Tänk vad fort det går att komma tillbaka till verkligheten. Två dagar och sedan rullar livet som om det aldrig varit sommaruppehåll i alla måsten och borden. Det är skönt på ett sätt, det också. Precis som uppehållet. Ibland drömmer jag om att släppa allt som finns här och sätta mig på ett plan till någonstans långt bort, någonstans exotiskt. Landa i någon strandbar, stå där hela dagarna och blanda drinkar och skoja med främlingar och vara barfota och iklädd någon gammal t-shirt och shorts. Ett annat slags liv.
Jag undrar om det är den jag hade varit om inte barn och man hade kommit in i bilden. Jag vet inte, säkert inte. Men man får drömma lite. Jag berättade förresten om den här drömmen för en kollega, sa att det kanske får bli jag när jag är sextio. Han fnyste och sa att den sortens liv inte är okej, att vi har ett ansvar. Att man inte bara kan göra sånt som är roligt i livet. Och just det där, att vi har en plikt gentemot samhället och inte får välja bort sånt som är tråkigt, det är något som mina tankar så ofta kommer tillbaka till. Jag har fortfarande så svårt att avgöra om han har rätt eller fel.
Jag tycker inte att vi har några skyldigheter egentligen. Inte mot "samhället". Vi får bara ett liv och det är kort om man jämför med det stora hela, och då måste man nog få vara lite självisk ibland. Självisk i den mån att man gör det som känns bäst för sig själv och de man älskar, alltså. Och inte skadar någon såklart. Så tycker i alla fall jag :)
SvaraRaderaJa, jag tänker som du. Och samtidigt förstår jag vad han menar. Att vi har nyttjat staten och skolan och sjukvården och allt det där som gör Sverige så fint, ska vi sen bara dra och sluta betala tillbaka för att vi vill ha det roligare? Får man det? Åh.
Radera