Fredagen blir inte som den hade behövt vara för att vända på saker. Jag har ont i huvudet och bär fortfarande på en irritation som inte vill lämna, stör mig på småsaker. Restaurangen är snackig och inte särskilt mysig. Vi går vidare, jag dricker cava och ignorerar trummandet mot tinningarna, den höga volymen från andra människor. Somnar med känslor innanför bröstbenet, känslor som kanske inte alltid behöver definieras. Ibland är saker bara.
Vaknar till en lördag. Jag skulle inte säga att det är till irritation, men inte tusan är det till sprudlande lycka heller. Det är något som skaver. Inte mycket, men tillräckligt. Jag säger att vi kanske måste förlåta varandras tillkortakommanden. Helt enkelt. Vi kanske inte kan förändra det som stör just nu, inte när det krävs så mycket av oss, och det kanske inte heller går att kompromissa bort. Så vi kanske helt enkelt måste förlåta varandra för att vi inte är vårat bästa för stunden. Se bortom det.
När jag har hittat orden till känslan försvinner den där mattheten som för en liten stund bodde i bröstet. Vi städar och handlar, lagar mat och kånkar in köksmöblerna och Adrians skrivbord i vardagsrummet, ställer samman och täcker med ett stort lakan. Bär in alla stolar vi äger och ställer runt, tänder ljus och tar fram bubbelglas. Sedan försvinner timmarna runt det där bordet, gästerna lämnar inte förrän en ny dag är på väg.
Och så en söndag. Dricker veckans långsammaste kopp kaffe i sängen. Går upp och diskar vinglas i en mindre evighet, flyttar runt bord och stolar, tvättar tomt i tvättkorgen. Jag gör en ansiktsmask och målar naglarna. Vid tre ligger vi i soffan, nyduschade och med rent hus, äter chokladpraliner som någon hade med sig kvällen före, dricker upp det sista i vinflaskan vid fem och äter charken som glömdes bort till middag vid sju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar