Om vemodet och allt det där fina.

Sista dagen på tjugohundrasjutton. Jag har en skärva av vemod innanför revbenen. Många säger att månen har varit felplacerad i år, att det inte har varit något annat än ett år av otur. Jag håller inte med. Det har varit ett bra år.

Vi har hittat tillbaka till varann, jag och Kim. Det finns ingenting av det trasiga kvar. Vi lagade oss. Vi hittade vår plats i staden, på våra arbetsplatser. Jag tror att vi har hittat vilka vi är här. Vi har sett vårt barn formas till en ny individ, säkrare i sig själv. Det är så jävla häftigt att ha fått betrakta det, att varsamt följa och stötta honom i att växa upp.

Men det var inte meningen att bli nostalgisk. Det finns det icke tid till för stunden, det är för mycket som väntar. En flaska champagne som snart ska poppas, lagom till att det är dags att kliva i festkläderna och göra oss redo för en nyårsafton. Nyårssupé på Griffins Steakhouse och fyrverkerier att titta på och mer champagne att skåla i.

Och ett nytt år. Jag ska låta den där sista skärvan av vemod få kännas i en minut till, sen ska jag låta den gå. Skjuta iväg den tillsammans med korken till champagneflaskan. Kliva i min klänning, forma håret till mjuka lockar och måla läpparna röda. Säga hej då till det som har varit och se fram emot det som kommer.

Gott Nytt År!