Det blir måndag igen. Jag är på väg ut genom ytterdörren, på väg till vårt kontor norr om stan, när det plötsligt slår mig att jag har ett lunchmöte med en av våra säljare och en potentiell kund söder om söder. Jag vet inte hur mötet har kunnat fly mig i minnet. Tittar ner och inser att mina jeans och min mjuka bomullsskjorta inte är gott nog för den här kunden. In genom ytterdörren igen, fram med strykjärnet, svarta kostymbyxor och en stramare skjorta.
Köper en drickyoghurt på Pressbyrån och dricker på tunnelbanan. Jag spiller förstås på skjortan. Gömmer mig på en av jobbets toaletter och försöker gnugga bort fläcken och spenderar tjugo minuter framför en fläkt för att bli torr. Och skjortan är ny och tydligen av den sorten som skrynklar sig efter två minuter i sittande ställning. När kunden ringer på vår dörr vid elvasnåret är jag både fläckig och skrynklig.
Men så är mötet plötsligt klart och jag tror att det gick bra, trots min tillknycklade uppsyn. Ägnar eftermiddagen åt att förbereda mig inför en revision imorgon, jag ska presentera våra arbetsmetoder och är snudd på livrädd för granskningen. Helt orimligt egentligen, logiskt sett finns det inget att frukta. Men hjärnan är ju inte alltid logisk. Går hem och snubblar över strykbrädan som står kvar i hallen, tittar på den obäddade sängen och känner lukten av filmjölk och müsli som svävar ovanför de odiskade frukostskålarna i köket.
Måndagar. Jag älskar dem inte alltid. Jag är redo för tisdag nu, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar