Det skulle krävas så lite.

Det är tisdag. Jag slår huvudet i en mental vägg flera gånger under dagen. Ibland är mitt jobb så svårjobbat. När jag kommer hem har jag hjärtat i halsgropen och tårar bakom ögonen, känner att jag har lämnat mitt i något som borde ha slutförts. Känner mig dålig.

Och där hemma, där har vi egentligen bestämt att det är Kim som ska laga maten för dagen. Han har jobbat över alla dagar under flera veckor, låtit mig sköta all handling och städning, matlagning och tvätt. Men när klockan närmar sig halv sju och han textar att han bara har en sak till som han absolut måste göra, då tröttnar jag och går ut i köket.

En timme senare kommer han hem. Då står maten på bordet och Adrian sitter med tårar på kinderna, för han har frågat om han får flytta hem till sin pappa och jag har sagt nej. Adrian försvinner in på sitt rum och Kim försvinner bortom sin datorskärm för en andra sista arbetsuppgift. Kvar sitter jag vid matbordet, framför min tallrik med matrester. Med tårar nerför kinderna och en känsla av att vara ensammast i hela världen i bröstkorgen.

Jag kramar om min son när han går och lägger sig, men jag vänder ryggen åt min man hela kvällen. Kämpar med känslorna inombords, de som säger att jag gör allt för dem men ingenting får tillbaka. Vaknar till en onsdag med ett innandöme som är lika tungt som under tisdagskvällen. Går till jobbet och möter samma mentala väggar, har ett skrivbord fullt av akuta post it-lappar. Det kommer fler än vad jag hinner skrynkla ihop i papperskorgen. Och sen närmar sig arbetsdagen sitt slut, men jag drar mig för att åka hem.

Tänker att jag vill visa de där hemma hur tomheten känns.