Ingenting annat än en inflammation.

I onsdags såg jag att Adrian haltade när han gick. Jag frågade vad som stod på och han berättade att fötterna gjorde ont och att det nog var efter veckans dubbla innebandypass, de båda idrottslektionerna och skogsorienteringen tidigare på dagen. Jag tyckte att det lät rimligt och sa att han skulle hålla sig lite mer stilla under nästa dag.

Så blir det nästa dag. När jag kommer hem från jobbet sitter Adrian böjd över sina läxor vid köksbordet, med fötterna högt på en stol mittemot. Jag kan inte gå, mamma. Det gör så ont, är det första han säger när jag kliver in i köket. Så jag böjer mig ner och tittar på fötterna och upptäcker två enorma knölar på insidan av hans fötter.

På varje fot, precis i mitten av och ett par centimeter upp från fotvalvet, sitter en knöl. På den vänstra foten är den hård och spetsig, som ett litet rött berg. Kanske tre centimeter i diameter och en centimeter i höjd. På högra foten är knölen trubbig, nästan lite platt på toppen. Jag ringer 1177 och de säger att jag ska ringa vår husläkare så snart det blir ny dag.

Husläkaren tar emot oss på sin första tid. Han tittar och säger att han aldrig sett något liknande, sätter en remiss i handen på oss och styr oss till Sachsska Barnsjukhuset på SÖS. Där träffar vi en läkare som kliar sig i huvudet, skickar oss på provtagning och röntgen och ringer kollegor i landet. Jag vet inte, säger han sex timmar senare. Vi får fortsätta leta.

Innan han säger så leder han in oss i ett litet samtalsrum. Det sitter så många hemska besked i väggarna därinne, jag kan känna det när vi går in. Han säger att det kan vara en inflammation som ruckat på benfästen, men han säger också att det finns godartade tillstånd på allvarligare sjukdomar som kan se ut ungefär så här och han tänker att det kan vara tumörer flyger genom mitt huvud, men jag säger aldrig orden högt. Han säger att remiss för att utesluta det är skickad och att vi ska gå till botten med det här.

Jag skakar doktorns hand och säger tack och får äntligen lämna det hemska rummet. Vi lägger sjukhusbyggnaden bakom oss, kliver på bussen. Det är en inflammation, säger jag. Adrian nickar. Jag tar det lite lugnt ett par veckor, säger han. En timme senare måste jag släppa iväg honom till hans pappa över helgen och fy fan vad ont i hjärtat det gör. Men det är bara en inflammation. Det är bara en inflammation. Okej?