Jag vaknar mitt i natten. Jag tror att jag väcks av regnet som trummar mot fönstret. Det är kyligt i sovrummet. Jag kryper in under hans täcke och lägger mig med hela min kropp mot hans. Han suckar nere från bröstkorgen och drar mina armar tätare om sig. Jag vet inte hur länge jag ligger så, med min panna och näsa och mun mot hans rygg. Tänker att jag aldrig vill somna om, att jag bara vill vara där jag är. Tänker att jag inte vill vara någon annanstans.
Och så tänker jag på det som Nikki frågade häromdagen, om hur vi kan ha kvar det där pirret. Det där darret. Och jag vet verkligen inte. Jag vet inte om det finns något recept, någon bruksanvisning. Kanske måste det handla om individerna, om att den där grundkärleken finns kvar även de dagar som man egentligen kanske inte tycker om varandra särskilt mycket. Jag vet inte. Jag vet bara att jag innerst inne alltid vill vara med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar