Tankarna.

Lördag. Min sons namn pulserar hela tiden genom mina tankebanor. Som en jämn puls. Dudunk. Dudunk. Dudunk.  Adrian. Adrian. Adrian. Det är som om det viskas in i örat, svävar in genom hörselgången och flyger genom varje tunnel i min hjärna. Ett nytt Adrian för varje sekund som går. Jag är inte orolig, det är jag inte.

Jag har läst lite, inte så mycket, men litegrann. Om vad som väntar om det skulle vara det värsta möjliga. Det är nästan aldrig någonsin elakartat och det brukar vara tillräckligt att ta bort bara de sjuka knölarna. Det är extremt sällan som hela kroppsdelar behöver tas bort, och vet ni vad, det finns jäkligt bra proteser om det nu skulle komma till det. Det enda som spelar någon roll är att han fortsätter finnas.

Men jag är inte orolig. Det där ovanför, det är vad jag tänker en minut per timme, när tankarna inte längre går att hålla undan. Alla andra minuter tänker jag att det är en inflammation. Och att jag ska ligga i soffan så jäkla många timmar med honom varje dag efter skolan, han ska titta på Netflix och jag ska titta på de där knölarna som ska försvinna lite för varje dag som går.

Lördag. Vi har ett bord bokat sedan tidigare. Det är nog inte vad jag har lust med just nu, men jag kommer göra det ändå. Stiga i något fint, kamma håret och lägga en makeup. Dricka ett glas vin och äta något gott, hålla min mans hand tvärsöver ett bord. Fortsätta låta min sons namn pulsera genom huvudet, tänka att allt kommer lösa sig.