blev inspirationskälla för hela kontoret som städade sina kontorsrum och beställde nytt och snyggt. Igår kom mina möbler och nu står de här och är alldeles fina och nya och luktar gott. Ska bara spika upp mina tavlor på brandkvinnor från femtio-, sextio- och sjuttiotalet också. Kommer aldrig vilja gå hem sen.

Se mig så är allt bra.

Vet ni vad jag tycker är fint? Att det strösslar in kramar här när jag skriver att jag är nere, att det trillar in hejarop när det går bättre och att ni säger att Adrians fötter bara dras med en inflammation. Att allting kommer bli bra. Fy fan vad fint det är. Ni är.

Dagen igår, den rätade upp sig. Jag smet in på Åhléns på vägen hem, köpte ett nagellack och ett läppstift. Jag verkar funka på det viset, muntrar alltid upp mig med just de inköpen. Det är ett väl fungerande trick.

Och att Kim ringde vid fem och berättade att han var på väg hem, det gjorde ingenting sämre. Vi kom hem samtidigt, lagade och åt mat och sedan lämnade jag honom och Adrian till matteläxan och duschade i hundra år. La en ansiktsmask och hårinpackning och målade naglar på fingrar och tår. Kom ut till ett glas vin och ett sovande barn och en väntande bok.

Det är tydligen sånt som gör underverk. Jobbet må fortfarande vara svårjobbat, men det är ändå lite lättare idag bara för att jag fått ett par klappar på axeln. Jag sa ju det igår, det är inte mycket som krävs. Bara lite uppmärksamhet tydligen.

Det skulle krävas så lite.

Det är tisdag. Jag slår huvudet i en mental vägg flera gånger under dagen. Ibland är mitt jobb så svårjobbat. När jag kommer hem har jag hjärtat i halsgropen och tårar bakom ögonen, känner att jag har lämnat mitt i något som borde ha slutförts. Känner mig dålig.

Och där hemma, där har vi egentligen bestämt att det är Kim som ska laga maten för dagen. Han har jobbat över alla dagar under flera veckor, låtit mig sköta all handling och städning, matlagning och tvätt. Men när klockan närmar sig halv sju och han textar att han bara har en sak till som han absolut måste göra, då tröttnar jag och går ut i köket.

En timme senare kommer han hem. Då står maten på bordet och Adrian sitter med tårar på kinderna, för han har frågat om han får flytta hem till sin pappa och jag har sagt nej. Adrian försvinner in på sitt rum och Kim försvinner bortom sin datorskärm för en andra sista arbetsuppgift. Kvar sitter jag vid matbordet, framför min tallrik med matrester. Med tårar nerför kinderna och en känsla av att vara ensammast i hela världen i bröstkorgen.

Jag kramar om min son när han går och lägger sig, men jag vänder ryggen åt min man hela kvällen. Kämpar med känslorna inombords, de som säger att jag gör allt för dem men ingenting får tillbaka. Vaknar till en onsdag med ett innandöme som är lika tungt som under tisdagskvällen. Går till jobbet och möter samma mentala väggar, har ett skrivbord fullt av akuta post it-lappar. Det kommer fler än vad jag hinner skrynkla ihop i papperskorgen. Och sen närmar sig arbetsdagen sitt slut, men jag drar mig för att åka hem.

Tänker att jag vill visa de där hemma hur tomheten känns.

Om en måndag med ett brev och två böcker.

Kliver av tunnelbanan vid TC och går med långa kliv över Sergels torg, åker rulltrappan upp framför NK och rundar hörnet in till Adlibris. Tummar och läser på baksidor, väljer med omsorg ut två böcker. När jag lite senare kommer hem ska det visa sig att jag valde rätt, att jag trollband mitt barn med nordisk mytologi, förpassade honom till många timmar i soffan med ord som flyger förbi på matta sidor och skapar en helt ny värld.

Men innan jag ska upptäcka det ska jag stanna till framför vårt postfack. Stoppa in nyckeln och vrida om, hitta ett vitt kuvert med orden Till målsman för. Jag läser på logotypen längst ner i hörnet att det är från Barnortopediskt centrum. Jag hinner inte låsa postfacket, inte heller stänga det. River upp kuvertet och drar fram brevet. Välkommen till specialistläkare för bedömning står det, tillsammans med en tid nästa vecka.

Jag stänger och låser postfacket. Kliver in i hissen, stänger först den tunga smidesdörren och drar sedan igen gallret, trycker på vår trea. På axeln hänger väskan, tung av två böcker. I handen ett skrynkligt kuvert med en rund liten logotyp och ett vitt brev.

Tankarna.

Lördag. Min sons namn pulserar hela tiden genom mina tankebanor. Som en jämn puls. Dudunk. Dudunk. Dudunk.  Adrian. Adrian. Adrian. Det är som om det viskas in i örat, svävar in genom hörselgången och flyger genom varje tunnel i min hjärna. Ett nytt Adrian för varje sekund som går. Jag är inte orolig, det är jag inte.

Jag har läst lite, inte så mycket, men litegrann. Om vad som väntar om det skulle vara det värsta möjliga. Det är nästan aldrig någonsin elakartat och det brukar vara tillräckligt att ta bort bara de sjuka knölarna. Det är extremt sällan som hela kroppsdelar behöver tas bort, och vet ni vad, det finns jäkligt bra proteser om det nu skulle komma till det. Det enda som spelar någon roll är att han fortsätter finnas.

Men jag är inte orolig. Det där ovanför, det är vad jag tänker en minut per timme, när tankarna inte längre går att hålla undan. Alla andra minuter tänker jag att det är en inflammation. Och att jag ska ligga i soffan så jäkla många timmar med honom varje dag efter skolan, han ska titta på Netflix och jag ska titta på de där knölarna som ska försvinna lite för varje dag som går.

Lördag. Vi har ett bord bokat sedan tidigare. Det är nog inte vad jag har lust med just nu, men jag kommer göra det ändå. Stiga i något fint, kamma håret och lägga en makeup. Dricka ett glas vin och äta något gott, hålla min mans hand tvärsöver ett bord. Fortsätta låta min sons namn pulsera genom huvudet, tänka att allt kommer lösa sig.

Ingenting annat än en inflammation.

I onsdags såg jag att Adrian haltade när han gick. Jag frågade vad som stod på och han berättade att fötterna gjorde ont och att det nog var efter veckans dubbla innebandypass, de båda idrottslektionerna och skogsorienteringen tidigare på dagen. Jag tyckte att det lät rimligt och sa att han skulle hålla sig lite mer stilla under nästa dag.

Så blir det nästa dag. När jag kommer hem från jobbet sitter Adrian böjd över sina läxor vid köksbordet, med fötterna högt på en stol mittemot. Jag kan inte gå, mamma. Det gör så ont, är det första han säger när jag kliver in i köket. Så jag böjer mig ner och tittar på fötterna och upptäcker två enorma knölar på insidan av hans fötter.

På varje fot, precis i mitten av och ett par centimeter upp från fotvalvet, sitter en knöl. På den vänstra foten är den hård och spetsig, som ett litet rött berg. Kanske tre centimeter i diameter och en centimeter i höjd. På högra foten är knölen trubbig, nästan lite platt på toppen. Jag ringer 1177 och de säger att jag ska ringa vår husläkare så snart det blir ny dag.

Husläkaren tar emot oss på sin första tid. Han tittar och säger att han aldrig sett något liknande, sätter en remiss i handen på oss och styr oss till Sachsska Barnsjukhuset på SÖS. Där träffar vi en läkare som kliar sig i huvudet, skickar oss på provtagning och röntgen och ringer kollegor i landet. Jag vet inte, säger han sex timmar senare. Vi får fortsätta leta.

Innan han säger så leder han in oss i ett litet samtalsrum. Det sitter så många hemska besked i väggarna därinne, jag kan känna det när vi går in. Han säger att det kan vara en inflammation som ruckat på benfästen, men han säger också att det finns godartade tillstånd på allvarligare sjukdomar som kan se ut ungefär så här och han tänker att det kan vara tumörer flyger genom mitt huvud, men jag säger aldrig orden högt. Han säger att remiss för att utesluta det är skickad och att vi ska gå till botten med det här.

Jag skakar doktorns hand och säger tack och får äntligen lämna det hemska rummet. Vi lägger sjukhusbyggnaden bakom oss, kliver på bussen. Det är en inflammation, säger jag. Adrian nickar. Jag tar det lite lugnt ett par veckor, säger han. En timme senare måste jag släppa iväg honom till hans pappa över helgen och fy fan vad ont i hjärtat det gör. Men det är bara en inflammation. Det är bara en inflammation. Okej?

Noterar bara.

Den här årstiden är nog ändå min bästa. Jag gillar att ha kläder på mig. Gillar inte riktigt att ha bara ben och armar, även om det ju finns något pirrigt i det under de första riktigt varma sommardagarna. Men som idag, när man promenerar till jobbet på lövklädda gator i jeans och klackar, kappa och halsduk, och solen går upp över trädtopparna i parken och luften är kylig men inte kall, det kan tusan vara det bästa jag vet.

Nu råkar jag dock vara lagd så att ganska mycket är det bästa jag vet. Jag känner ingen som romantiserar så mycket som jag. Samtidigt som jag kan vara ganska bitter i mitt sätt att uttrycka mig, tror jag. Underligt egentligen. Det borde ju gå stick i stäv, men tydligen inte. Jaja. Jag ville egentligen inget viktigt, åter till arbete.

Min starkaste gren.

Igår var en sån himla måndag. Till klockan slog halv sju, då slutade det vara måndag och blev bara alldeles perfekt. För då hade jag jobbat klart och handlat och lagat mat och satt innebandyklubban i näven på barnet och puttat ut honom genom dörren. Klev in i duschen och tvättade av dagen, steg i min bästa pyjamas och snurrade upp håret i en knut, skopade upp glass i en skål och kröp ner under en filt i soffan och startade Netflix.

Och idag är det tisdag. Mina tisdagar är nuförtiden vad mina torsdagar brukade vara. Barnet och hans träning på Gärdet, jag och en bok och ett glas vin på Klang i Fältöversten. Han är egentligen stor nog att åka ensam, men det är så jäkla mycket välbehag över den där timmen i en fåtölj där ingen tilltalar mig. När det är jag och vinet och tystnaden. Det är inte jättelångt från veckans bästa timme, det är det inte.

Hade kunnat vara september en stund till.

Det är oktober nu. Förra året föll den första snön i oktober. Det rimmar så illa med att jag behöll kappan öppen när jag promenerade första biten till jobbet imorse, med att mannen framför mig bar sin rock över armen och med kvinnan med barnvagnen som bar en tjock stickad tröja och ingen jacka.

Det är väl så det är, oktober rymmer sommar, höst och vinter. Men jag är inte redo för det sistnämnda. Barnet har ännu inga vinterkängor eller vinterjacka, och om jag inte minns fel var min egen högt älskade vinterkappa ett par sömmar från att trilla isär. Jag behöver ta tag i det. Jag hade bara inte förstått att det var dags förrän jag vaknade upp till en måndag i oktober och insåg att det nog bara rör sig om veckor innan snön fallit mot våra gator.

Om gäster och gelato.

Mot min rygg vilar en lördag med fix och matlagning, ett dukat bord med levande ljus och ord som studsar. När klockan slår halv elva är det bara vi igen. Barnet drullar rakt ner i säng, sover inom två sekunder. Vi tittar på varandra och säger att vi kan borsta tänderna och krypa ner under täcket, det betyder ju inte att vi behöver sova. Sedan släcker vi lampan och det är så skönt att bara ligga bredvid varandra och blunda. Han sneglar på mig och frågar om vi kan ligga imorgon kanske, och jag fnissar och nickar och blundar redan med ena ögat.

Sedan vaknar vi till en söndag. Dricker kaffe och läser tidningen i sängen, klär på oss och intar Stockholms gator. Lämnar Vasastan för Kungsholmen, trillar in på Trattorian längst ner på Norr Mälarstrand. Deras brunch består av kalla och varma rätter, ett dessertbord och en gelatovagn. Vi är så proppmätta när vi lämnar, men det är värt det. Ger oss ut på gatorna igen, jag säger att jag kan tänka mig att bo på Södermalm men Kim säger att vi inte är tillräckligt unika. Jag säger att han är fånig, han säger att jag är fånigare.

Och nu har vi trillat in hemma igen, raka vägen ner i soffan. De vuxna med varsin dator i knäet och en arbetsvecka att planera inför, och barnet med en matteläxa. Varsin kopp te och tända ljus på bordet och det som blev över från gårdagens efterrätt.

Om skämslåtar, rödvin och helgplaner.

Jag är så redo för helg. Ska snart slå ihop datorn och starta någon skämslista på Spotify, plugga in hörlurarna i öronen och hoppa på tunnelbanan. Planerar dock att kliva av innan jag når min egen adress, slinka in och köpa en flaska rött och promenera förbi charken på Birger Jarlsgatan och välja något till middag och kanske även något litet till innan middagen. Ser framför mig hur jag om två timmar sitter i soffan med ett glas vin och choklad och kinder färgade av höstluft och någon ljuv musik i bakgrunden.

Och om jag blundar kommer jag inte se dammtussarna i hörnen eller tvättställningen med kläder på tork. Sånt får bli för imorgon. Plocka, städa och fylla hemmet med nya blommor. Mina föräldrar kommer på middag, så jag har inte så mycket att välja på ändå. Funderar på att slå på stort med en trerätters. Eller så är det bara för att jag är hungrig och sugen på det där lilla extra helgnöjet? Äsch, vi får se.

Arbetande vilodag.

Det är torsdagsmorgon och jag sitter i soffan. Mjuka byxor och stickad tröja, håret i en knut och ansiktet bart. Det här kommer vara min dag. Klockan var halv tolv när jag trillade in genom min ytterdörr igår. Sedan jag sist vandrade ut genom den har tjugofyra timmar möten och konferens och framtidsarbeten, två nätter i en hotellsäng och femton timmar i en bil hänt.

Jag känner mig lätt bakfull, trots att inte en droppe alkohol passerade genom min kropp igår. Sov in idag, vaknade av en puss på pannan och en kopp kaffe på sängbordet och lämnade inte sängen förrän de andra lämnade hemmet. Kokade en kopp te och gick ner på hörnet för att köpa grekisk yoghurt med granola och en kanelbulle. Idag kommer vara en dag för bara mig och min dator. Samt även kanelbullar och någon middagslur då eventuellt.

September.

Så kommer söndagen. Vi sover till tio, äter frukost och dricker kaffe och läser tidningar. När klockan slår tolv snörar vi på oss skorna och försvinner ut. Solen skiner och temperaturen sträcker sig mot nitton grader och jackan dinglar från ena armen, men träden är klädda i hundra nyanser av höst. Det är kanske den bästa sortens kontrast.

Vi promenerar tvärs över Södermalm, stegar över bron ut på Långholmen och så vidare till Reimersholme. Blir hungriga någonstans på mitten, äter pasta med curry och avslutar med plopp och kaffe. Handlar mat på vägen hem, men struntar i alla andra söndagsmåsten. Kryper ner i en obäddad säng och tittar bort ett par timmar på serier.

Och nu är klockan lite över åtta. Adrian har precis hittat hem från sin far, ätit och duschat och är redo för att krypa i säng. Jag ska knåpa ihop en presentation, stryka lite kläder och packa en väska, för imorgon väntar Malmö och tre dagar på språng.

Ett dygn någon annanstans.

Om en liten stund ska jag slänga ner min necessär och lite kläder i en väska, ta min dator under armen och låta dörren gå i lås bakom mig och kliva på ett tåg. Ett tåg till Göteborg. Och imorgon ska jag kliva upp och äta en hotellfrukost och sedan spendera ett gäng timmar på vårt västra regionkontor.

Men först, som ikväll, ska jag hänga med Nikki. För två flaskor vin ska också packas ner i väskan, en med ljusa bubblor och en med rött innehåll, och så ska vi ligga och vifta på tårna i min hotellsäng och prata stora saker som känslor.

En tisdag.

Innan arbetsdagen officiellt har startat har telefonen surrat för inkommande mail ungefär tjugo gånger. Klockan nio har jag ett möte med min chef, men det är jag själv som har bett om det och jag textar honom att vi nog måste skjuta på det. Javisst, säger han. Telefonen fortsätter brumma. Och jag själv verkar inte komma ur pyjamasen idag.

Jag skulle bara öppna datorn för att svara på det mest akuta innan jag åkte till kontoret, men klockan är tre och här sitter jag fortfarande. I pyjamasbrallor och ingen behå. Det är ju iallafall väldigt bekvämt, det får man ändå ge det. Och jag har fått väldigt mycket gjort. Om en stund måste jag kasta in mig själv i duschen, blåsa håret och stiga i något aningen mer anständig. Adrian har innebandyträning på Gärdet och jag har en dejt med en bok och ett glas rött.

Trettioett.

Tack för gratulationerna, både här och på instagram. Jag har haft en så helvetes fin helg. En tiopoängshelg. Inledde den med en födelsedagsfredag med frukost och present på sängen och finlunch med kollegorna, blom- och chokladbud från mina föräldrar och sen ett glas champagne innan middag på restaurang. Och så en sen promenad hem och stoppa om barnet och ännu mer champagne i soffan med fötterna i knät på min man.

Vaknade till en lördag med pannkaksfrukost och ett blomsterhav i mitt kök. Jag älskar att fylla år. Älskar att jag får vinflaskor och blommor och choklad av cirka allihop. De känner mig så väl. Och så promenad in till city, shoppar saker till barnet och fikar sockerkringlor. Äter indiskt till middag och lakrits till efterrätt, ligger under en filt i soffan och tittar med ett öga på en film som min son och man gaddat ihop sig om.

Sen en söndag av det mjukaste som garderoben erbjuder, te i stora muggar och hela familjen i soffan. De andra två tittar på någon styrketävling på tv och jag netflixar på paddan. Jag tror att jag maxar hela helgens välbefinnande där och då. Han svänger ihop varsin kantarelltoast och jag dukar fram kex och ost, prosciutto och fikonmarmelad och häller upp rödvin. Och sen, när mörkret är tjockt utanför fönstret, är det soffan och han och jag igen.

En lite bättre fredag.

Imorgon fyller jag trettioett. Det känns som en bra ålder, att vara trettionågonting. Livet är stabilt på ett icke tråkigt vis. Jag är där jag vill vara. Varje år har gett mig ett lager skinn på näsan. Skinn på näsan och små, små rynkor runt ögonen. Jag gillar dem. De berättar min historia. Och skinnet på näsan tar mig långt.

Jag vet inte så mycket om min födelsedagsfredag. Vet att den innehåller en arbetsdag av jonglerande och en bättre lunch med mina kollegor, och jag misstänker att vi ska gå ut och äta på kvällen för Kim frågade mig igår kväll om det är någon särskild restaurang som jag alltid velat prova. Jag svarade att det enda jag vill ha är en fin köttbit och ett glas rött och att vara vi tre. Jag kan inte tänka mig en bättre födelsedag just nu.

Kunden har alltid rätt osv.

Jag fick ett sms från min chef i förmiddags. Jag stod framför min dator, han satt på möte hos en kund som jag har jobbat väldigt mycket med. Och så en rad som dyker upp på skärmen, från min chef och om kunden. Han säger att du borde ha högre lön. Ändå väldigt fint. Jag lär ju inte få det, men ibland är det fan tanken som räknas.

Ska bara sova lite i en renbäddad säng först.

Och så kom söndagskvällen. En vecka av en varm panna och täppt näsa är över. En vecka av en hammare i huvudet och en kniv i halsen. Jag har nästan inte sett någonting annat än insidan av mina lägenhetsväggar på hela veckan. Är så less på mitt egna sällskap. Längtar efter måndagsmorgon så jag får kliva i skorna och hänga väskan på axeln och låta dörren gå igen bakom mig. Hade jag inte känt mig frisk redan så hade jag fan fejkat det.

Fortsättningen.

Jaha. Här kommer del två av klagosången. Jag svängde samman en ugnspannkaka imorse, tänkte att det var perfekt att ha att äta av under dagen. Jag fick dessutom den eminenta idén att stoppa in lite näringsämnen för att stävja sjukdomförloppet och slängde i fryst spenat i smeten. Det var en jättedålig idé. Helskotta vad det inte blev gott. Skjutsade ner pannkakan i soporna och rispade upp halsen med en knäckemacka istället. Drömmer om isglass men är inte klädd för att gå utanför dörren. Glassen är inte heller värd mödan som kallas kläder.

Och så berättade precis termometern att min temperatur har sjunkit ner under nivån för att få klassas som feber. Det här gör mig orimligt sur, för termometern visar inte ens i närheten av hur jag mår. Det borde stå trettionionågonting, inte trettiosjukommatvå. Dessutom försöker jag verkligen jobba, men fokuset försvinner på två röda. Och telefonen ringer och mailen bubblar och inte en enda aktivitet planerad för dagen är ännu utförd. Det här gör mig också orimligt förbannad. Min hjärna brukar vara bättre än så här.

En halv bloggpost pga. orkade ej mer.

Någon behöver få höra min klagosång. Dessvärre föll det på er. Dag två av nerbäddad under en filt i soffan startade just. Jag hade hoppats på att regnet skulle slå mot rutan, det hade varit mysigt. Ett bra bakgrundsljud. Istället ser det ut att vara en fin höstdag. En sån där när solen skiner med sitt lite speciella ljus. När luften har en krispighet och löven på träden har börjat bli röda och gula och orangea. När man klär sig i jeans och stickad tröja, kavaj och skor av skinn. Har hösten börjat måla om löven ännu? Det slår mig att jag inte vet.

Typiskt.

Vi klarade hela sommaren utan sjukdomar. Sedan kom september och redan den första dagen vaknade Kim med ett tungt huvud och ont i halsen. Dag fyra träffade det mig och Adrian. Barnet snörvlade över sin frukost och hostade sin väg till skolan. Jag kan inte svälja och huvudet väger ungefär ett ton, det känns som att det ska tippa av om cirka en sekund.

Var dum och tog mig till jobbet ändå. Eller om det kanske snarare bryter ut för var minut. Jag ska dricka upp den lilla baljan med te som jag har bredvid mig, sen ska jag tråckla mig i jackan och lyfta paraplyet över huvudet och ta mig hem. Lägga mig under en filt i soffan, lyssna på regnet och jobba precis lagom långsamt med datorn på magen.

Beredd.

Jag tror att jag är redo för höst. För lika mycket som jag älskade sommarens ljus att vandra hem i efter en middag eller bio eller cava på en uteservering, lika mycket tycker jag om när jag står hemma i vårt kök och rör i någon gryta och mörkret sakta faller utanför fönstret bortom köksbordet. Att tända det ensamma ljuset på bordet, se våra reflektioner i glasrutorna. Att hälla upp ett kraftigt rödvin och gå runt och tända lampor i fönster och hörn. Det är flera månader sedan vi sist hade lampor tända. Jag är redo för det nu.

Det lilla i det stora.

Jag vaknar av alarmet. Fumliga fingrar nuddar snooze. En gång, två gånger. En varm hand över min rygg, en sömntung röst som frågar om jag inte behöver gå upp. Jag mumlar fram att jag startar förmiddagen hos en kund, att jag kan sova bort en kvart till. Hans armar smyger sig runt mig, drar mig närmare, lägger mig över sig. Jag ligger där, med kinden mot hans bröst och benen flätade med hans, och jag andas in hans doft och i min mage startas vågor av vibrationer för han luktar så jävla gott. Nio minuter blir arton minuter. Och ett helt liv med honom kommer aldrig vara tillräckligt.

Om att starta och fortsätta en helg.

När jag har vinkat av bussen som tar min son ut ur staden och vidare till fadern ringer jag min man. Säger att jag fixar middagen om han fixar vinet. Promenerar förbi ett av våra bästa ställen, slinker in och beställer ett virrvarr av sushi. Möter min man i dörren, ställer in maten i kylskåpet och luftar vinet. Jag skalar av alla kläder, duschar bort arbetsveckan och kliver i trosor och klänning, han dukar fram maten och fyller glasen. Ett sms trillar in från hans syster. Jag har en flaska cava och vill inte att dagen ska ta slut än! 

Kom hit! säger vi. Tio minuter senare plingar det på dörren. Timmarna försvinner runt vårt matbord, vi plockar av maten och äter polly till efterrätt. Sen kommer vi på att Burn out punks visar upp sig i närheten. Jag drar en borste genom håret och applicerar en rekordsnabb makeup, kliver i byxor och en stickad tröja. Tio minuter innan de drar igång lyckas vi klämma in oss framför scenen. Det är eld och akrobatik och galet och alldeles fantastisk.

Efteråt säger vi hej då och går åt varsitt håll. Vi trillar ner i soffan, startar ett avsnitt Dexter. Jag har mina ben i hans knä, hans händer vandrar och snart ligger mina trosor på golvet och ingen bryr sig längre om vad Dexter gör på skärmen. Tio timmar senare vaknar vi till en lördag. Dricker kaffe i sängen, tassar upp och äter en långsamt frukost. Kryper tillbaka ner i sängen igen, jag med en bok och han med tidningen. Och nu närmar sig klockan två, vi ska kliva i kläder och placera solglasögonen på näsroten och hitta ut på stadens gator igen.

Om bussbiljetter och ostbågar.

Någon frågade mig häromdagen hur länge jag har varit igång efter min semester. Jag har ingen aning. Två eller tre veckor. Jag har flängt under veckan, tappat uppfattning om tid och rum. Mitt barn frågade mig imorse om jag hade bokat hans bussbiljett till sin pappa. Nej, svarade jag, det är ju flera dagar kvar tills du åker. Jag åker i eftermiddag, sa han. Jag vet ju att det är fredag, jag hade bara glömt bort innebörden av fredagar.

Nåväl. Bussbiljett är bokad och betald. Två möten och en rad andra nödvändigheter står mellan mig och min helg. Det är fortfarande oklart exakt vad helgen ska innehålla. Föreslog för min man att den borde inkludera en soffa, ostbågar och Netflix. Han påminde om att han var på väg till doktorn för att mäta sitt kolesterol innan jobbet. Så kanske inga ostbågar då?

Ingen rubrik.

Jag tror egentligen inte att jag har någonting vettigt att berätta. Såna stunder borde man hålla tyst. Men det kliar ju i fingrarna och jag vill formulera ord. Jag har snott till mig tio minuters fritid i en fullproppad arbetsdag. På dagens att göra-lista finns lika många rader antecknade som det gjorde under hela min sista vecka innan semestern. Jag har räknat.

De rader som ännu inte är överstrukna är aktiviteter som känns övermäktiga. Det är de alldeles säkert inte, det är bara en känsla. Om jag tar tag i uppgiften, bryter ner den och börjar i ett litet hörn så kommer allt snart vara löst. Borta. Ur världen. Men det gör jag inte, istället klickar jag mig in här och skriver ord som egentligen inte behöver skrivas. Så onödigt.

Fredagskänslan.

Jobbar från sängen första timmen. Duschar och blåser håret rakt, men ute regnar det och håret lägger sig tillrätta i sina vågor igen. Träffar någon som jag länge försökt skapa ett förtroende hos, får äntligen skaka hand och skriva min signatur på ett avtal. Jag har så många visioner för vårt samarbete. Möter upp mina kollegor för en arbetslunch som förlängs med fika på ett café intill. Och sen tunnelbanan hem, mailar lite, skriver en ny rutin. Tänker att jag ska avrunda arbetsdagen tidigt, begrava mig i den där boken som jag somnade med näsan i igår i någon timme innan de andra hittar hem, starta en helg utan ens en tillstymmelse till plan.

Excelfiler, möten och restaurangmenyer.

Det är en sån dag. En sån där sommaren verkligen dröjer sig kvar, när solglasögonen fortfarande behövs. Jag har en smoothie i handen när jag promenerar till jobbet, byter ut den till kaffe när jag kommer in på kontoret. Det är en sån dag som försvinner på två röda, en där andan sitter i halsen nästan hela dagen. Det är en dag av produktivitet.

Vid fem trillar jag in genom vår ytterdörr. Det är tomt hemma. Kim är på konsert och Adrian hos en kompis. Jag brygger en kopp kaffe och svarar på dagens sista mail. Läser ett par restaurangmenyer och bestämmer mig för italienskt. Det får bli en tidig middag på en uteservering för mig och Adrian. Sedan hem och plocka lite, om jag orkar. Eller ett glas vin och en bok i soffan. Vi får se.

Om vem man är.

Tänk vad fort det går att komma tillbaka till verkligheten. Två dagar och sedan rullar livet som om det aldrig varit sommaruppehåll i alla måsten och borden. Det är skönt på ett sätt, det också. Precis som uppehållet. Ibland drömmer jag om att släppa allt som finns här och sätta mig på ett plan till någonstans långt bort, någonstans exotiskt. Landa i någon strandbar, stå där hela dagarna och blanda drinkar och skoja med främlingar och vara barfota och iklädd någon gammal t-shirt och shorts. Ett annat slags liv.

Jag undrar om det är den jag hade varit om inte barn och man hade kommit in i bilden. Jag vet inte, säkert inte. Men man får drömma lite. Jag berättade förresten om den här drömmen för en kollega, sa att det kanske får bli jag när jag är sextio. Han fnyste och sa att den sortens liv inte är okej, att vi har ett ansvar. Att man inte bara kan göra sånt som är roligt i livet. Och just det där, att vi har en plikt gentemot samhället och inte får välja bort sånt som är tråkigt, det är något som mina tankar så ofta kommer tillbaka till. Jag har fortfarande så svårt att avgöra om han har rätt eller fel.

Livet och rutinerna ändå.

Jag sitter i min favoritfåtölj. Den som står i ett hörn på kontoret. När jag gick och la mig igårkväll var det med en fladdrande känsla av längtan till jobbet. Att få kliva i en klänning och greppa tag om datorväskan och kliva in på kontoret. Det var en fin känsla att somna med.

Jag började den här arbetsdagen med ett uppstartsmöte och avslutade den med en lång lista över sånt som vi ska prestera under hösten. Kontoret är nästan tomt nu och jag känner mig färdig, vill hem till vardagsrutinerna. Stå och hacka vid skärbrädan, röra i någon gryta och pussa Kim hej vid köksbänken. Sitta länge vid matbordet och prata med Adrian om hur det var att träffa alla kompisar igen. Träna, duscha och krypa i säng vid tio med en bok.

Och sen göra om allt imorgon igen.

Om den tredje och fjärde.

Jag sticker in nyckeln i låset och vrider om, stannar upp en sekund för att hinna känna efter vad det är som fladdrar i bröstkorgen. Bakom mig trängs de två männen i mitt liv, skrynkliga efter elva timmar på en båt och med varsin resväska i näven. Jag flyttar handen till dörrhandtaget och trycker ner, tar ett steg tillbaka samtidigt som dörren lämnar oss fritt tillträde till vårt hem. Tar några steg in i hallen och känner hur fladdret innanför bröstväggarna tornar upp sig till något oändligt. Som ett hav inombords. Ett hav av välbefinnande, av känslan av att höra hemma. Av att vara hemma.

Finland var fint, det med. Det har sin charm med skogen runt ena knuten och sjön runt den andra. Att vakna till den höga luften, slå upp dörren och sätta sig på trappan med en kaffemugg i handen. Att vaggas på en luftmadrass på sjön med tusen solstrålar som smeker en varm. Att stå på bryggan och dra upp kvällens middag. Att se hur Adrian går från att inte vilja trä på mask till att själv ta hand om sin fångst. Att varje grillmiddag avslutas med marshmallows över den sista glöden. Att runda av alla dagar i bastun, med en inpackning i håret och en öl bredvid. Att sitta på samma trappa som dagen började på, fast fjorton timmar senare, och se hur solen försvinner bortom trädtopparna. Vetskapen om att tio timmars sömn väntar, den sorten som bara skogen och mörkret och tystnaden kan ge.

Den var fin, vår tredje semestervecka. Men jag tror att den fjärde, den sista, kommer bli den bästa. Att vakna varje morgon i sin egen säng, tassa över de svala trägolven i lägenheten som jag har kommit att älska så högt. Brygga kaffe i vår egen kaffebryggare, dricka ur mina favoritmuggar. Torktumlade handdukar att frottera ner ansiktet i. Och dessutom med en så obunden känsla i bröstkorgen. Som om världen är min. 

Mina föräldrar bad om att få rå om Adrian under några sista dagar av sommarlovet, så i förmiddags hoppade han på tåget till den lilla staden. Själva är vi kvar i den stora. Kim har bokat bord på restaurang för tisdagskvällen och jag har bokat massage på Centralbadet på onsdagsförmiddagen. Jag ska fånga ögonblick den här veckan. Inte bara såna som är aktivitetsfyllda, utan även såna som är i tystnad, stunderna där vi ligger bredvid varandra i sängen med varsin bok och en fot över den andres ben. Stunderna vi ligger i soffan framför netflix och är alldeles tysta, där bara den mjuka rörelsen från hans tumme som gör cirklar mot min rygg hörs. Ögonblicken, även de som inte kostar någonting.

Livet ändå.

Hej från en som har haft semester så länge att hon har tappat koll på dagarna! Jag ligger på sängen, lutad mot ett hav av kuddar, med ett glas rödvin på sängbordet och ett paket oreo lutad mot höften. Halva förpackningen är kvar i röret, andra halvan ligger smulade mellan mina bröst. Vi har precis vinkat hej då till min mamma, mina brorsdöttrar och Adrian.

Vi har ett gäng aktivitetsfyllda dagar i ryggen. Min ena brorsdotter har varit hos oss i veckan och vi har sysselsatt oss med att gå i gamla stan och på gröna lund, i slott och kyrkor och på museum. Jag är helt slut. På riktigt, helt slut. Imorse kom även min mamma och den andra brorsdottern. Det var hur mysigt som helst, men alla skulle prompt till Mall of Scandinavia och det kan ha råkat suga ut den sista lilla musten ur mig.

Det gör dock ingenting, för nu har alla åkt vidare och en långsam helg har börjat. En helg av att tvätta och handla och fixa inför att vi lämnar landet och civilisationen tidigt på måndagsmorgonen. Vi drar till vårt lantställe på andra sidan av bottniska viken för en vecka av bastu och bad och skitigt hår. Ska grilla och läsa och spela hundra sällskapsspel, äta glass och ligga på bryggan och titta på mitt barn som guppar i vattnet.

Ska bara trappa ner tempot i kroppen igen under helgen. Dricka rödvin och ha fötterna i min mans knä, vara naken när lusten faller på, njuta av bubblande sockerdricka som virvlar sig fram genom mina känslosprön när hans blick faller på mig och händerna följer efter. Njuta av mannen och staden och vinet och maten. Och så tvätta, hänga, vika. Skriva listor, handla, bocka av. Packa och plocka. Hålla det enkelt, utan stress. Blanda med allt det där njutet.

Och nu piper tvättmaskinen från badrummet, säger att den är klar. Lägligt nog samtidigt som vinet är slut i glaset. Och hörni, jag är flitigare på instagram om någon vill hänga med. Klicka på min bild för att se hur jag hittas där.

Nöjdheten.

Vi har fallit in i ett nytt slags mönster. En sånt som bildas när dagarna är lediga och fria att göra vad man vill med. När man kan slösa bort timmar på att promenera genom något vackert, lära sig något nytt om historien, sitta på ett café med trötta ben och en hejdundrande utsikt framför fötterna. En ny för varje dag. En tillvaro där man dricker hundra koppar kaffe om dagen och en vinflaska alltid är påbörjad. När man äter glass när lusten faller på. En sån slags tidsrymd som ger utrymme för fyra utlästa böcker. En sån där man somnar innan midnatt och vaknar vid åtta. Den sortens vardag där man mår jäkligt bra.

Ge mig en glass bara, så är jag nöjd.

Så kommer den tredje semesterdagen. Vi har redan utflyktat oss matta i lemmar och huvud, spenderat en måndag på Skansen och en tisdag med vinden i håret på en skärgårdsbåt. Det var fint. Lekfulla sälar och bråkiga björnar ena dagen och en nästan löjligt väl tilltagen fikabuffé på Vaxholm andra dagen. Snygga omgivningar var det båda dagarna. Och ett roligt sällskap i form av min avkomma. Så jäkla värdefulla dagar, de med honom.

Och så blir det onsdag och klockan drar sig mot tio. Har inte lämnat sängen ännu men redan hunnit dricka två koppar kaffe, vinkat adjö till den arbetande mannen samt även haft projektledarhatten på mig i tio minuter. När viktiga kunder hör av sig så kliver man in, så är det bara. Och när man kan kliva in från iPaden i sängen så är det lagom jobbigt.

Men nu stängs den av, frukost ska dukas fram och sen vet jag inte. Därefter får barnet ta över, styra in oss på dagens aktivitet. Jag är även okej med ingen aktivitet. Vi får se. En helt oskriven onsdag, det är ju ändå något att skriva hem om.

Tryggheten.

Vi sitter i bilen. Jag har händerna prydligt tio i två på ratten. Hans händer är korslagda i knäet, han tittar ut genom fönstret. På skogen och himlen och regnet. Mitt barn. Ibland tittar han på mig, säger att han tycker om låten som spelas på radion. Jag hinner fånga små glimtar att allt han känner i ögonvrån. Jag ser känslan från när jag var tolv och åkte bil genom ett regnigt landskap med min mamma. Jag minns hur jag älskade regnets smattrande mot rutan. Minns hur jag älskade kontrasten mellan värmen i bilen och det kalla utanför. Minns hur innerligt jag älskade de stunderna, hur jag längtade efter dem, saknade dem. Och jag ser på mitt barn hur jag ger honom samma känsla. Hur jag planterar den i honom.

Jag tror att den här dagen räknas.

Och så kommer fredagen till sist. Den som viskar om semester. Solen ligger redan mot vårt sovrumsfönster när jag vaknar. Jag smyger upp, tar mig fram på tå för trägolven är svala efter nattens luft som de öppna fönsterna släppt in. Slår på kaffebryggaren, datorn under armen och två koppar i händerna och tillbaka till sängen och en sovvarm man.

Jag har haft den lugnaste arbetsveckan i mannaminne, har behövt fylla dagarna som passerat så det enda som återstår är att skriva rent listan för vecka trettiotre och formulera texten till mailens autosvar. Jag pratade med min chef igår, berättade om hur lugnt det är. Ibland är det tillräckligt att bara vara tillgänglig, sa han.

Så det är vad jag ska vara idag. Tillgänglig. Jag ska slå ihop datorn igen, bara ha telefonen bredvid mig. Tangentbordets knappar byts ut till en boks sträva sidor mot mina fingrar. Kaffe i en pappmugg, kanske en liten påse hallonbåtar, bara fötter i gräset. Tillgänglig tills klockan slår tre, när autosvaret slås på och semestern startar. Tills klockan slår tre och jag möter mitt barn på centralen.

Tills klockan slår tre och vi har fyra veckor av precis vad vi vill framför oss.

Hjärtknip.

Jag drömmer om att vara ledig. Att vakna på morgonen, släppa upp rullgardinen och slå upp fönstret på vid gavel. Tassa upp och brygga kaffe och ta med hela kannan och tidningen tillbaka till sängen. Kanske bara vara så en hel timme. Och så stiga upp och låta en klänning falla ner över kroppen, en borste genom håret och solglasögonen på näsroten. 

Slita mitt barn från sin bok, ta honom under armen och låta fiket på hörnet servera oss frukost. Han kommer beställa tjocka pannkakor med blåbär och lönnsirap, apelsinjuice i ett högt glas, och jag kommer sitta mittemot honom på uteserveringen och fråga vad han vill göra av sin dag, nicka och säga då gör vi det.

Två dagar. Två dagar är vad som står mellan mig och allt det som jag drömmer om just nu. För om två dagar vaknar vi till en fredag. En fredag som är sista arbetsdagen, en arbetsdag som slutar med att jag får möta Adrian vid bussen. Två dagar till, sedan är den långa pappamånaden över. Och sen tjuvstartar vi vecka tjugonio. Veckan som det bara är jag och mitt barn. Som jag längtar efter att hänga med honom. Bara han och jag.

Föraningar.

Semesternedräkningen har börjat. Och så har även nedtrappningen av arbetsmängd. Det är en ganska brutal sänkning av saker som ska göras. Man kommer liksom inte så långt, alltid är man beroende av någon som semestergottar sig. Har istället skapat ett nytt worddokument med titeln Vecka 33. Samtliga punkter inleds med stäm av, planera och slutför.

Det är en väldigt skön nedtrappning. Det finns tillräckligt att göra för att inte behöva ha tråkigt under dagarna, men inte så pass att det står i vägen för en långlunch eller för att hindra datorn från att hålla sig avstängd under kvällarna. Det finns en loj känsla i kroppen, en föraning om vad som komma skall. Det där som stavas semester.

En sån dag.

Frukost i en mindre evighet. Varsin tidning till äggen och granolan och melonen. Promenerar in till city. Det är pocketrea på Adlibris och vi går därifrån med en tung påse. Pasta med räkor och citron. Vattnar alla blommor, bäddar rent, dammar och dammsuger, hittar botten i tvättkorgen. Han bakar bröd och jag duschar. Äter varma brytbröd med smör och ost och marmelad. Dricker te och tittar på två avsnitt av Dexter. Jag älskar söndagar.

Kämpar på en vecka till då.

Och så blir det fredag igen. Jag åker in till kontoret, jobbar bort ett helt gäng timmar. När de andra ska försvinna iväg på lunch håller min deadline för en grej som jag fortfarande arbetar på att rinna ut. Fingrarna smattrar mot tangenterna. Skickar iväg och andas ut. Kommer fram till att jag inte vill äta något annat än spaghetti med olivolja, flingsalt och parmesan.

Åker hem och uppfyller min önskan. Inga små mängder av något. Jag åt det till middag igår också. Det är en av grejerna som jag har dille på för tillfället. Det, och havregrynsgröt med en ändå blygsam klick smör och kanel och äppelmos i något mindre blygsamma mängder. Jag skulle kunna varva dessa två maträtter hela dagarna, svälja ner med kaffe till det ena och rödvin till det andra. Fast det borde vara maträtter inom citationstecken, va? "Maträtter".

Nåväl. Slank ner till Mellqvist efter den alldeles för sena lunchen. Har en kaffe till vänster och datorn framför. Det händer inte särskilt mycket, knappt något mail har trillat in efter lunch. Det är som om alla utom jag har semester. Alla andra. Jäkla tur att det är en helg runt hörnet då.

Storslagna dagar.

Startar datorn hemma, med kaffet och havregrynsgröten bredvid. Kan inte öppna windows, säger datorhelvetet. Slår ihop den och skickar ner den i väskan. Skiter i gröten och äter äppelmos direkt ur burken. Promenerar Odengatan, förbi Observatorielunden, Drottninggatan ner och genom gamla stan, upp över slussen och kliver till sist ner i underjorden vid Mariatorget.

Datorn startar på första försöket. Som om den kräver fysisk närvaro på kontoret. Så jävla onödigt. Skriver en projektplan, lämnar en statusrapport, råkar trilla in på en blogg och läser nästan hela arkivet. Det tar lite för lång tid. Får dåligt samvete och jobbar över lunchen och tills kontoret är alldeles tomt.

Hoppar av tunnelbanan i Liljeholmen, köper två cheeseburgare och coca cola på McDonalds. Promenerar över Västerbron och in genom dörren. Om en stund kommer Kim hem och då ska vi dansa den eviga vad ska vi äta-valsen. Och så måste jag hitta på någon ny, påhittig orsak till att inte kunna gå till gymmet idag heller. Det blir trevligt.

Och så går en dag.

Vaknar klockan sju. Sköljer bort natten och kokar kaffe. Filmjölk med kardemumma. Kliver i byxor, topp och kavaj. Foundation och mascara, rouge och läppglans. Tunnelbanestrul hela vägen till jobbet. Mailar, ringer, beslutar, möter. Och så in i en bil med två kollegor, möter en tredje i Kaknästornet. Högrev och dillslungad färskpotatis. Fem minuters andningspaus med hela Stockholm under mina fötter och vinden mot mina kinder.

Säger hej då och promenerar över gärdet. Valhallabageriet och croissant och två timmars egentid med datorn. Kommer hem och lägger mig raklång på soffan, datorn på magen men där händer inte särskilt mycket. Han har varit ledig och tvätten är tvättad och disken diskad. Han går till barberaren, jag sover bort fyrtiofem minuter på soffan.

Och så upp, av med alla kläder, bara för att. Vilket egentligen är sämsta anledningen till vad som helst. Pyjamasbyxor och linne. Lagar mat och dricker ett glas rött. För att man kan, igen. Han kommer hem och är alldeles prydlig och fin. Vi äter och lever ut konceptet netflix och chill, så som jag tror att ungdomarna menar det. Och så blir klockan vad den är nu och han borstar tänderna och jag tömmer hjärnan i alltför korta meningar. Och så gick en tisdag.

Från tre till sjuttontusen.

Jag hade någon slags bild av att vi skulle utflykta hela helgen, men så visade det sig att det enda vi ville göra var att att ligga i vår stora säng och varva mellan att prata om veckorna som varit och titta på dansande stormtroopers på youtube och läsa böcker om parallella världar. Jag frågade mitt barn om han ville ta sig ut och göra något, men fick bara ett "nej, jag vill göra det här" tillbaka från andra sidan av ett mindre kuddtorn.

Jag bor i min säng förresten, om det inte redan var underförstått. Jag kan verkligen inte relatera till folk som har regler om att man bara får vara där om man är utan kläder och nyduschad. Visst att jag kan förstå renlighetsaspekten, men jag tänker att man väl får bädda rent ofta samt att man ju sällan kryper ner i sängen skitig liksom. En gång sa min chef att man inte ens får vara på hans överkast om man inte är hundra procent tvättad, svarade att vi aldrig kan bli ett par. Inte för att jag hade tänkt det, men ja, ni förstår.

Det här blev ett sidospår. Det jag skulle säga var att vi har gjort noll och nada i helgen. Det har verkligen inte varit dumt. Men så kom en söndagseftermiddag där barnet hoppade på bussen igen och jag och Kim, tillsammans med mina föräldrar och min bror och svägerska, med nöd och näppe hann slinka in på Gröna lund. Drack rosévin och lyssnade på Elton John och tog igen för bristen av helgaktivitet tillsammans med sjuttontusen andra människor.

Äntligen.

Tio minuter i tre står jag på cityterminalen. Det är femton minuter innan utsatt tid, men det gick inte att hålla tillbaka längre. Kunde inte sitta kvar framför datorn. Som om jag skulle lyckas få något gjort ändå. Inte med den här rivande känslan inuti. Och så plötsligt står han där. Jag svär att han har vuxit flera centimeter under de här två veckorna borta.

Jag tror inte att jag förstod hur mycket jag saknade honom förrän han var tillbaka. Tre dagar får jag med honom nu, sen åker han tillbaka till sin pappa. Det är så skumt att ha honom så lite, så svårt att föreställa sig att det här är många föräldrars verklighet.

Nåväl. En helg med honom nu och sen två veckor med tid för att avsluta jobbuppdrag och njuta av det fria vuxenlivet, och sen är vi tillbaka till det gamla vanliga igen. Tillbaka som en komplett familj på tre.

Lust och olust.

Det är lite löjligt hur hög min arbetsmoral har varit idag. Jag vaknade klockan sju och kände hur jag inte hade lust med någonting. Ingenting i allmänhet och att jobba i synnerhet. Gick ändå upp, kokade kaffe och gröt och klädde mig i det bekvämaste som garderoben erbjöd. Trikåer hela vägen och så en lång jeansskjorta ovan det.

Jag är egentligen inte helt säker på att vår klädpolicy tillåter den här graden av ledighet, men å andra sidan har exakt noll kunder skådat min uppenbarelse och cirka inga medarbetare heller eftersom de flesta har semester. Plus att jag överkompenserade genom att jobba jävligt flitigt hela dagen, trots att jag verkligen inte ville.

Vad jag däremot har lust med är champagnetorsdagen nere på vår kvarterskrog. Tur för mig att den startar om prick en timme. Det är ändå nåt som jag har lust med.

Varje morgon.

Kammar håret med långsamma drag. Det är nyklippt och friskt i topparna. De lockar sig utåt där bak, och runt och neråt intill ansiktet. Samlar allt i en snodd i nacken. Tvättar bort natten från huden och gnider in ansiktscreme med försiktiga drag under ögonen och över kindbenen, pannan och käkbenen. Konstaterar att jag har fler fräknar på det vänstra kindbenet.

Jag ser så mycket av min mamma när jag tittar mig i spegeln. Jag undrar om den som jag ser titta tillbaka på mig är samma som ni ser, eller om jag ser annorlunda ut genom min egen blick. Böjer ögonfransarna, applicerar foundation och mascara. Markerar ögonbryn och kindben. En droppe parfym mellan brösten, under öronen, på handlederna.

Bläddrar mellan skjortorna i garderoben, väljer en vit med mörka ränder, kliver i ett par blå slacks. Låter blicken glida över de höga klackarna som står i skohyllan i hallen, men stoppar fötterna i ett par sneakers. Inser att jag har fastnat i en stil. Tar min väska, pussar min man hej då, rundar trappan tre gånger och försvinner ut i virrvarret av människor som ser likadana ut som jag.

Om vad jag saknar just nu.

Det har gått elva dagar sedan Adrian åkte till sin pappa. Det kniper i hjärtat ibland. Så där så att revbenen liksom flätar ihop sig och spänner åt om bröstkorgen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter av det samtidigt. Jag kan jobba tills skrivbordet är rent och jag kan möta Kim på pendelstationen och slinka in på någon av restaurangerna på vägen hem. Jag behöver inte skynda hem för att laga mat eller hjälpa med läxor eller stressa till någon träning.

Det är en andningspaus. Fast jag skulle aldrig vilja att det var något annat än just det, bara en paus. Och om tre dagar kommer han hem igen. Visserligen bara för en kort helg, sedan åker han tillbaka till sin far för ytterligare två veckor. Det är bra för dem. Åtminstone är det orden som rullar fram och lämnar ett eko i venerna i min hjärna.

Men det är så konstigt att han inte är hemma. Så där så att jag ibland fantiserar om att han sitter bredvid mig i soffan. En bok i hans händer, håret ner framför ansiktet. Ibland hör jag hans skratt när jag vet att han skulle ha tyckt att något var roligt. De är så inpräntade i mina sinnen, alla hans läten. Och hans känslor. Ibland kan jag känna det han känner. Jag kan se något och känna det han skulle ha känt om han bara var här.

Mitt barn. Helvete vad jag saknar honom.

Bruksanvisningen.

Jag vaknar mitt i natten. Jag tror att jag väcks av regnet som trummar mot fönstret. Det är kyligt i sovrummet. Jag kryper in under hans täcke och lägger mig med hela min kropp mot hans. Han suckar nere från bröstkorgen och drar mina armar tätare om sig. Jag vet inte hur länge jag ligger så, med min panna och näsa och mun mot hans rygg. Tänker att jag aldrig vill somna om, att jag bara vill vara där jag är. Tänker att jag inte vill vara någon annanstans.

Och så tänker jag på det som Nikki frågade häromdagen, om hur vi kan ha kvar det där pirret. Det där darret. Och jag vet verkligen inte. Jag vet inte om det finns något recept, någon bruksanvisning. Kanske måste det handla om individerna, om att den där grundkärleken finns kvar även de dagar som man egentligen kanske inte tycker om varandra särskilt mycket. Jag vet inte. Jag vet bara att jag innerst inne alltid vill vara med honom.

När allt skedde igår.

När man städade hela lägenheten igår. Tvättade tomt i tvättkorgen, fyllde kylskåpet med allt som man tycker är gott, bäddade rent i sängen. När man gjorde en hårinpackning och la en ansiktsmask, skrubbade varje millimeter av kroppen ren och målade naglarna i en knallig rosa nyans. När allt det där skedde igår och man vaknar klockan tio för tredje dagen i rad. När dagen som väntar är alldeles tom och fri och solen hittar in genom springorna mellan rullgardinen och fönstret. Då känns det ju ganska fint.

Facit.

Den blir precis som jag tänker att den ska bli, min kväll hemma. Jag kommer hem en hel halvtimma innan Kim. Lägger mig raklång på sängen, blundar och lyssnar på ljuden som virvlar in genom det öppna sovrumsfönstret. Han handlar på vägen hem. Står i köket och skivar falukorv som jag steker. Vi äter och tittar på House of cards. Jag borstar håret lent och snurrar upp det i en bulle på hjässan, sköljer bort arbetsdagen från kroppen, tar på mig trosor och en av Kims mjuka skjortor. Den når en liten bit ner på låret, ärmarna måste rullas upp. Jag plockar lite, tvättar en tvätt, vattnar alla blommor. Gör ingenting i stress. Jag ligger i sängen redan innan tio, sällskapar med en bok.

Och sen kommer en torsdag. Dagen före midsommarafton. Jag vill inte bli fast på jobbet till sent, så jag jobbar tills fingertopparna glöder mot tangentbordet. Gör listor i huvudet på sånt som jag vill handla med mig hem när arbetsdagen är över. Fet vaniljyoghurt, jordgubbar, granola. Gräddglass. Trocadero. Potatis och sill, gräddfil och gräslök. En gräddtårta? Åh. Med jordgubbar på. Textar fram och tillbaka med Kim om hur midsommarafton ska spenderas. Det finns inga planer och egentligen tycker vi nog om det så.

När klockan slår sjutton.

Jag har hemlängtan. Hemlängtan, som i en längtan efter att bara få vara i mitt hem. Det är en plats där vi bara sover just nu. Jag vill sitta i soffan. Titta på tv. Läsa en bok. Vattna alla blommor. Laga mat. Åh, som jag vill laga mat. Vi har inte lagat vår egen mat sedan i torsdags. Jag vill ha enkla, okomplicerade smaker. Stuvade makaroner och stekt falukorv. Igår startade jag diskmaskinen, fylld med bara kaffekoppar och vattenglas. Som om det inte levs hemma hos oss. Idag ska jag leva hemma.

Förspel.

Vi sitter på en filt. Solen tar sig sävligt fram över himlen, rundar snart trädtopparna. Ett hav av människor breder ut sig på filtar mellan oss och teaterscenen. Jag sitter med benen framför mig, balanserar ett glas prosecco mot mina knän. Han halvligger bredvid, lutad mot sin ena armbåge. Hans hand har letat sig in under slitsen på min klänning och spelar förstrött mot mitt lår. Han böjer sig fram, placerar sin haka mot min axel och skakar långsamt på huvudet.
- Tusan vad du kommer vara skyldigt mig för det här, säger han.
Jag vrider huvudet mot honom, möter hans uttråkade blick och ser hur han nästan går sönder inombords av de romantiska gesterna på scenen. Jag fnissar åt honom.
- Vad kommer jag behöva göra?
- Det är bara att klä av dig direkt när vi kommer hem så ska jag berätta, säger han.
Och bubblorna i mitt glas letar sig in i mina fingertoppar, upp genom armarna och in i bröstkorgen, sprider sig i magen och förökar sig någonstans mellan benen, virvlar sig runt och fördelar sig ut och blir till kolsyra i benen.

En bättre måndag.

Så blir det måndag. Svart klänning med små, guldiga knappar framtill och ett skärp i midjan, en enkel kavaj och ankelremssandaler. Arbetsdagen försvinner i ett rasande tempo. Min chef ringer. Det här känns inte så bra, säger han. Nej, säger jag. Och så berättar jag om min känsla från i fredags. Vi når varandra någonstans där på mitten.

När klockan slår fyra slår jag ihop datorn. Samlar ihop mina saker och promenerar till pendeltåget, åker mina tre stationer och vandrar förbi uteserveringarna längs med Rörstrandsgatan. In genom porten och tre våningar upp. Kliver ur klänningen med de små guldknapparna, snurrar upp håret i en bulle och sköljer av kroppen. Gnider in sånt som doftar gott, kammar håret glansigt och bättrar på makeupen.

Låter en tunn klänning falla ner i mjuka vågor runt kroppen, en luftig skjorta knuten i midjan. Och så helgens sista bubblor i botten av en champagnekupa. Möter min man med en puss när han kommer hem, ser honom upprepa min procedur. Jag stryker hans skjorta och låter handen glida över hans varma hud när jag trär den över hans axlar. Tio minuter i soffan, de tre sista klunkarna ur kupan, låter de här orden glida ur fingertopparna.

Och nu, alldeles strax, måste vi skynda oss ut genom dörren. För hans systrar och mamma väntar på en filt i Åkeshovs slottspark, med rökt lax och potatissallad och cava och jordgubbar, och om någon timme spelas En midsommarnattsdröm på scenen i parkteatern.

Med alla känslorna utanpå.

Så den där fredagen. Jag textar Kim, berättar om mötet och känslan i kroppen. Det tar två sekunder innan svaret lyser på min skärm. Vi ska få dig att må bra. Jag hinner knappt le genom tårarna innan nästa text kommer. Älskar dig! När jag kliver in genom dörren hemma är det rakt in i hans famn. Säg vad jag kan göra, ber han. Och jag säger att jag behöver det enkla, det roliga, det kravlösa. Jag känner hur han nickar mot min panna. Okej, säger han.

Och så bokar han bord på en restaurang. Det är livat och glatt och det gör underverk för mitt humör. Min hand vilar i hans på mitten av bordet. Utan att jag märker när det sker viker svedan i ögonen efter alla tårar undan, lämnar plats för en bubblande känsla i bröstkorgen. När vi trillar in genom ytterdörren är vi berusade. Av alkohol och av varandra och av alla vibrerande löften som hänger outalade i luften.

Vi sover inte många timmar, men det gör ingenting. Och sedan passerar en lördag där vi promenerar, blir hungriga och stannar till och äter, promenerar vidare och så hem. Skalar av alla kläder och ligger i sängen ett par timmar, mina ben över hans. Vi dricker cava och äter lakrits och låter våra händer vandra, ta för sig av varandra. När kvällen kommer promenerar vi igen, tills benen är helt slut efter nästan två mil i sig. 

Och så kommer en söndag och vad vill du göra idag? och jag säger att jag vill läsa min bok i solen och promenera i skuggan och vara tätt intill under ett täcke och bakom en rullgardin. Han placerar sin näsa där min hals går över och blir rygg, mumlar mot min hud att han tycker om när jag är enkel och kravlös. Och det gör jag också. Det gör jag också.

Balansen.

Jag är i obalans. Jag vet inte om det beror på att det känns som att jag stoppar in mer i mitt förhållande än vad jag får tillbaka. Eller om det är för att mitt barn åker till sin pappa en hel månad idag. Kanske är det för att min chef inte har tiden att stötta mig så som jag hade behövt just nu. Det kan även vara att det stressar mig att jag inte hinner sköta jobb och barn och hem och relation så att alla delar mår lika bra. Så att alla får lika mycket av mig.

Eller om det kanske är allt sammanslaget.

Det jag vet är att jag inte orkar hålla skenet uppe. Att Kim vid två tillfällen igår undrade om allt verkligen är som det ska och att jag gav honom ett jadå som svar, för att jag inte orkade säga som det faktiskt är. Att jag efter jobbet bara orkade damma och dammsuga, men inte städa badrummen. Att jag skrek på mitt barn för att jag behövde upprepa mig när jag gav honom instruktioner. Och att jag precis blev osams med min chef på ett möte och sen spenderade en halvtimme gråtandes i ett konferensrum.

Om att starta en dag.

Han har ett tidigt morgonmöte. När han hänger på sig kavajen och knyter skorna sitter jag fortfarande i sängen. Jag har dragit på mig skjortan som hamnade på golvet intill sängen igår kväll, håret står som en gloria runt hjässan och jag snurrar upp det i en knut på toppen av huvudet. Jag sitter skräddare i fotänden, täcket över benen, vänd mot honom.

Han tar tre långa kliv genom hallen och böjer sig ner för att ge mig ett leende och en puss innan han går. Hans läppar nuddar mina, så där vardagligt som de gör flera gånger varje dag. Men så stannar han upp tio centimeter från mitt ansikte. Tittar på mig, blicken är varm och något fladdrar till i den. Han lutar sig mot mig igen. Hungrigare den här gången, händerna tar tag om mina höfter, drar dem mot sig. Jag lyfter dem mot honom och glider ner på rygg. Och han är där, hans mun mot min, hans fingrar innanför min skjorta och mina händer mot hans rygg, pressar honom hårdare mot mig.

Och sedan, barnet som låter inne på sitt rum, påminner om sin existens. Och så ett vibrerande läte från en telefon, jobbet som låter oss veta att morgon har blivit dag. Vi fnissar lite, han placerar en sista puss mot mina läppar och drar sig bakåt, säger hej då och försvinner genom hallen och ut genom dörren.

Om att brinna.

Vaknar upp till nyheten om storbranden som härjar i ett höghus i London. Det är så förbryllande, att branden har kunnat sprida sig på ett sånt sätt. Det ska inte vara möjligt. En brand ska inte kunna klättra genom brandcellsgränser i ett sånt tempo, det är liksom omöjligt. Det byggnadstekniska brandskyddet måste vara något så fruktansvärt eftersatt.

Så jag vaknar upp till en onsdag med en brand som troligtvis redan har hunnit skörda sina offer. En brand som förmodligen förändrar branschen även här hos oss. Kommer till ett kontor som står tomt, minns att säljarna har konferens på vårt huvudkontor och att våra brandskyddskonsulter är ute på uppdrag. Styr mot ett café istället, tomma kontor är inget för mig. Inte idag. Idag vill jag ha människor runt mig. Följer nyhetsrapporteringen och skissar på ett delegationsdokument för brandskyddsansvar.

Flyger högt idag.

Tisdagen blir så mycket bättre än måndagen. Skjortan håller sig både ren och slät och den där revisionen som jag fasat så mycket inför, den bara springer förbi och är inte otäck alls. Revisionsmannen består av ett enda stort leende, han slår sig ner bredvid mig och frågar vad jag gör om dagarna och jag berättar och visar vår projektmodell och våra projektmallar och visar hur min dokumentation ser ut. Och sedan har det plötsligt gått en timme och vi har hunnit prata om världen och ledarna och företagen.

Han reser sig upp och skakar min hand och säger att jag är briljant. Jag känner hur jag ler från öra till öra. Resten av dagen försvinner i en virvelvind, jag är så exalterad över min briljans att jag i farten avslutar två uppgifter som jag haft hängande över mig och inte riktigt vetat hur jag ska hantera så länge. Men nu är de poff, borta! Klara, färdiga, avslutade.

Och när de där uppgifterna är klara och ivägskickade ringer barnet och har ont i huvudet och vill gå hem och lägga sig. Så jag packar ihop datorn och hoppar på pendeln hem, köper glass och ansluter till barnet i soffan. Har visserligen startat upp datorn igen, men har mest klappat snällt på mailen och skrivit det här, så det var ju inte särskilt betungande.

Vi får väl se vad onsdagen innehåller. I smyg hoppas jag på mer soffa och glass, pyjamasbyxor och datorn i knät och ett barn på en armlängds avstånd.

Sån jäkla måndag.

Det blir måndag igen. Jag är på väg ut genom ytterdörren, på väg till vårt kontor norr om stan, när det plötsligt slår mig att jag har ett lunchmöte med en av våra säljare och en potentiell kund söder om söder. Jag vet inte hur mötet har kunnat fly mig i minnet. Tittar ner och inser att mina jeans och min mjuka bomullsskjorta inte är gott nog för den här kunden. In genom ytterdörren igen, fram med strykjärnet, svarta kostymbyxor och en stramare skjorta.

Köper en drickyoghurt på Pressbyrån och dricker på tunnelbanan. Jag spiller förstås på skjortan. Gömmer mig på en av jobbets toaletter och försöker gnugga bort fläcken och spenderar tjugo minuter framför en fläkt för att bli torr. Och skjortan är ny och tydligen av den sorten som skrynklar sig efter två minuter i sittande ställning. När kunden ringer på vår dörr vid elvasnåret är jag både fläckig och skrynklig.

Men så är mötet plötsligt klart och jag tror att det gick bra, trots min tillknycklade uppsyn. Ägnar eftermiddagen åt att förbereda mig inför en revision imorgon, jag ska presentera våra arbetsmetoder och är snudd på livrädd för granskningen. Helt orimligt egentligen, logiskt sett finns det inget att frukta. Men hjärnan är ju inte alltid logisk. Går hem och snubblar över strykbrädan som står kvar i hallen, tittar på den obäddade sängen och känner lukten av filmjölk och müsli som svävar ovanför de odiskade frukostskålarna i köket.

Måndagar. Jag älskar dem inte alltid. Jag är redo för tisdag nu, tack.

Om broar och arbetsdagar.

När jag går och lägger mig på tisdagskvällen är det med en känsla av att det är söndag, men när jag vaknar är det till en onsdag. En trött sådan. Jag är inne i en period där jag inte sover på nätterna, ligger och vänder och vrider och suckar in i kudden. Tills sist måste jag gå upp, stå i vardagsrumsfönstret och titta ut över de tomma gatorna.

Så på onsdagsmorgonen startar dagen vid köksbordet, kaffe och granola och mailen. Sedan svarta slacks, en mörkgrön tröja och sneakers. Kaffe i ena handen och datorväskan i andra. Promenerar först över Västerbron, sedan Liljeholmsbron. Jag älskar mina broar. Det är något med känslan när man går över dem, något med bubblorna i bröstkorgen.

En måndagsonsdag alltså. En dag på kontoret med exakt noll avstämningar bokade, en dag avsatt till att förbereda inför nästa veckas alla möten. Min bästa sorts dag. Dessutom är det veckans enda hela arbetsdag. Imorgon väntar ännu en ledig dag, en där vi ska fira en student från morgon till kväll och på fredag vigs eftermiddagen åt mitt egna barn och hans skolavslutning. Så märklig vecka, denna här. En hinner ju knappt jobba alls.

När njutning stavas ledighet.

Måndag. En bra måndag, den sorten där jag inte behöver jobba. Både jag och Adrian är lediga idag. Och så är det ju även den sortens måndag som är dagen före ännu en ledig dag, en tisdag när även Kim ansluter till ledighetstruppen. En tisdag som är en nationaldag, en där vi ska hänga med Kims systrar med familjer i parken till Drottningholms slott, spela boule och grilla korv och dricka cava och äta jordgubbar på en filt i gräset.

Men först en ledig måndag för bara barnet och mig. Vi ska ta oss till Fjärilshuset och uppleva lite tropiskt klimat och hänga i Hagaparken om vädret skärper till sig. Sen en buss in till stan, äta en sen lunch på Smaka på Stockholm i Kungsträdgården och spana efter en skjorta till barnet och dess skolavslutning. En måndag fin som snus ju.

Dalar och toppar.

På lördagen sätter vi oss i bilen och kör mot hemstaden. Styr hem till min bror och hans fästmö. Hon har fyllt trettio och alla är där. Det är fint att vara tillbaka i hemstaden för en stund, att träffa de som jag växte upp med. Att dricka ett glas vin med mormor och krama om mina bröder. Fast när mörkret börjar lägga sig känns det nästan finare att få styra tillbaka till Stockholm, det känns i hela kroppen att det är där vi har vårt hem nu.

Hela dagen är väldigt fin. Vi skrattar nästan hela tiden, är så där lättsamma som vi ju oftast är. På natten kommer det sedan, det där samtalet som jag egentligen inte ville ha. Det som jag bävade för. Vi ligger i mörkret och han säger att han kanske alltid kommer behöva dras med de här svackorna. Att han kanske aldrig kommer att bli helt som han var innan. Och jag säger att det är okej men att jag samtidigt känner mig så jävla oåtrådd när han försvinner in i sig själv, och genast är han där, hans händer på min kropp och tusen sprickor i ögonen, säger att det verkligen inte är så det är. Att han vill ha mig mer än något annat.

Och jag lägger mig intill och säger att jag aldrig vill vara någon annanstans. Hans tumme rör sig i cirklar över huden på min överarm, hans läppar mot min hjässa. Sedan kommer söndagen och det där lätta, enkla fortsätter. Det där som är vi när vi är som bäst.