Hans orimlighet.

Det har varit en fin helg. Det är nog en bra sak, för jag har varit rätt trött på min man en liten tid. Inget allvarligt, inte mer än att det är bökigt att leva tillsammans med en annan vilja ibland. Att leva tillsammans år efter år, uppfostra barn tillsammans, anpassa sig till varandra. Det är inte alltid så jäkla lätt, inte ens när det inte är svårt.

Jag tänker att det måste vara omöjligt att leva tillsammans i tio år och inte vara trötta på varandra från tid till tid. Den som säger att hen aldrig är less på sin partner ljuger. Eller nej, det vet jag ju ingenting om, jag bara tänker att det låter osannolikt. Kanske är hemligheten att inte vara trötta på varandra samtidigt? För att det är då allting rasar.

Hur som haver. Han ligger på plus igen. Lustigt nog utan att egentligen göra någonting alls. Å andra sidan gjorde han ju inte heller någonting särskilt för att hamna på minus. Så, ja. Det kanske är rimligt ändå.