På lördagen sätter vi oss i bilen och kör mot hemstaden. Styr hem till min bror och hans fästmö. Hon har fyllt trettio och alla är där. Det är fint att vara tillbaka i hemstaden för en stund, att träffa de som jag växte upp med. Att dricka ett glas vin med mormor och krama om mina bröder. Fast när mörkret börjar lägga sig känns det nästan finare att få styra tillbaka till Stockholm, det känns i hela kroppen att det är där vi har vårt hem nu.
Hela dagen är väldigt fin. Vi skrattar nästan hela tiden, är så där lättsamma som vi ju oftast är. På natten kommer det sedan, det där samtalet som jag egentligen inte ville ha. Det som jag bävade för. Vi ligger i mörkret och han säger att han kanske alltid kommer behöva dras med de här svackorna. Att han kanske aldrig kommer att bli helt som han var innan. Och jag säger att det är okej men att jag samtidigt känner mig så jävla oåtrådd när han försvinner in i sig själv, och genast är han där, hans händer på min kropp och tusen sprickor i ögonen, säger att det verkligen inte är så det är. Att han vill ha mig mer än något annat.
Och jag lägger mig intill och säger att jag aldrig vill vara någon annanstans. Hans tumme rör sig i cirklar över huden på min överarm, hans läppar mot min hjässa. Sedan kommer söndagen och det där lätta, enkla fortsätter. Det där som är vi när vi är som bäst.
❤️
SvaraRadera