Vi sitter på en filt. Solen tar sig sävligt fram över himlen, rundar snart trädtopparna. Ett hav av människor breder ut sig på filtar mellan oss och teaterscenen. Jag sitter med benen framför mig, balanserar ett glas prosecco mot mina knän. Han halvligger bredvid, lutad mot sin ena armbåge. Hans hand har letat sig in under slitsen på min klänning och spelar förstrött mot mitt lår. Han böjer sig fram, placerar sin haka mot min axel och skakar långsamt på huvudet.
- Tusan vad du kommer vara skyldigt mig för det här, säger han.
Jag vrider huvudet mot honom, möter hans uttråkade blick och ser hur han nästan går sönder inombords av de romantiska gesterna på scenen. Jag fnissar åt honom.
- Vad kommer jag behöva göra?
- Det är bara att klä av dig direkt när vi kommer hem så ska jag berätta, säger han.
Och bubblorna i mitt glas letar sig in i mina fingertoppar, upp genom armarna och in i bröstkorgen, sprider sig i magen och förökar sig någonstans mellan benen, virvlar sig runt och fördelar sig ut och blir till kolsyra i benen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar