Så Adrian håller på att bli plattfot. Fotvalvet faller sakta ihop, vad det verkar som. Knölarna som sticker ut på insidan av fötterna är ben som ska sitta längre in i foten men som trycks ut när foten blir allt plattare. Det ska nu gjutas inlägg som förhoppningsvis räddar hålfoten. Om det inte lyckas så kommer han bli plattfot och då måste de där utstickande benbitarna karvas bort. Han sa så, läkaren, "karvas bort". Jag har aldrig sett mitt barn med större ögon.
Men det är inte onda knölar. Ont gör de ju, men de är inte farliga. Det är inga tumörer. Fy fan alltså. Det känns som att jag andades mitt första riktigt djupa andetag på två veckor när vi lämnade läkaren. Jag förstår ju att vi eventuellt har en jobbig period framför oss om det går så pass långt som operation, men det fixar sig ju. Det kunde ha varit tusen resor värre.
Vi blev osams igår, jag och Kim. Så där som vi blir ibland när vi jobbar för mycket och pratar för lite. När jag känner mig bortprioriterad och han får tryck över bröstet av alla måsten och borden. Vi spenderade natten i varsin ände av sängen. Men när jag vaknade var det av en hand som försiktigt lades på min rygg och en fråga om han fick vara nära.
Ikväll är det bara han och jag. Inget jobb, inga orostankar över knölar som inte borde finnas. Ingen press, ingen irritation. Ett glas vin och någon annan som lagar vår mat. Jag tror att vi behöver det. Behöver lägga saker åt sidan och bli påminda om varför vi valde varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar