Om att kanske vara sitt allra gladaste.

Så i tisdags skrev jag att det var en galen vecka, men jag hade inte en aning om hur galen den faktiskt skulle bli. För vi la ju det där budet och någon annan la över och vi fick ont i magen. Sa till oss själva och varandra att det inte skulle bli. En arbetsdag på varsin kant av staden, båda med beslutet skavande under huden, omedvetna om att vi led samma kval.

Så ringer Kim, säger att vi ska ju bo där och vi har ju råd, så varför lägger vi inte bara ett bud. Det slutar skava under min hud, slutar knipa i magen. Vi säger att vi ska tänka smart, att vi lägger ett bud där vi kliver ifrån den andra budgivaren och kanske avskräcker med glipan. Mäklaren ringer och säger att de som vi bjuder mot har maxat sitt lånelöfte, men att de ska träffa banken imorgon och tror sig kunna lägga över oss då.

Så kommer onsdagen och tjugo över sex fiskas jag upp av mina kollegor, styr mot hemstaden och huvudkontoret. Jag sitter som på nålar, lyssnar på föreläsningar men håller krampaktigt i telefonen, andetagen sitter fast intill det pickande hjärtat i halsgropen. Vid lunch kommer det, de andra budgivarna får inte besked förrän imorgon. Vi meddelar mäklaren att vårt bud försvinner tillsammans med dagen, sälj idag eller kanske inte alls.

Det går en timme, två timmar, sedan dyker textraden upp på min skärm: VI FICK DEN, DEN ÄR VÅR! Jag sitter mitt i en aula och förväntas lyssna och fokusera på den digitala framtiden, men vågor av glädje rusar fram genom kroppen och lägger sig som krusningar över hela mitt yttre. Vi skrev en fullmakt innan jag lämnade Stockholm, så Kim tar den med sig och möter upp mäklare och säljare och så har vi plötsligt köpt oss en trerummare i Vasastan.