Tryggheten.

Vi sitter i bilen. Jag har händerna prydligt tio i två på ratten. Hans händer är korslagda i knäet, han tittar ut genom fönstret. På skogen och himlen och regnet. Mitt barn. Ibland tittar han på mig, säger att han tycker om låten som spelas på radion. Jag hinner fånga små glimtar att allt han känner i ögonvrån. Jag ser känslan från när jag var tolv och åkte bil genom ett regnigt landskap med min mamma. Jag minns hur jag älskade regnets smattrande mot rutan. Minns hur jag älskade kontrasten mellan värmen i bilen och det kalla utanför. Minns hur innerligt jag älskade de stunderna, hur jag längtade efter dem, saknade dem. Och jag ser på mitt barn hur jag ger honom samma känsla. Hur jag planterar den i honom.