Fortsättningen.

Jaha. Här kommer del två av klagosången. Jag svängde samman en ugnspannkaka imorse, tänkte att det var perfekt att ha att äta av under dagen. Jag fick dessutom den eminenta idén att stoppa in lite näringsämnen för att stävja sjukdomförloppet och slängde i fryst spenat i smeten. Det var en jättedålig idé. Helskotta vad det inte blev gott. Skjutsade ner pannkakan i soporna och rispade upp halsen med en knäckemacka istället. Drömmer om isglass men är inte klädd för att gå utanför dörren. Glassen är inte heller värd mödan som kallas kläder.

Och så berättade precis termometern att min temperatur har sjunkit ner under nivån för att få klassas som feber. Det här gör mig orimligt sur, för termometern visar inte ens i närheten av hur jag mår. Det borde stå trettionionågonting, inte trettiosjukommatvå. Dessutom försöker jag verkligen jobba, men fokuset försvinner på två röda. Och telefonen ringer och mailen bubblar och inte en enda aktivitet planerad för dagen är ännu utförd. Det här gör mig också orimligt förbannad. Min hjärna brukar vara bättre än så här.