Det har gått elva dagar sedan Adrian åkte till sin pappa. Det kniper i hjärtat ibland. Så där så att revbenen liksom flätar ihop sig och spänner åt om bröstkorgen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter av det samtidigt. Jag kan jobba tills skrivbordet är rent och jag kan möta Kim på pendelstationen och slinka in på någon av restaurangerna på vägen hem. Jag behöver inte skynda hem för att laga mat eller hjälpa med läxor eller stressa till någon träning.
Det är en andningspaus. Fast jag skulle aldrig vilja att det var något annat än just det, bara en paus. Och om tre dagar kommer han hem igen. Visserligen bara för en kort helg, sedan åker han tillbaka till sin far för ytterligare två veckor. Det är bra för dem. Åtminstone är det orden som rullar fram och lämnar ett eko i venerna i min hjärna.
Men det är så konstigt att han inte är hemma. Så där så att jag ibland fantiserar om att han sitter bredvid mig i soffan. En bok i hans händer, håret ner framför ansiktet. Ibland hör jag hans skratt när jag vet att han skulle ha tyckt att något var roligt. De är så inpräntade i mina sinnen, alla hans läten. Och hans känslor. Ibland kan jag känna det han känner. Jag kan se något och känna det han skulle ha känt om han bara var här.
Mitt barn. Helvete vad jag saknar honom.
Åh... Just nu kan jag mer än väl förstå hur du känner. OK, ingen av våra tre söner bor hemma längre men under sommaren bor yngste alltid här och i år kommer det känna mer och hårdare att han ska hem till sig. För det är inte längre Växjö fem timmar bort som är hemma för honom framöver utan Pullman, Washington state... Jag kan inte riktigt hantera de känslorna just nu...
SvaraRaderaMen stolt och glad för hans skull!
Vi mammor lider nog lite mer till och från tror jag.