Tio minuter i tre står jag på cityterminalen. Det är femton minuter innan utsatt tid, men det gick inte att hålla tillbaka längre. Kunde inte sitta kvar framför datorn. Som om jag skulle lyckas få något gjort ändå. Inte med den här rivande känslan inuti. Och så plötsligt står han där. Jag svär att han har vuxit flera centimeter under de här två veckorna borta.
Jag tror inte att jag förstod hur mycket jag saknade honom förrän han var tillbaka. Tre dagar får jag med honom nu, sen åker han tillbaka till sin pappa. Det är så skumt att ha honom så lite, så svårt att föreställa sig att det här är många föräldrars verklighet.
Nåväl. En helg med honom nu och sen två veckor med tid för att avsluta jobbuppdrag och njuta av det fria vuxenlivet, och sen är vi tillbaka till det gamla vanliga igen. Tillbaka som en komplett familj på tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar