Nyårsafton.

Tjugohundrasexton ska bli tjugohundrasjutton. Jag tycker att det låter fint, tjugohundrasjutton. I kylskåpet vilar två bitar ryggbiff och en uppsjö av ostar. Vi ska ha vår årliga nyårsdejt hemma i vårt kök. Jag ska kliva i en klänning och blåsa mitt hår, måla naglarna mörka. Någon mjuk musik i bakgrunden, rött vin i glasen. Laga mat tillsammans, äta ostbricka till efterrätt. Dricka champagne och äta jordgubbar. Är så nöjd över att inte vara någon annanstans. Bara här, med honom.

Gott nytt år, vänner. Ta hand om er.

Minnen från 2016.

* Det är mars och påskhelg. Jag står i vårt kök och frågar honom om det är dags att sätta punkt för oss. Väntar på hans svar i tusen evigheter med ett hjärta i halsgropen som pickar i hundratjugo kilometer i timmen. Tänker att det lättaste är om han säger ja. Tänker att det lättaste är att sluta kämpa. Att bara ge upp. Han säger nej.

* Fortfarande mars, fortfarande påsk. Han har sagt nej, han vill inte sätta punkt. Jag har sagt att jag kommer bli tvungen om inte något förändras. Jag har sagt att det är terapi eller ingenting alls, han har nickat och tyst gått hemifrån. Jag med. När jag kommer hem ligger hans förlovningsring på min säng. Jag lägger min ring bredvid hans.

* Vi sitter hos parterapeuten. Något har förändrats. Jag vet inte om han insåg hur nära vi var att gå sönder. Hur trasig jag var. Terapeuten frågor honom om jag är viktig för honom. Han tittar på mig och hans ögon är glansiga. Det allra viktigaste, säger han.

* Jag sitter vid matsalsbordet, han tömmer diskmaskinen. På bordet framför mig ligger ett graviditetstest. Ingen av oss förväntar sig att det ska vara positivt, vi har gjort det här förr. Plötsligt står det Gravid 3+ i den lilla displayen. Jag reser mig upp, han stannar upp och vänder sig mot mig. Älskling? säger han. Vi ska ha barn, säger jag.

* Det är fem veckor efter graviditetstestet. Fostret har runnit ur mig, en klump jag var tvungen att pressa ut. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Aldrig känt så intensivt att hela jag kommer explodera, implodera. Lovar mig själv där och då att aldrig mer i hela mitt liv utsätta mig själv för en sådan smärta igen.

* Vi åker i en liten ranglig hiss. Den är nästan hundra år gammal och jag är lite nervös. Vi kliver in i en lägenhet. Det är gamla trägolv och löjligt högt i tak. Den är våran. Vi stryker med händerna över väggarna, pratar om vilka färger de borde ha. Hamnar i köket, skrattar åt att jag inte når den översta raden köksluckor. Kramas mitt på ett tomt köksgolv.

* Jag står i en stor ljushall. Den är centrum i min sons skola. Han har första skoldagen i ryggen, bad mig komma tillbaka efter fritidsklubben när jag mötte honom vid skoldagens slut. Jag pratar med fritidsklubbens ledare, han säger att min son hade fått kompisar redan innan klubben började. Jag står där mitt i en ljushall och känner hur tusen spänningar släpper.

* Jag sitter på golvet i ett mörkt vardagsrum. Jag är ensam hemma. Jag tänder ett ljus för barnet som inte längre ligger i min mage. Gråter stilla, tunga tårar. Den värsta smärtan har lagt sig, men det gör fortfarande ont. Känner mitt i allt det onda en lycka i att vi har hittat tillbaka till varandra, men kan inte hjälpa att undra vilka vi hade varit idag om barnet hade stannat kvar.

* Julafton. Det är kväll, luften är krispig. Vi går på en gångstig, han till vänster och barnet i mitten och jag till höger. I min bröstkorg bubblar det av tacksamhet. För vi har firat jul med hans familj och de har lagt så mycket energi på min son. Köpt julklappar med eftertanke, spelat spel och bubblat av frågor om hans dagar. För att de bryr sig. Jag går där på en gångstig tillsammans med min lilla familj och tänker att om det här är allt, så är det tillräckligt.

Om ett barn och en mormor, Tutankhamun och cava.

Imorgon kommer mitt barn hem igen. Han är i hemstaden, hos sin mormor och morfar, tillsammans med sin kusin. Spelar in musikvideos och fikar och går på stan. Inte klokt att han kan göra sånt själv. Det rimmar så illa med att jag är trettio och mina vänner knappt ens börjat skaffa barn än. Men ja, det är så det blir när man blir gravid som nittonåring.

Hursomhelst. Imorgon ska jag vara ledig, möta Adrian och hans mormor på centralen vid tio, äta brunch och sen ta med dem och titta på Tutankhamun, bjuda min mamma på ett glas cava och sedan följa henne till tåget tillbaka till den lilla staden. Promenera hem med min son vid min sida, låta honom bestämma middag och film. Och sedan, på fredag, åker han igen. Den här gången till sin pappa, är borta en hel vecka.

En julhelg.

Tjugotredje december. Det är kvällen före julafton. Någon julfilm går i bakgrunden, det är ingen som egentligen tittar. Chokladpraliner och rödvin till de vuxna och julmust och tomteskum till barnet. Vi bestämmer att vår julklapp till varandra är en resa till Barcelona i april. Jag och han och barnet. Kvällen innan julafton, så mycket förväntan i luften.

Tjugofjärde december. Vaknar upp till en julafton, fortfarande tidigt. Smyger upp och kokar kaffe, tar med en kopp tillbaka till sängen och lyssnar på tystnaden. Sedan risgrynsgröt och skinksmörgåsar, varm choklad och apelsin till frukost. Julklappsutdelning i soffan. Jag sitter mittemot Adrian, har Kim precis intill min rygg. Tittar på när mitt barn blir glad över kläder och böcker. Är så full av välbefinnande, tänker att jag inte önskar någonting annat.

Första julaftonsstoppet är mina föräldrar. Mamma har bakat i dagarna två, deras matbord svämmar över av kakor. Mina bröder och deras familjer är där. Barnen blir sockerstinna och öppnar sina julklappar i en iver. Sedan åker vi till Kims mamma, tittar på Kalle Anka och äter julmiddag i timmarna två. Det slår mig när jag sitter vid deras matbord hur bra jag tycker om att vara där. Att det känns så hemma att vara med dem.

Tjugofemte december. Vi vaknar hos mina föräldrar, av två hundar som hoppar på oss. Min mamma knackar på dörrkarmen, hon har två kaffekoppar i händerna. Vi smyger nerför trappan, sitter länge och pratar och dricker kaffe innan vi dukar fram frukosten. Äter ris á la malta och smörgåsar med prinskorv och köttbullar och skinka och senap. Sedan packar vi ihop oss och rör oss till Kims mamma igen, äter ännu mer julmatsrester och dricker kaffe. Kramar alla hej då och styr hemåt igen, tillbaka till Stockholm.

Tjugosjätte december. Trängs med alla andra på stan, köper för en gång skull bara sånt som vi behöver på mellandagsrean. Vid tre kommer mina föräldrar och min brorsdotter. Jag och Adrian tar med dem på två timmars promenad genom ett vinterkallt Stockholm. När vi kommer hem igen har Kim gjort högrevsburgare och sötpotatisstrips, tryffelmajonäs och grönkålschips. När de några timmar senare åker hem igen har de även med sig Adrian.

Och nu, nu är det den tjugosjunde december. Kvar i Stockholm är bara jag och Kim. Vi jobbar de här dagarna, fast hemifrån och iförda pyjamas och mittemot varandra vid köksbordet. Det är mysigt. Tända ljus och kaffebryggaren ständigt puttrandes. Hämtmat och mina fötter i hans knä. Film i soffan när kvällen kommer. Sova tills vi vaknar, och sen börjar allting om igen.

Dagen före julafton.

Den har varit väldigt fin, den här dagen. Har haft noll procent känsla av stress i kroppen, bara hundra procent belåtenhet. Spenderade förmiddagen med fina kollegor, åt jullunch och strosade lite i butiker innan jag kramade dem hej då och god jul. Promenerade till Ica och köpte hem allt som vi tycker är gott på julbordet, kom hem och fick dåligt samvete och skänkte samma summa till Röda korset. Tänk så lättvindigt jag köper hem mat vi egentligen inte behöver för en peng som faktiskt kan rädda liv.

Ja. Julafton imorgon. Hemmet är fint och kläderna är strykta och naglarna är målade. Ska äta knäck och titta på film och inte lämna soffan på hela kvällen nu. Imorgonbitti kommer vi vakna upp här hemma, äta tomtegröt och julskinkesmörgåsar och öppna julklappar. När det är klart packar vi in oss i bilen och styr mot hemstaden. Äter saffransbullar och dricker glögg med mina föräldrar och bröder och sen styr vi vidare till Kims mamma. Där kommer även hans systrar finnas och så blir det Kalle Anka och julmat och sällskapsspel för hela slanten.

Tänk att det är julafton imorgon. Hoppas att ni får en fin sådan. God jul, fina ni.

Om det här med julklappar.

Alla julklappar är färdiga nu. Det blev egentligen inte särskilt mycket, Adrians mobiltelefon gick sönder för någon vecka sedan så då fick han en ny, som en tidig julklapp. En sån där svindyr historia som alla i hans klass har. Det gjorde ont att falla för trycket, men jag vet verkligen inte vilket ben jag ska stå på i den här frågan.

Så klapparna under julgranen är mest kläder och böcker, sånt som han ändå behöver, och bara ett endaste litet tv-spel. Det finns ingenting under granen till varken mig eller Kim. Ett gemensamt beslut fattat av Kim. Ja, ni hör ju. Jag argumenterade in i det längsta för att vi ska ge varandra någonting, bara något litet. Men han säger att det är bättre att lägga pengarna på något att göra tillsammans, istället för på gissningar.

Och jag köper logiken i det, men jag blir ändå ledsen. Han kan anstränga sig för att hitta saker till sina systrar och till sin mamma, men han vill inte anstränga sig för mig. Det är det som gör mig ledsen, bristen på ork att anstränga sig för att göra varandra glada. Jag skiter i presenten, det är ju tanken bakom den som jag vill åt. Bara känna att han bryr sig tillräckligt för att lägga lite tid att göra mig glad.

Nedräkning.

Onsdag. Telefonerna går varma i vår familj, det pratas om vem som gör köttbullar och som vem köper glögg och vem som lägger in sillen och vem som tar med ostarna. På oss föll julskinkan och korvar och julgodis. Tänker att fredagen kan vara en dag för att göra julgodis. Dricka glögg och lyssna på julmusik och smygäta julskinka på vörtbröd och koka knäck.

Men först onsdag och den stora julklappsrundan alltså.

Om star wars och julklappar och kaffe.

Vi var på bio igår. Det här livet som kommer med ett stort barn, vad jag tycker om det. Att en kan gå på star wars tillsammans, komma hem vid nio och skicka honom direkt i säng och ändå mötas av ett piggt barn vid frukostbordet dagen efter. Att man kan kommunicera med honom om stora saker, om livet liksom. Han blir mer och mer en jämlik i våra dialoger.

Och nu är det tisdag och ännu en dag närmare julafton. En förmiddag på jobbet, listor med det som behöver ske per dag. Sedan Norrtull, hämta en julklapp som bara kan hämtas väldigt bestämda tider. Soffa och jobb, kaffe till det. En eftermiddag med tandläkarbesök för barnet, två tänder måste dras ut. Det är mjölktänder som inte vill lossna av sig själva och de nya tänderna bakom trycker på, riskerar att gå sönder av de gamla tänderna.

Den där julklappen förresten, det är den första som kommer hem. Jag tänker att det får vara en aktivitet för onsdagskvällen, julklappsinköpen. En tur ensam bland butikerna, en julkaffe i handen som belöning när alla klappar är inköpta.

Livsnjutet.

Jag tror att jag har börjat zooma ut för jul redan. Har egentligen en lång lista med sånt som jag behöver ta tag i, men har så svårt att börja. Jag tror att det är för att jag har ett så pass fritt jobb, det kräver jäkligt mycket disciplin. Och disciplinen finns där nittionio av hundra dagar, men idag är den hundrade dagen antar jag. Jaja, det får vara okej ibland det med.

Annars då? Jag har plöjt genom båda säsongerna av Skam. Herregud vad jag föll hals över huvud för den serien. Såg klart det sista avsnittet klockan två inatt, är således smått död idag men det var det värt. Kommer nog för alltid ha en del av Noora i mitt hjärta.

Vi har haft min svärmor på besök i helgen. Det var himla mysigt, vi strosade mest runt i ett juligt Stockholm och planerade julafton, åt tapas på restaurang och pizza hemma i vårt kök, var på släktkalas i form av glöggfest och tittade på film efter film efter film.

Så pass fin helg ju. Och en så pass fin vecka som väntar också.

En torsdag, en fredag.

Så blir det torsdag och julmiddag med kontoret. Håller mig hemma till efter lunch, låter cateringfirman få husera ostört på jobbet. Istället är det jag och min dator i soffan. Bläddrar länge bland klänningarna i garderoben, väljer till sist en svart i silkigt material. Svart långkofta, mörka strumpbyxor och höga stövlar. Rött nagellack och läppstift bara nyansen mörkare.

Och imorgon är det fredag. En långsam fredag som börjar med frukost med en kollega, på stället snett nedanför mitt sovrumsfönster. Sedan ska jag börja vira ihop det där projektet som snart har lidit till sitt slut och börja skissa på en plan för det som väntar runt hörnet. Kanske äta en lussekatt till frukost, njuta av att det är dagen efter rödvin och tunna strumpbyxor och en silkig klänning.

En onsdagskväll i december.

Det är bara jag och Adrian ikväll, Kim är på galej med sitt jobb. Han äter finmiddag, vi andra risgrynsgröt och ostsmörgås, varm choklad och varsin pepparkaka. Polarexpressen på Netflix, varsin filt i soffan. Sedan duschen för barnet i familjen och en ostig romantisk julfilm för mamman. Det blir för fånigt ibland och jag måste spola förbi det allra lökigaste, är dock tillräckligt kärlekstörstande för att vilja se klart hela filmen.

En sån dag.

Klockan är inte ens två och jag tror att det redan har börjat skymma där ute. Eller om det är den där gråheten, den där det vissa dagar aldrig blir riktigt ljust ute. Det är en sån där dag då mailen gått varm, en sån där dag då jag närmar mig deadline i ett projekt och behöver få in underlag från mina utförare och sammanställa status och se till att lösa trådar knyts samman. Men allra mest har jag nog tjatat idag. Tjatat om att få saker levererade till mig.

Ibland är jag så trött på min egen röst. På mina egna ord. Och idag är en sån dag där håret börjat bli smutsigt och korsryggen värker och tröttheten kliar i ögonen. En sån dag då jag ätit tre lussekatter och mår lite illa. Jag vet ju att jag mår dåligt av för mycket socker, så varför är det så svårt att låta bli? En sån dag. Hur botar man en sån dag?

Den bästa lördagen.

Vi hade en så väldigt fin lördag tillsammans med min familj. Det blev inget av det där som jag var så orolig för, inga diskussioner, inga pekfingrar. Bara fina stunder. Glada barn och glada vuxna. Restaurangen, maten, stämningen. Allt var så fint. Barnen satt vid ena änden av bordet och roade varandra, vi vuxna fick andra änden och kunde äta i lugn och ro. Dricka vin och uppdatera varandra om månaderna som passerat sedan sist.

Efter julbordet tog vi båten mellan djurgården och slussen, promenerade genom gamla stan, förbi kungsträdgården och till sergels torg. Min mammas förtjusning över hur vackert det är överallt, över alla ljus, julgranen i hamnen. Barnen som försökte hålla balansen utan att hålla i sig i tunnelbanan, hur de kiknade av skratt. Det var kanske det bästa på hela dagen.

Lägesstatus.

Fredag. Började dagen med ett kundmöte på Södermalm. Promenerade Götgatan upp efteråt, över slussen och genom gamla stan. En kaffe i handen och solen högt över huvudet. Dör lite varje gång över hur vacker den här staden är. Gjorde ett par snabbstopp i olika butiker på väg hem, vill ha en fin tröja till imorgon. En julig tröja.

För imorgon kommer hela min familj hit. Min mamma och pappa, mina bröder och deras fruar och alla deras barn. Det är första gången mina bröder är här. Efter kaffe och lussebullar och julgodis ska vi strosa ner mot stan, min mamma har begärt att få se julbelysning. Särskilt älgarna. Sedan ska vi knata över till Tyrol för julbord.

Jag ser så satan i gatan mycket fram emot morgondagen, även om jag vet att jag oftast lämnar min familjs sällskap med en nedstämd känsla i kroppen efteråt. Vi är så olika. Ser så olika på världen och vad som är bäst för den. Det gör mig ledsen.

Men nu ska vi inte deppa i förhand. Nu ska jag jobba klart och sen köpa julgodis och se om jag kan hitta den där tröjan. Hej!

Om att ha grubblat.

För någon vecka sedan skrev Jenny något som kröp innanför min hud. Om hur tanken grott om att Stolte mannen kanske inte älskar henne längre. Och det är naket och vackert och man kan ta på smärtan som tanken frambringar. Men han älskar henne mer än någonsin och jag tänker att han vore en idiot om han gjorde någonting annat. För jag tror, på riktigt, att hon är en fantastisk kvinna.

Men det är inte det som har stannat hos mig. Det som stannade är en kommentar från en annan kvinna som skriver att hon struntar i om hennes man tycker om henne eller inte. Jag har grubblat över det där sedan dess. Som jag har grubblat över det. Hur kan det bli så? Var är man i livet för att den känslan ska kännas okej? Vad har man upplevt tillsammans?

Tolka mig rätt, herregud, jag säger inget ont om hennes känsla, inte om den är förankrad och okej för båda och absolut inget ont om kvinnan som skrev den. Hennes känsla kan ju aldrig vara fel så länge den känns rätt för dem, menar jag. Jag bara undrar hur det blir så. Jag skulle vilja sätta henne ner vid mitt köksbord och hälla upp ett glas vin och prata, prata, prata. Förstå hur det blir så, förstå hur känslan fungerar. Jag vill bara förstå.

Fin tisdag.

Den där måndagen igår, den som jag skulle mota i grind med te och clementiner och poddar och en vägran om att lämna favoritfåtöljen på jobbet, den gick i kras. Min chef ringde och hade kvaddat sin bil och behövde bli hämtad. Så jag spenderade min dag i köer och på olika möten med honom. Men det var en bra dag.

Strosade ensam på Åhléns på kvällen, fingrade på silkiga toppar och köpte ansiktsmasker och bara var. Och nu är det tisdag och jag sitter äntligen i den där fåtöljen, har gjort den där listan och ska äta en god lunch och sen börja beta av. Och ikväll ska jag gå på teater med mina svägerskor. Fin tisdag.

Tröttman, den stor tröttman.

Vaknade upp till en ny måndag, till en ny vecka. Nummer fyrtionio för det här året. Känner hur energin har smugit sig bort, ut ur mig. Ska sitta i min favoritfåtölj på jobbet hela dagen, skriva listor över veckans arbete och börja beta av. Dricka te och äta clementiner och lyssna på poddar och jobba undan. Stryka punkt efter punkt på den där listan.

Och på vägen hem ska jag hoppa av tuben vid Odenplan, snabbstoppa på Åhléns och köpa hårinpackning och ansiktsmasker och kanske något nytt nagellack. Jag ska behandla mig själv väl hela veckan, äta sånt som jag tycker om, gå och lägga mig i tid. Lyssna på mjuk musik, krama min man, lyssna på min son.

Då och nu.

Jag följde Adrian till bussen i fredags och vinkade hej då. Det var dags för pappahelg. Om ett par timmar är söndagskvällen kommen och med den även bussen som tar med min son hem igen, tillbaka från sin pappa. Sin andra pappa, det är så rörande hur han simpelt konstaterar att han har två pappor om någon undrar.

Vi som har varit kvar här hemma har kämpat emot den där förkylningen som verkar hålla i sig. Men vi har också hunnit slipa, betsa och lacka våra köksstolar, ätit goda middagar som vi själva inte tillagat gånger två, städat vårt hem och storhandlat samt varit nära och klängiga och kära nästan prick varje minut hela helgen.

Jag känner mig så jäkla förälskad i honom just nu. Det känns så långt borta att jag för ett år sen inte visste om vi skulle överleva. Det är så främmande. Så... Läskigt. Tänk om vi hade gett upp allt. Gett upp det här. Det känns så otänkbart nu.

Dagen efter.

Det gick bra att vittna. Var så nervös innan, men det gick över trettio sekunder efter jag satt mig i stolen. Kunde ju inte göra annat än att berätta det jag vet, säga hur jag uppfattat hela situationen. Stegen tillbaka till tingsrätten var så mycket lättare idag, jag och min chef skulle bara vara åhörare. Ett stöd för de vars tur det var att vittna idag.

Kom hem efter lunch och kände hur den där förkylningen som lurat i en vecka bröt ut i full karriär. Skulle bara blunda en minut i sängen, vaknade en timme senare. Sitter nu med jobbdatorn i knät och en kopp te bredvid, i ett i övrigt mörkt hem. Orkar ej resa på mig för att tända, samt att det är lite mysigt så.

Dåliga dagar.

Jag har en så jobbig känsla i kroppen idag. Känner mig alldeles obekväm. Om ett par timmar ska jag göra något jobbigt, men jag vet inte om jag får prata högt om det. Jag har förberett mig så gott det går, men jag behöver rota så djupt för att minnas saker. Minnas saker och vittna inför en domstol om det. Jag har aldrig gjort något sådant förut, tycker det är jobbigt.

Och så ringde det en man imorse. Någon som jag som hastigast haft kontakt med tidigare, för någon vecka sen. Han var arg över att jag inte återkopplat. Vilket han har rätt i att jag inte gjorde, jag glömde helt enkelt bort det, ringde aldrig tillbaka till honom. Men det handlade egentligen bara om en småsak och ett tillfälle, och han var så otrevlig och mästrande. Mitt misstag och hans ilska var inte i paritet.

Jag tänker att han hade en dålig dag. Att jag har en dålig dag. Att han var arg över något annat och att någon behövde ta skulden för det. Och att jag redan kände tvivel inför mig själv och att jag applicerade hans ilska ovanpå det. Jag tänker att imorgon blir en bättre dag.

Traditioner.

Jag har så mycket traditioner med mig i bagaget, har haft så många bestämda uppfattningar om hur julen ska firas. Men så i söndags blev det första advent och jag rotade i gömmorna efter adventsljusstaken. Började städa bort ljusstaken från Klong som jag älskar så högt, men när adventsljusstaken tagit dess plats insåg jag att jag inte tycker att den är fin. Inte om jag verkligen tittar på den.

Så jag stoppade undan adventsljusstaken. Lät den som jag tycker så mycket om stå kvar framme istället. Hädanefter ska jag göra saker på mitt sätt. Fundera över vad jag tycker om och bara behålla de traditioner som gör mig glad. Hitta på egna, nya traditioner. I söndags köpte jag ett ljus med tjugofyra siffror, ett sånt som brinner lite varje dag. Det står i fönstret i vårt kök, en liten bit ifrån min favoritljusstake. Jag blir lite pirrig inombords varje gång jag tittar på det. Som om det representerar något större än bara ett ljus.

Perfekt.

Vi har en sån söndag. En perfekt. Dricker kaffe i sängen, äter risgrynsgröt och vörtbröd till frukost. Två avsnitt Gilmore girls. Jag är förkyld och hostig, så det är befogat med tre timmar i soffan mitt på blanka förmiddagen. Det virvlar ner snö hela dagen. Jag tvättar alla handdukar och sängkläder, fyller elementen med dem. Gör imma på alla våra fönster. Innan eftermiddag ska bli kväll slänger vi oss i soffan igen och tittar på äventyrsfilm. Efteråt steker jag pannkakor, vi äter dem med hjortronglass och lönnsirap. Tända ljus på bordet, snö utanför fönstret. Vi stoppar om barnet, duschar varmt och kryper ner mellan rena och mjuka lakan.

Jag frågar, Adrian svarar.

1. Vad säger din mamma ofta till dig?

Gå och snyt dig. 

2. Vad gör henne lycklig? 

När jag gör som du säger. 

3. Vad gör henne ledsen? 

När jag inte lyder fast du sagt något hundra gånger. 

4. Vad skrattar hon åt?

Kim. 

5. Hur var din mamma som barn? 

Hur ska jag veta det?

6. Hur gammal är din mamma?

30 år. 

7. Hur lång är din mamma?

1 och 66 väl? Nåt sånt iallafall. 

8. Vad är hennes favoritsysselsättning? 

Kolla på gamla saker. 

9. Vad är hon jättebra på? 

Det du gör. Typ allt faktiskt. 

10. Vad är hon inte så bra på?

Springa. 

11. Vad jobbar hon som?

Du fixar väl så att stora företag har brandskydd va? Typ. 

12. Vad är hennes favoritmat? 

Sushi. Förutom när du doppar det i för mycket wasabi. Det händer mig också ibland. 

13. Varför är du stolt över henne? 

För att du är min mamma och för att du schysst. 

14. Vilken seriefigur är hon?

Serena från Pokémon. 

15. Vad gör ni tillsammans? 

Går på museum, tittar på film på vår bio, promenerar. 

16. Vad är likt mellan dig och din mamma?

Vi båda gillar att shoppa. 

17. Vad är olikt?

Jag hatar gamla hus. Du älskar gamla hus. 

18. Hur vet du att din mamma älskar dig?

För att du säger det varje kväll när du stoppar om mig och säger god natt. 

19. Vad är din mammas favoritplats?

Mellan mig och Kim. Det är ju alltid där du sitter när vi tittar på film. 

Tomteskum och julgranskulor och varm choklad.

Lördagsmorgon. Om tre minuter slår klockan nio. Jag har en kaffe bredvid mig, en sovande man på andra sidan. Hör dova läten från ett barn framför sin dator tre rum bort. Jag har ont i min kropp. Ont i öronen, i halsen, spända axlar och en irriterande hosta. Och dessutom en muskelsträckning i vaden, hur tusan det nu gått till.

Vi hade mina föräldrar och två av mina brorsbarn över på middag igår. Det var mysigt, extremt lugnt. De åkte vid nio och jag somnade i soffan. Vaknade någon timme senare av min man och hans närhet. Den där trevande, försiktiga, sedan snabba, heta. Älskar att vakna så.

Men nu är det lördag och jag har blivit lovad en helg av bara det jag vill och ingenting mer. Det är mina premisser. Återhämtning, vila, lugn. Men också lite gamla stan och NK och fika, Gilmore Girls och tomteskum. 

Det här med att lita på magkänslan.

Så kommer den där torsdagen. Den där torsdagen då jag valde min chef före en annan tjänst. Han berättar att vi har fått en utbildningsförfrågan från ett politiskt parti och jag säger någonting om partiet och sedan är vi igång. Så som vi alltid är. Vi tycker lika i mycket men skiljer oss i små aspekter. Det gör att vi får spännande diskussioner. Alltid på samma sida, men inte alltid på samma rad.

Timmarna går och vi pratar pratar pratar, men väldigt lite om jobb. Bara kort om de där uppdragen, bara precis tillräckligt. Istället pratar vi om allt annat, jobbsaker och personliga saker. Någonstans på mitten säger han att han vet att jag bearbetas av ett annat företag. Att han vet att de erbjuder en bra tjänst, men att jag borde stanna kvar. Att jag kommer nå dit jag vill, att framtiden finns där jag är. Att jag hör hemma här. Och jag säger att jag har tackat nej och jag kan nästan ta på lättnaden som strömmar ut från honom.

Och jag bara vet att jag har fattat rätt beslut.

Magkänslan.

Och så på måndagskvällen kommer det ett mail från min chef. Han skriver att två extremt spännande projekt precis landade hos oss. De är komplexa och intressanta och utmanande och allt som vi nånsin har velat ha. Han frågar om jag kan sätta av min torsdag till att gå genom uppdragen med honom.

Jag tvekar inte, trots att det är just under torsdagen som jag har bokat den där lunchen. För jag känner i varenda fiber i min kropp att jag ska vara kvar där jag är. Blir mer nyfiken på de där två kundprojekten än på den andra tjänsten, och jag tänker att det väl säger allt.

Och dessutom tror jag att om jag är kvar där jag är och om jag ger allt jag har, så kan jag nog få samma tjänst som hos vår konkurrent här i huset inom ett par år. Och är det någonstans man vill vara, så är det där jag är. Det är det som min magkänsla säger mig.

Svårt beslut.

På måndagsmorgonen kommer ett samtal. Det är VD:n för ett konkurrerande företag. Han säger att de håller på att forma en tjänst som borde bära mitt namn. Han frågar om jag vill prata lite om det och jag säger att jag kan lyssna. Och han berättar vidare och det han säger låter bra. Roligt. Utvecklande. Han frågar om jag vill träffas över en lunch och prata vidare om vad vi kan göra med tjänsten. Jag säger ja. Tänker att man alltid kan lyssna.

Ett par timmar senare sitter jag ner med min chef, så där informellt som det alltid är. Och jag känner ju att jag hör hemma där jag är. Vill nästan inte ha något annat erbjudande, vill inte riskera att känna att jag borde gå vidare. Tänk om det är för bra för att tacka nej till?

Men jag behåller den där lunchen i kalendern ändå. Lyssnar på magkänslan.

Härligt!

Sitter i soffan iförd morgonrock, underkläder och kvällsmakeup. Har nog aldrig känt mig så mycket som en lyxhustru som nu. Herregud, använde jag dessutom precis ett ord som kvällsmakeup, vem är jag ens? Men ni förstår vad jag menar. När en har sminkat sig en gnutta mer än vad en gör under dagtid. I den här texten kan ni förresten byta ut en mot Christel. Hon sminkar sig aldrig med eyeliner under dagtid. Och just det, Christel är ju jag. Glömde att det här ska vara någon slags anonym blogg.

Gud vad jag svamlar, har inte ens börjat på vinet än. Det som jag skulle säga var att det är ganska härligt idag. Jag är ganska härlig idag. Den där lunchen blev inställd, så jag ringde min chef och frågade om han verkligen tänkte tvinga mig att duscha och komma in till kontoret. Det tänkte han inte, och definitivt inte om jag inte tänkte duscha innan. Så jag har jobbat från soffan, till sist tagit den där duschen och sminkat mig lite extra. Om en timme måste jag nog hoppa i brallorna ändå och möta upp Lollo, dricka vin och flamsa bort en kväll. Jag är väldigt mycket värd det.

P.S. Är inte härligt ett ganska härligt ord? D.S.

Runt hörnet.

Sitter på ett café på gärdet och kvällsarbetar. Adrian spelar innebandy runt hörnet och jag passar på att få undan saker som behövt vänta under dagen. Det passar ju ganska fint att dricka en kopp te och jobba undan timmen som måste passera innan jag möter upp mitt barn igen. Kim är hemma och rullar köttbullar och lovar mig ett glas vin när jag kommer hem.

Och imorgon är det redan fredag. Jag ska jobba från soffan på förmiddagen och sedan möta upp mina närmsta kollegor för finlunch. På eftermiddagen tar jag mitt barn under armen och sätter honom på en buss till sin far, sen möter jag upp Lollo på en himla efterlängtad vinkväll. God mat och vin och tjejprat. Kan tusan inte få en bättre fredag, tror jag.

Om det tog slut nu.

Sandra Beijer skriver att hennes kille har gjort slut. Det slår mig i solarplexus. Hon skriver att hon känner sig så idiotisk som läste signalerna så dåligt. Som om hon borde ha kunnat se att han skulle göra slut. Jag tänker att om mitt eget förhållande tog slut nu skulle jag nog säga samma sak. Det har varit så många jobbiga stunder, så mycket kämpande. Jag tror att vi kommer orka fortsätta kämpa, att det finns en uppriktig vilja att fortsätta vara tillsammans från bådas sida. Men tusan, vad jag skulle kunna säga exakt samma sak om det tog slut nu.

Om bilar, raggsockor och män.

Fredag morgon. Dagen då min bil måste bort från snödrivan som bildats runt den. Det är murar av snö runt hela bilen och taket är täckt av en halvmeter. Jag har ingen skyffel och vägrar köpa en, så jag sparkar bort snön. Vid ett tillfälle sparkar jag en trottoarkant istället för snöväggen och hela foten skriker av smärta. Det bultar i den ännu, nu någon timme senare.

Efter fyrtiofem minuter i snöhögen är jag blöt och genomfrusen och bilen är fortfarande till häften fast. En man kommer fram och erbjuder sin hjälp och jag vet inte om jag ska kyssa honom eller börja gråta. Gör inget av det utan tackar snällt och tillsammans får vi loss min bil på bara någon ynka liten kvart.

Kör bilen till jobbet där den får stå varmt. Hackar tänder i tjugo minuter på tuben hem. Jag har fläckar från bilen och smutsig snö på strumpbyxorna och sockorna är blöta, mascaran har runnit och jag ser precis lika hemsk ut som jag känner mig. Kommer hem, slänger in alla kläder i tvättmaskinen och duschar varmt. Mjuka tights, stickad tröja och raggsockor direkt från elementet.

Och orsaken till att jag vägrar köpa en skyffel? Startade dagen med att bråka om pengar. Vi brukade aldrig någonsin bråka om pengar förut, men vi hamnar allt oftare i den diskussionen nuförtiden. Det bekymrar mig att vi sällan verkar vara på samma våglängd. Jag vet inte när det hände. Eller jo, under hans sjukdom. Det är så mycket som kastats om sedan han blev sjuk och ibland har vi så svårt att förhålla oss till varandra.

Men jag ska försöka lägga grälet bakom mig idag. Vill så gärna ha en lugn och insnöad helg och känna mig glad. Glad och lätt. Titta på film efter film och bara vara under en filt i soffan hela helgen. Jag behöver det, kräver det. Kan någon ringa min man och berätta det?

I ett snökaos.

Det är snökaos i Stockholm. De lärde säger att det föll fyrtio centimeter snö igår. Det är mycket snö. Men det är lite underbart samtidigt, folk som glider fram på hala skosulor och skrattar högt tillsammans med främlingar och säger att det är galet rakt ut i luften, till den som hör och vill svara. Snöbollar som far över vägarna, folk som promenerar på gatorna istället för trottoarerna. Jag har nog aldrig skrattat tillsammans med så många främlingar förut som jag gjorde igår. Stämningen var bara så fin, trots allt som händer i världen. Det var svårt att vara ute igårkväll och känna sig bekymrad. Det gör man ju ändå, så klart, men för en kort stund var det enkelt att glömma bort.

Vitt och svart.

Vaknar upp till en vit värld utanför. Det yr snö utanför sovrumsfönstret, en decimeter vilar redan på fönsterblecket. Djupt under täcket bredvid mig kommer en trött röst, det ser ut som att Trump vann. Jag sätter mig rakt upp, blir på riktigt förvånad. Trodde nog hela tiden att det fanns så mycket motstånd till det onda i människor att Hillary Clinton skulle vinna med en skräll. Att folk skulle skrocka efteråt, säga att det aldrig var någon fara. Men så går Trump och blir president. Det vita utanför fönstret ger vika för den dystra tyngden inombords.

Vad kommer hända med världen nu? Vad kommer hända med USA? Och samtidigt, igår var jag och min chef på Executive day. Lyssnade på världsledande människor, människor som var så säkra på en demokratisk seger att de inte ens berörde något annat scenario. Den enda som aldrig pratade om politik var Monica Lewinsky. Även om det på sätt och vis var det enda som hon pratade om. I botten. Det känns så tragiskt alltsammans. Hennes livsöde. Att USA kommer ha Donald Trump som president. Så tragiskt. Så ovisst.

Om att inte vilja vara ensam ändå.

En grå lördag. Det blåser genom min kappa den korta stunden jag överger min soffa under dagen. Tar en liten promenad men det är kallt och jäkligt och jag går snart hem igen. Tillbaka till soffan, till kaffet, till filten, till boken. På kvällen kommer Kim hem, har längtat så mycket efter honom att jag får hålla tillbaka för att inte hoppa på och gränsla honom i hallen.

Vi hämtar folköl och pizza och delar filt i soffan. Sedan blir klockan ännu senare och vi inser att det snöar ute och min trettioåttaårige man är absolut tvungen att gå ut och känna på snön. Vi promenerar genom yrande snö, längs med gator som blir vita. Bitvis är de ganska fulla av nästan vuxna människor som ritar könsorgan i snön och leker som barn. Och par som vi, som strosar hem hand i hand. Hemma igen är vi nerkylda, kommer fram till att bara hud mot hud kan värma. Hud mot hud, nära, med yrande snö som döljer oss bortom våra fönster.

Tjugonionde januari.

Det är mörkt när jag kommer hem från jobbet. Mörkt i lägenheten, mörkt utanför våra fönster. Kim och hans systrar har åkt till vår hemstad för att spendera en kväll med deras mamma och pyssla om pappans grav. Jag låter det fortsätta vara mörkt, drar av mig stövlarna och går fem steg in i lägenheten och stannar mitt på hallmattan. Alla helgons afton.

Jag tar tändstickorna, tassar vidare in i mörkret, sjunker ner på knä framför vardagsrumsbordet. Drar med en tändsticka mot tändsticksasken, får upp en låga och tänder det ensamma stearinljuset på bordet. Tänder det för barnet som inte finns. Tänder det eftersom jag inte är gravid i sjunde månaden. Blir sittande så länge, länge. Bara tittar på den fladdrande lågan. Bara sitter, bara tittar.

Sedan tänder jag lamporna i våra fönster, häller upp ett glas vin, skickar ett meddelande till Kim. Sätter på musik, häller upp lakrits i en liten skål. Undrar hur jag kommer må den tjugonionde januari. Datumet som vårt barn inte längre är beräknad att födas.

Om att lyckas, eller nåt.

Tidig onsdagsmorgon, klockan är inte ens sex, och jag tittar ut från mitt vardagsrumsfönster och ser hur snöflingor dalar ner. Jag väcker barnet, säger att vi måste komma iväg tidigt. Att vi måste köra extremt försiktigt. En knapp timme senare sätter vi oss i en bil på sommardäck.
Det är min bil, min alldeles nya fina tjänstebil som jag hämtade för två veckor sedan.
Jag ringer Däckia för att kolla om de har tid att lägga på vinterdäcken eftersom de finns i Katrineholm, dit vi är på väg över dagen. Det har dem inte. Jag ringer pappa.
- Aldrig i livet att ni ska åka runt i snöstorm med sommardäck. Kom hit, säger han.
På kvällen, efter att jag har haft möte på vårt huvudkontor hela dagen och Adrian har lekt med gamla vänner och min mamma gräddat en hög pannkakor och pappa fixat med mina vinterdäck, sitter vi runt deras köksbord.
- Är det inte häftigt, den du har blivit? säger pappa.
- Hur menar du? frågar jag.
- Du gör det du gör om dagarna, folk lyssnar på dig. De ger dig en bil för fyrahundratusen att köra runt i. Du ska snart åka hem till din lägenhet i Stockholms innerstad. Tänk vem du har blivit som vuxen. Jag är imponerad.
- Vi är väldigt stolta över dig, säger mamma.
Jag säger att det handlar om tur också, att jag har varit på rätt plats vid rätt tillfälle. Men jag blir ändå glad över deras ord. När jag och Adrian en liten stund senare sitter i bilen på väg hem, med mörkret runt oss och en och annan snöflinga fallande utanför och mjuk musik från stereon, tänker jag på det där. Sneglar lite på min son. Även om jag har varit hans mamma i elva år har jag fortfarande svårt att förstå det ibland. Jag var bara nitton när jag fick honom och tiden har gått så fort sedan han kom. Och även om jag har kämpat hårt för att ta mig hit, från att vara en ensam nyförlöst tonåring utan någon användbar utbildning, så har jag haft människor som har hjälpt mig på vägen. Allting handlar ju om dem. De som gjorde det möjligt, hjälpte mig när jag behövde det. Jag tror att det, i den situationen som jag var i, är avgörande för om man ska lyckas. Jag vet nog förresten inte riktigt vad jag menar med att lyckas, men det känns som att jag har gjort det. Kanske är det något så enkelt som att skapa ett liv för sig själv, ett liv man är nöjd med, och sedan är dess utformning mindre viktig.

Sanningen om män och sms.

Det är uppenbart att min son har drabbats av den första kärleken. Det finns en flicka i hans klass som han pratar om varje dag. Precis som det finns andra barn vars namn vi hör varje dag, men det är något i hans tonläge som förändras när han nämner hennes namn. Något i hans blick, i hans hållning. Jag bara vet att han är förtjust, även om han är ganska tyst om det. Jag har frågat lite om henne och hans känslor, men han gör bara stora ögon. Jag tänker att han kommer prata om det när han känner sig redo.

Men det var inte det som jag skulle säga. Häromdagen - just apropå något som den här flickan hade sagt eller inte sagt och han undrade vad det betydde - berättade jag för Adrian att jag har lagt ner timmar, veckor i sammanslagen tid, på att tolka saker som någon har sagt eller inte sagt eller hur många punkter någon skrivit i ett sms. Han skrev punkt punkt punkt, VAD MENAR HAN? Han gjorde en smiley efter den där meningen, VAD BETYDER DET? Han svarade inte direkt nu, TYCKER HAN OM NÅGON ANNAN? Och så vidare.

När jag berättade det här för Adrian tittade Kim på mig, och förstås: Jag har aldrig ens tänkt en sån tanke. Man skriver ju bara. Vad finns det att tolka? Jag visste det! Visste det! Jag har spenderat så många timmar på att försökt förstå det andra könet och deras eventuella känslor för mig genom att bryta ner deras ord i beståndsdelar. Vänt och vridit. Stoppat in värden, tagit bort. Funderat och förvirrats. Och så har de bara skrivit, som en ju gör.

Jag har egentligen bara ett tips till min son i det här sammanhanget: slå inte in på den vägen. BÖRJA ALDRIG ANALYSERA. Om jag bara får ge ett enda råd i hans tonår, så är det detta. Börja aldrig vända och vrida på någon annans ord. Ta, och ge, dem bara för precis vad de är. För HELVETE, vad mycket tid som försvinner annars. Poff, borta!

Tre dagar.

Lördag. Nordiska museet, ljusutställning, cava. Hem, starta igång en gryta, fötterna i högläge och DN i näven. Sedan fullt hus, alla tar sig en tallrik och hittar någonstans att sitta, vinflaska efter vinflaska öppnas. Vi pratar till in på natten, gör planer för nästa vernissage, för glöggfest, för nästa möjlighet att dricka cava.

Söndag. Är darrig inombords, drömmer om film och pizza i soffan men spenderar istället två timmar i en bil. Stannar halvvägs och hämtar luft med ursäkten att köpa blommor till mamma. Äter allt jag kan hitta i deras kylskåp, sedan smörgåstårta och gräddtårta. Dricker kaffe och mår mest illa. Det är så skönt när vi kliver in genom vår egen ytterdörr på kvällen. Känns så mycket som hemma.

Och nu, måndag. Sitter i min fåtölj på jobbet, har en förmiddag i ryggen. Thaimat till lunch, en glacerad synd från dunkin' donuts och en kaffe till efterrätt. Ett par timmar till i fåtöljen, sedan hem. Pasta carbonara och den där spökrundan.

Om mässor och sex och fullspäckade dagar.

Fredag morgon. Jag har tre dagars mässa i axlarna, är spänd och stel. Men tillfreds. Vaknade inatt av händer på min kropp, en man som låg nära. Hörde hur han fortfarande sov, rörde mig mot honom, mot hans händer och märkte hur han vaknade. Det där blixtsnabba behovet som uppstår, när man måste ha varandra i samma sekund. Snabbt, hett, ögonblicklig njutning. Sedan somna om igen, fortfarande lika nära.

Och nu sitter jag i min säng. Mörkret utanför fönstret har sakta börjat släppa in dagsljuset, men det kan lika gärna vara en sån dag där det aldrig blir ljusare än klockan åtta-gråheten. Jag har datorn i knät, telefonen bredvid. Tänker pipa ner på Espresso House om en stund, äta frukost och läsa in mig på en kund som jag träffar i eftermiddag.

Det är den enda planen för dagen. Har oceaner av tid för att göra sånt som måste göras idag, som att leverera en sammanställning och x antal rapporter och förbereda inför nästa vecka och tvätta två maskiner och pyssla rent i hemmet och påbörja morgondagens middag. Och just det, hitta tre presenter till barn i åldrarna 3, 8, 11. Just den delen fasar jag lite för, men i övrigt är det en dag med potential. Och sen är det helg och helvete vad jag längtar dit.

En läskig, liten promenad.

Med halloween runt knuten och ett barn som efterfrågar läskigheter är jag i full färd att knåpa samman en lagom otäck spökrunda för oss att knata på tisdagskvällen. Ja, halloween är den trettioförsta oktober men då spelar gossebarnet innebandy och helgen är proppad med släktmiddag gånger två. Så i vårt hushåll kommer vi spöka till det med diverse spökhistorier och andra otäckheter den första november. Men visst är det väl någon slags allahelgonresfärd även den dagen? Det kan ju passa ganska fint, tänker jag.

Min plan är att vi åker tunnelbana till Gamla stan där vi börjar spökrundan. På tuben berättar jag om spöktåget och stationen som aldrig öppnade, och sedan går vi raka vägen till...

Riddarholmen
Denna ensliga lilla ö, med Riddarholmskyrkan tronande på Birger Jarls torg. Det finns inte längre någon i livet som vet hur gammal kyrkan är, men de lärda tror att kyrkan stod färdig omkring år 1285. När kontoren stänger för dagen är stadsdelen tom. Och förhoppningsvis kuslig.

I kyrkan finns kropparna från fler än tvåhundra döda människor, begravda i kryptor och gravkammare under golvet. Många av de som ligger begravda här fick ett våldsamt slut, ofta torterade och avrättade genom att huvudet åtskiljdes från kroppen. Sägnen säger att riksdrotsen Bo Johnsson Grip, en av Sveriges genom tidernas rikaste och mäktigaste män, högg ihjäl en riddare framför altaret år 1382. Här ska även protestantiska präster och kyrkbesökare ha misshandlats svårt av kungens katolska pöbel. Sedan dess har det vittnats om fotsteg som försvinner bort, knackningar inifrån gravkammare och en atmosfär en nästan kan skära genom.

Och sedan, sedan vandrar vi vidare in i...

Gamla stan

Där vi rör oss längs Nygatan, vid det västra kvarteret, där legenden säger att man i dimman av tidiga höstmornar kan skåda det tåg av själar som dog under den fruktansvärda pestepidemin som lamslog Sverige i början av 1700-talet. Vi ansluter i de saligas lämmeltåg och rör oss via Kåkbrinken upp till Stortorget. Sedan 1520 sägs det mellan den sjunde och nionde november regna blod och olyckliga vålnader vandrar runt, fast i en mellanvärld som de hamnade i under Stockholms blodbad.

Innan vi lämnar Gamla stan förflyttar vi oss till von der Lindeska huset på Västerlånggatan 68. För här händer det saker. Huset stod färdigt 1633 och avbildningar vittnar om att det ser nästan exakt likadant ut som dagen det stod färdigt. Men sägnen säger att man aldrig är ensam här inne, även om det till synes ser ut så. Det finns någon i huset som med raska fotsteg rör sig genom mörkret. Det enda som får fotstegen att tystna är ljus, men även med lamporna tända finns närvaron av någonting. Ett någonting som visar sig med diffusa konturer i speglar, plötsliga temperaturfall och något hotfullt i luften. 

Jag kommer hursomhelst nöja mig med att titta på huset utifrån.

Vi lämnar Gamla stan och traskar in i...

Östermalm

Vi måste gå en liten bit för att nå nästa spökhus, men det kommer det vara värt. Vi ska till Karlavägen 60. I det stora och spöklika huset berättar myten om en liten flicka som fick nya vänner, vänner som inte längre lever i denna värld. Föräldrarna vittnade om hur de ofta vaknade på nätterna av att de hörde barnröster som pratade med flickan och skrattet från döda barn som ekade mot väggarna och blandade sig med skrattet från deras dotter. Barn som de aldrig såg, bara hörde och kände förnimmelser av. När flickan blev vuxen berättade hon även om en äldre kvinna som med sträng blick och skarp ton sa till de lekande barnen, levande som döda, att vara tysta och sova. 

Vi promenerar vidare till Stureplan 13, där restaurangen Brända Tomten brukade finnas. Brända Tomten öppnade 1922 och blev snabbt ökänt för sina kusligheter. Ryktet säger att en gammal fastighetsägare dröjer sig kvar och ser till att inga förändringar sker på hans ägor. Det har vittnats om hur restaurangens personal möblerade om på kvällarna bara för att mötas av ett återställt möblemang dagen därpå, och en servitris berättade om hur hennes förkläde utan någon rimlig förklaring fattade eld och började brinna. Både gäster och personal har vittnat om en hotfull stämning och om hur många vägrade vistas i Brända Tomtens källare, där atmosfären i en handvändning kunde bli skrämmande och hur ett panikartat behov av att ta sig därifrån fyllde deras kroppar.

Lagom uppvärmda och uppskrämda förflyttar vi oss en aning västerut, mot Sankt Johannes kyrka. Här sägs både kyrka och kyrkogård vara hemsökta. Under flera århundraden har det viskats om stora och märkliga skuggor som rör sig mellan gravstenarna. Redan 1699 dyker den första sägnen upp, när en flicka passerar kyrkogården och blir betraktare av hur en vit skepnad reser sig upp ur marken och hastigt rör sig mot henne. Hon blir rädd och springer därifrån, men i all hast får hon med sig en liten bit av vålnadens svepning. Natt efter natt blir flickan hemsökt av vålnaden i sin sömn, tills hon går tillbaka med svepningen och begraver den på kyrkogården. Där och då upphör vålnadens nattliga besök.

Sent en natt, många hundra år senare, passerar en man kyrkan och kastar en blick upp mot kyrktornet för att läsa av tiden, men kyrktornet badar i mörker. Han fastnar med blicken på de höga fönster som pryder kyrktornet. Något fladdrar till där inne. Ett sken tar form, varken från en eldlåga eller lampa. Ljuset tilltar och tar en overklig form och börjar röra sig bakom fönstret, cirkulerar nerför kyrktornet och rör sig mot marken. Mannen står som fastfrusen och tittar på hur ljuskällan närmar sig. Han får känslan att vad det än är som finns i kyrktornet, så är det på väg mot honom. Han blir rädd och rör sig snabbt bort från kyrkan och kyrkogården. Dagen därpå, i skydd av dagsljuset, tar han sig tillbaka till kyrkan och frågar kyrkvärden om vem som leker i kyrktornet på nätterna. Men kyrkvärden intygar på heder och samvete att kyrkan är låst och tom nattetid.

Runt omkring här någonstans, innan vi rör oss mot tryggheten i Vasastan, passar det nog ganska bra med en kopp varm choklad på något mysigt och ombonat ställe. Någonstans där det inte spökar. Sedan, med lite fladdrig värme i kroppen, går vi hemåt. Men först ett sista stopp, i...

Vasastan

Schefflerska palatset byggdes i början av 1700-talet, men har sedan 1830 även lystrat till ett annat namn. Nämligen Spökslottet. Legenden säger att i Spökslottet huserar flera spöken. Där bor fortfarande familjen Dickens, trots att det är trehundra år sedan de gick ur tiden. Fadern i familjen beskrivs som en tyrann med jäsande blod, modern som synnerligen grov i lynnet och barnen som gathundstyranner som lockade in oskyldiga att öva halshuggning på.

Även byggmästaren, som gav namn åt husets ursprungliga namn, H.P Scheffler, sägs gå igen i Spökslottet. Han ska enligt legenden visa sig i sin svepning och sprida sin liklukt, slå sönder speglar och bulta i tak och väggar och blåsa ut ljus för de levande. Han har sällskap av handelsmannen Jacob von Balthazar Knigge, som sägs ha sålt sin själ till djävulen. En natt blev han bortförd av en svart vagn, med en kusk både behornad och med svans. Legenden säger att det var djävulen som hämtade Balthazar Knigge.

Det sägs att det under huset finns stora underjordiska valv som innehåller både skatter och inmurade människor. På ägorna finns även ett lusthus som ryktet säger innehåller djävulsbilder och som även det ska vara hemsökt. Lusthuset är idag igenbommat och alla fönster är igenspikade. 1907 hittades en grav i parken på ägorna, vem den begravna är vet man fortfarande inte. Vid ett tillfälle lät man en pastor försöka läsa andarna ur huset, men han blev kastad ur fönstret och vägrade slutföra sitt uppdrag.

Så. Lagom läskigt? Känn er fria att knycka spökrundan rätt av, om ni vill. Misstänker att detta kan sitta ganska fint en mörk novemberkväll efter något glas vin också. Och! Hojta för all del till om ni känner till något spökställe som vi absolut inte får missa. Mycket av spökerierna i Gamla stan är sånt som jag fått återberättat för mig och annat har Google informerat mig om. Hittade denna hemsida med fantastiska spökhistorier i och kring Stockholm som kittlar precis lagom mycket. 

En tisdagsmorgon.

Jag tycker så mycket om våra tidiga morgnar. Att se min son sitta vid köksbordet, ett ensamt ljus i den runda klongljusstaken, mörker utanför det höga köksfönstret. Grannarna snett ovanför oss, på andra sidan innergården, som tänder lampan, händer i luften när tröjor dras på. Kvinnan mittemot oss dammar i deras fönster, lyfter lampor och krukor och torkar. Hennes man provar skjortor. Jag får för mig att föräldrar ska komma på middag. I huset lite längre bort, bortom vår innergård, sitter någon vid köksbordet i skenet från fladdrande ljus.

Jag undrar hur det ser ut i vårt fönster. Det svaga skenet från den svarta kartellampan i taket, alla gröna växter på fönsterbrädan. Ett barn vid köksbordet med en skål flingor framför sig. En kvinna i morgonrock som dricker kaffe och stryker en blus, en man som kommer in i köket och ler trött och lojt sträcker på sig, drar på en t-shirt till pyjamasbyxorna. Kramar henne bakifrån, placerar en puss i nacken, tar en klunk ur hennes kaffemugg.

Det är som att vi delar små hemligheter, vi som delar innergård. Delar små stunder av varandras liv, genom en ruta. Vänjer sig vid varandras små rörelser på andra sidan, fast att vi egentligen aldrig tittar. Det är fint.

En helg och en vecka.

Måndag morgon igen. Vi har en fullspäckad vecka framför oss. Det kommer nog bli en rolig vecka, bara vi kommer ihåg att andas. Jag ska stå på mässa tisdag, onsdag, torsdag och Kim ska till Katrineholm på fredag och på lördag ska vi på vernissage och laga middag till tolv personer och på söndag ska vi fira min mor samt tre av mina brorsbarn. Ni hör ju, jag glömde till och med andas i textform.

Men vi har en rolig vecka framför oss och en bra helg i ryggen. Vi såg den kanske konstigaste filmen genom tiderna i fredags, Swiss army man. Se den, eller se den inte. Jag vet inte riktigt om jag är säker på att det är bortkastade timmar, trots knepigheten. Och så har vi druckit vin och öl och ätit god mat och samlat ett par mil i benen. Pysslat i ordning Adrians rum och tittat på lampor till köket och läst böcker och legat på varandra i soffan.

Mitt i ett rus.

Fredag morgon. När jag sitter i bilen på väg till jobbet plingar det till i mobilen. Det är min chef. Kan du vara i gamla stan klockan tio? Jag behöver din hjärna. Jag svarar att jag kan det, vänder runt och parkerar bilen hemma igen, promenerar in till Stortorget där han väntar. Sedan följer de två kanske roligaste timmarna som jag spenderat på ett möte. Vi träffar ett företag som arbetar med att skapa miljöer i Virtual Reality. Vi får testa olika miljöer och brainstormar om hur det kan passa i vår bransch och verksamhet.

När vi kliver ut på gatan igen kryllar det av människor. Luften doftar av korv. Vi kryssar fram längs gamla stans kullerstensgator och jag älskar det. Jag får så mycket energi av alla de där människorna, av att inte ha ett arbete där jag sitter instängd på ett kontor, av att få träffa så mycket nya människor, av att få byta erfarenheter, av att lära mig nya saker.

Sedan promenerar jag hem igen och jag fastnar i ett sådant lyckorus. Ett sånt där som bubblar upp genom magen och försvinner ut i kroppens alla vrår, fyller en fullständigt. Tänk att det här är mitt! Tänk att jag bor här, tänk att jag gör det jag gör om dagarna, tänk att jag har alla de här fantastiska människorna runt omkring mig. En glömmer ju bort det så ofta, att värdesätta det en har. Jag har haft tur.

Jag är nog bara rädd för att vara en bov.

Han var glad när han kom hem igår. Hade gått en promenad efter sin timme hos terapeuten och svängt förbi bolaget och fiskat upp ny öl till vår finölshylla. Vad de än pratar om så verkar det ju fungera, det får honom att må bättre. Och oavsett vad de säger om mig och vår relation så verkar han alltid uppskatta mig mer efter deras sessioner.

Egentligen vet jag orsaken till mitt obehag, även om det inte är vackert och inte helt enkelt att erkänna. Det är för att jag inte har någon kontroll över deras samtal. Jag vet att vi har olika uppfattningar om det som vi har gått genom, jag vet att om han bara berättar hur han har tolkat saker så framstår jag inte som någon sympatisk människa. Jag vill vara där och jag vill belysa hur jag har känt, hur jag har upplevt honom, hur han har behandlat mig. Men det är ju inte vad deras samtal ska handla om. Det ska handla om honom, hans upplevelser, hans uppfattning, hans känslor. Om honom.

Även om jag framstår som en bov. Men det är ju en bov som han verkar älska. Ändå. Och vi kanske inte är där vi var för två eller fyra eller sex år sedan, om man skulle gradera vår lycka, men tamejfan om vi inte är på väg tillbaka dit. Jag tror att vi är på väg tillbaka dit.

Jag kanske gör en för stor sak av det.

Vi pratar inte mer om min spiral och eventuella preventivmedel i framtiden. Jag vet inte vad jag ska säga som jag inte redan har sagt och jag vet var han står i frågan. Just nu finns det inte så mycket mer att säga. När vi gått och lagt oss säger han att det är onsdag imorgon och att han har tid hos sin psykolog. 

Jag frågar vad de pratar om. 

- Om allt möjligt, säger han. Vi snuddar vid alla delar. 

- Pratar ni om oss? Om mig? frågar jag. 

- Ja, säger han. 

- Vad säger ni då?

- Saker. 

- Saker?

- Ja, men grejer. Vi pratar bara. Men du, vi sover nu. 

Jag blir tyst. Känner mig avsnoppad. Det är deras samtal och jag inser att jag inte har något med det att göra. Men fortfarande, min kille diskuterar mig med sin psykolog. Jag känner mig alldeles genomskinlig. Utelämnad. Dömd. Faktiskt lite oälskad, även om jag inte vet hur det går ihop. Kanske för att jag inte vet hur vi mår. Liksom vi, i vårt förhållande. Jag känner mig inte helt säker i det. Men jag väljer att skriva om det här och han väljer att dissekera det hos sin psykolog. Jag tror inte att det är en bra sak. 

Om att inte vara redo.

På måndagskvällen säger jag att min hormonspiral besvärar mig. Jag blöder fortfarande nästan varje dag. Jag satte in spiralen i somras, efter någon slags panikångest över att inte ha kontroll över min kropp. Över att inte själv bestämma över den. Jag fick rådet av en terapeut, att ta bort frågan om att bli gravid igen från bordet tills jag läkt färdigt. Därefter kan vi börja prata om att försöka igen, om det är vad vi vill.
- Ta ut den, säger Kim.
- Men, säger jag. Tänk om...
- Ja, tänk om. Kan vi inte bara låta det hända, om det händer?
Jag blir tyst. Den där paniken som tryckte i mitt bröst i somras, den finns fortfarande kvar. Hjärtat bultar fortfarande lika hårt och svetten tränger fortfarande fram vid tanken på att vänta på mens efter mens. Kommer det ta fyra år den här gången också? Kommer det sluta med ett dött foster den här gången också?
- Men minns du inte din panik när jag blev gravid i våras?
- Jag var sjuk. Jättesjuk. Och i sorg efter pappa, säger han.
- Mm, säger jag.
Jag vet det. Men jag är nog ännu inte helt läkt. Ännu inte redo.

Håll ut, det kanske blir bättre.

Jag har drabbats av något slags dåligt självförtroende i mitt skrivande. Jag har ju ingenting nytt att komma med, kan inte göra något annat än att skildra det som händer om dagarna. För det händer ju inget annat än det som händer. Inget stort, inget revolutionerande. Det är bara samma som alltid. Och jag tänker att det kanske inte är så roligt att läsa om. Så istället skriver jag ingenting alls. Vilket ju kanske inte heller är så roligt.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med detta. Att det är lite svårt att skriva just nu, kanske. Det kanske blir bättre. Vem vet, jag kanske blir ett socialt monster som har så mycket mer att skriva om än bara jobb och familj och hem. Jag antar att jag fortsätter med mitt småljumma puttrande tills dess.

Det är bara så ledsamt.

Jag råkar av misstag slinta till och nudda en bild på instagram, en bild som är en video. Den visar en bebis, alldeles ny, kanske bara någon dag gammal. Den ligger och tittar sig runt, buffar med huvudet, letar kanske efter mat.

Jag tittar på videon om och om och om igen. Magen vrider ihop sig och luften stakar sig i lungorna. Går in på toaletten och spolar vatten, tittar på videon och släpper ut gråten. Kan inte sluta, kan inte heller låta bli att nudda vid skärmen med tummen varje gång videon slutar, kan inte låta bli att spela upp den igen och igen och igen. 

Det är inte det att jag inte unnar andra glädjen, det är bara det att vissa dagar gör det så förbannat jävla ont i mig. Och jag är så ensam i det, för jag har en man som är utbränd och som tampas med bortgången av hans far, och vad jag än säger är jag i ett läge där hans sorg väger tyngre än min. Så jag är tyst, för jag har ändå inte honom i det här. 

Det är fredag.

Det är fredag och solen skiner och höstlöven virvlar runt i perfekta små tornados utanför fönstret. Färgexplosioner i rött och grönt, gult och orange. Jag trillade in på kontoret halv nio, möttes av glada tillrop från kollegorna. Helt utan anledning, bara för att de var glada. En hade köpt fredagsgodis på macken, en annan föreslog finlunch, en tredje kom med kaffe.

Det är fredag och jag ska snart åka hem, följa min son till bussen mot hans far. Möta min man, dricka en öl och äta något som någon annan har tillagat till middag. Kanske köpa en fredagsbukett, lyssna på någon ny spellista på tuben hem.

Fredagar alltså. Fler såna åt folket.

En kanske visst kan köpa lycka.

Promenerade in till ett kundmöte på morgonen. Den här potentiella kunden finns på Strandvägen, i vad som kan vara det finaste huset som jag någonsin har satt min fot i. Dog lite inombords. En trappuppgång med grå och grön marmor, träsmiderier på dörrar och väggar och tak, gjutjärnssmiderier runt hissen. Förgyllningar. Och en vapensköld mitt i alltihop. Tror till och med att det fanns en staty? Är så svag för sånt.

Och sen inne hos kunden, med det avskalade vita och höga och ultramoderna möbler och abstrakt konst på väggarna. Så jävla snyggt. Genomtänkt liksom.Våra treochfemton i takhöjd hemma är häftiga, men det var ingenting mot det här. Fyra meter, fem kanske. Om det räcker. Plus att kunden var trevlig och ödmjuk och mötet gick väldigt bra.

Tänk att spendera så många timmar varje dag på ett sånt ställe, med den utsikten. Jag tror inte att det är möjligt att vara olycklig då.

En onsdag.

Vaknade tidigt och bestämde mig för att jobba hemifrån på förmiddagen. Jag får aldrig så mycket gjort som när jag kan vakna, smyga upp och koka kaffe och krypa tillbaka ner i sängen med min dator i knät. Svara på mail, återkoppla med nya sammanställningar, boka möten, bocka av saker. Flyttade mig från sängen till soffan och bytte ut kaffet till te vid niosnåret och jobbade vidare ett par timmar till. Älskar att jobba i tystnad.

Och nu sitter jag här, på jobbet. Promenerade in vid lunch och damp ner i min favoritfåtölj, som numera även är min arbetsplats på grund av någon nyutvecklad fobi mot mitt kontorsrum. Jag vill ju vara mitt i allt, där det händer, i en mjuk fåtölj med datorn i knät och telefonen bredvid. Äter gårdagens kvarglömda kanelbullar som om det inte finns någon morgondag. Dricker kaffe på samma sätt.

Ikväll kommer en kollega och hennes man över på en kopp kaffe och något sött. Det vore fint om de visade sig vara ett par att umgås med. Vi känner ju egentligen ingen här i Stockholm på en sådan basis att man liksom hänger, förutom Kims systrar då. Och dem i all ära, men det vore fint med en lite större umgängeskrets. Människor som man klickar med. Som man kan träffa över en middag eller en öl. Det där otvungna sällskapet. Jag saknar det.

Kroppen, kroppen.

Jag är så fascinerad av den kvinnliga kroppen, hur den fungerar med alla hormoner och grejer i omlopp. Jag har varit så nere i någon vecka, känt mig trött och håglös och som att ingenting någonsin är roligt. Känt att livet är dramatiskt tragiskt. Knappt värt det.

Och så stod jag i duschen igår kväll och kände hur det plötsligt började strila blod nerför benen, hur vattnet runt mina fötter färgades rött. Jag hann tänka både en och två katastroftankar, som en ju gör när en överraskas av en störtblödning, innan det gick över lika hastigt igen. Men det som är så ofantligt konstigt är att alla de där jobbiga känslorna som jag har haft under veckan försvann, som om någon tryckt på en knapp.

Jag tänker hormonförändring? Den här kroppen är så kaosig just nu, både känslomässigt och fysiskt. Jag hann aldrig sluta blöda innan jag panikinsatte en hormonspiral i somras, och min kropp har liksom inte kommit i synk sedan dess. Och jag är sämst på att lyssna på den. Eller jag hör den ju, jag orkar bara inte lyssna på den.

Kan det vara hösten?

Torsdag kväll. Jag ligger med kinden mot hans bröst. Han håller upp sin mobil framför oss, jag tittar med ett öga på klippen som han klickar fram på youtube. Det är gammal musik, mest Simon & Garfunkel. Det är vaggande. Sövande. Han placerar en puss på min hjässa, viskar att det är okej. Okej att jag är lite frånkopplad just nu, att han förstår att det är tungt mellan stunderna. Men att jag kommer hitta ur det och att det viktiga är att vi är två i det. Och jag nickar, trycker ansiktet närmare honom, lägger ett ben mellan hans. Kan inte låta bli att blunda även med det andra ögat.

Nollfemtjugo vaknar jag. Det är alldeles för tidigt, men jag har den där flyktiga känslan av en dröm jag inte minns. Kan inte komma ihåg vad som hände, kan bara sätta fingret på ledsamheten inom mig. Kryper ihop till en liten boll bakom hans rygg, försöker komma så nära som det bara går. Blundar och försöker känna efter varför jag känner mig så ledsen. Egentligen är jag ju glad, jag är ju lycklig. Egentligen.

Gå bort det.

Jag sitter i en fåtölj på jobbet. Jag vill inte sätta mig vid mitt skrivbord, på min stol, framför min skärm. Det känns så hårt och kantigt. Jag känner mig hård och kantig. Så jag sitter i en mjuk fåtölj med runda hörn med min dator i knät. Skriver en lista över sånt som jag har skjutit upp som inte går att skjuta på längre. Jag ångrar att jag tog ett par låga skor idag, hade behövt kraften från ett par höga klackar. Ångrar att jag valde just de här byxorna, de kommer säcka efter fåtöljsittningen.

Det regnade när jag gick från tunnelbanan till kontoret. Paraplyet låg i väskan, men jag orkade inte ta upp det. Orkade inte veckla ut det, blev hellre blöt. Läste om att bli lämnad och förkrossad i en poetisk skildring av Sandra Beijer på tunnelbanan. När jag klev av mötte jag en kvinna med ögon röda och svullna av tårar som fotfarande strilade nerför kinderna. Hon såg så ensam ut, samtidigt som hon såg ut precis som jag. Samma ålder, samma utseende, samma klädstil. Förutom att hon var blond och jag är rödhårig. Men hon kunde ha varit jag. Jag kunde ha varit hon. Jag ville så gärna gå fram och krama henne. Bara hålla om henne, säga att det är okej att vara ledsen. Men så kan man ju inte göra med en främling.

Och min mage är mensvärksömmande och svullen. Jag är hård och kantig inuti, men mjuk utanpå. Jag tror att det bara kan rådas bot på med mjuka fåtöljer och te och att jobba undan jobbiga uppgifter. Ungefär som när man trampade snett på idrotten och läraren sa åt en att gå bort det. Jag ska jobba bort det idag.

Lördag.

Kaffe och DN i sängen i nästan en timme, sedan rostat bröd och te och andra halvan av tidningen vid köksbordet. En borste genom håret, en gnutta make up och svarta byxor och vinröd tröja. Svarta boots och grå kavaj, sedan ut. En man vid min sida, min man. Promenerar på gator vi aldrig gått på tidigare, hittar in i butiker vi aldrig hittat tidigare, dricker kaffe under en höstsol som kastar sina bleka strålar på oss.

Och nu, nu har vi hittat hem igen. Solen har försvunnit in bakom tunga moln. Himlen är alldeles mörk, som om den hotar med undergång. Eller åtminstone ett rejält oväder. Jag hoppas på det sista, vill att det ska ösa ner från himlen där jag sitter i min soffa med ljus på bordet och kaffe och chokladpraliner inom räckhåll. Vi ska jobba någon liten timme, sedan har min man viskat löften om sushi och öl som belöning. Lagom tills dess vore det fint om mitt fiktiva oväder har dragit förbi.

Kämpar med känslorna.

Vi satt uppe och pratade länge igår. När vi satt där slog det mig att det var länge sen vi verkligen pratade, så som vi pratade igår. Jag tror att vi har rätt bra koll på varandra och hur vi mår, det blir ju så tydligt när man lever tillsammans och spenderar så många timmar i varandras närhet. Men igår pratade vi, på riktigt och inte bara i förbifarten. Om hur saker känns, om sånt som skaver inombords.

Han kämpar fortfarande på med sviterna efter sina pappas bortgång, de där små huggen i hjärtat som säger att han är så skör efter att ha stressat i alldeles för många år. Om att han trycker bort tankarna på barnet som aldrig blev eftersom det gör för ont. Att det är därför han nästan aldrig pratar om det. Det smärtar helt enkelt.

Det lämnar mig ganska ensam i min sorg. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men ibland snörar bröstet ihop sig i ett enda dåligt samvete. Jag har inte berättat det för honom, för jag är rädd att han ska bekräfta det. Inte för att jag tror det, det är mer en rädsla. Det känns som att det är mitt fel att han aldrig kommer få ett biologiskt barn. Jag tvivlade så mycket precis efter det där plusset på stickan, så det känns som att jag inte förtjänade barnet.

Jag vet att det inte är logiskt, men jag antar att känslor inte alltid är logiska heller.

Bidar min tid.

Dagarna bara försvinner. Om min chef skulle fråga vad jag gör om dagarna, skulle jag inte ha något bra svar. Fast jag gör saker, saker som jag ska göra. Men det är så mycket annat som händer också, kollegor som stoppar in huvudet och ställer en fråga som leder till tjugo minuter i samtal. Telefonen som ringer och gör att man behöver följa upp med ett annat samtal och ett annat samtal och ett annat, ja ni förstår. Dagarna kutar och det känns som att jag inte gör något som syns, som går att ta på.

Jag hatar den känslan. Hatar att känna att jag inte är nödvändig, tror jag?

I övrigt trillade jag över en jobbannons häromveckan. Ett företag som är ganska synliga i sociala medier och som jag haft en liten fascination för. Tjänsten som de söker verkar extremt rolig och jag gjorde en sån där spontan jag-kommer-ju-aldrig-få-den-men-skitsamma-jag-testar-ansökan, och ja. Jag har haft en intervju och lämnat löneanspråk. De sa att det egentligen var lite mer än de tänkt sig, jag sa att jag har det lite för bra där jag är för att gå ner i lön. Och där är vi nu. Hon som intervjuade mig skulle stämma av med sin chef och återkomma. Vi får se. Det är lite skönt att bollen ligger hos dem, det som ska ske sker.

På andra sidan om trettio.

Så jag är trettio nu. Herrejävlar. De säger att det är nu livet börjar, de som vet. Jag tror att jag ska göra det till en sanning. Jag har blivit så fint uppvaktad, firade in födelsedagen med svärfamiljen och champagne och presenter, och vaknade upp till långfrukost och fler presenter. Den allra bästa var ett presentkort till Centralbadet, med behandlingar och allt.

Dagen igår var full av kramar och fina människor. När jag kom hem från jobbet väntade ett enormt blomsterbud och choklad och middag på indisk restaurang. Sen fick jag välja kvällsaktivitet, så det blev långpromenad genom Vasastan för mig och mitt lilla gäng. 

Och nu är det fredag och snart eftermiddag. Jag har fått order om att möta min mamma på t-centralen halv fyra, ta en fika och sedan lämna över min son i hennes vård, för att klockan halv sju vara propert klädd och redo för en kväll med min man.

Hittills är det faktiskt inte särskilt dumt att vara trettio.

Nästan där.

Onsdag. Imorgon fyller jag trettio år. Herreminje, trettio år. Jag sitter i sängen med en kopp kaffe på sängbordet och datorn i knät. Har en lunchgrej på Kungsholmen, så planen är att jobba hemifrån på förmiddagen och vika eftermiddagen åt att förbereda inför firande med svärfamiljen ikväll.

Egentligen hade jag tänkt spara lite på festligheterna kring den här trettioårsdagen, är så själsligt trött efter den här sommaren med allt som den har inneburit, men så ringde min svägerska till Kim häromdagen och frågade om jag inte fyller år väldigt snart. Ett, tu, tre och sen fanns det en plan för att fira in min födelsedag. Vilket ju är himla fint, faktiskt. Och det allra bästa är att jag inte behöver göra något, Kim och hans syster drar i trådarna.

Så. Tjugonio år och trehundrasextiofyra dagar och med en kväll framför mig där en trettioårsdag ska firas in. Tusan alltså.

Tusen tack.

Tack för kloka tankar. Vi tar oss sakta fram genom den där snåriga djungeln som är kroppsnormer. Jag är lite osäker på hur mycket som fastnar hos honom, om det kanske är för mycket information så att allt inte kan tas in. Häromdagen sa han till exempel att han bekymrade sig för sin pubertet, eftersom han inte har fått sin mens ännu.

Lilla gubben.

Vi har ändå pratat ganska mycket kring pubertet och mens och vad som händer i kroppen när man blir tonåring, men tydligen hade det inte fastnat att det bara är flickor som får mens. Jag tänker att det är samma sak med frågor likt den igår, vi får ta det lite pö om pö. Samt att det borde vara de vardagliga samtalen som vi för och valen som vi gör som ger honom de sunda värderingarna.

Men återigen, tack. Jag sa ju att ni är kloka.

Jag behöver er hjälp!

Adrian var hos sin pappa i helgen. När han kom hem var han brydd och funderande, för hans pappas flickvän hade gjort en ganska omfattande bröstförstoring. Förutom de uppenbara frågorna, som vad man egentligen stoppar in i brösten, så var han undrande till varför det är så viktigt med stora bröst att man väljer att skära i sig och stoppa in grejer under huden.

Och här tappar jag bort orden. Säger att det är viktigt att varje människa själv bestämmer över sin kropp, kvinna som man. Att om hon känner att det är viktigt för henne att göra operationen så har ingen annan någon rätt att ställa sig frågande eller kritisera hennes beslut. Vi bestämmer själva över våra kroppar. Jag säger att det är viktigt att komma ihåg, att varje individ bestämmer över sin egen kropp.

Samtidigt säger jag att det inte finns något värde i storleken på en kvinnas bröst. Bröst är bröst, de är fina oavsett om hur de ser ut. Det finns stora, det finns små. Det finns de som hänger, det finns de som sitter lite högre upp. Det finns de som inte ens är lika stora, men de är alldeles perfekta ändå. Det finns inget värde i hur brösten ser ut.

Men han är klok och han säger att jag måste ha fel, för någon har ju valt att operera sig till större bröst. Alltså finns det ett värde i det. Och det är här jag tappar bort orden, för jag inser att jag säger emot mig själv. Han har ju rätt och jag hatar samhället för det. Så jag sa att jag behöver samla mina tankar lite och att vi ska fortsätta prata om ämnet ikväll, men jag vet inte vad jag ska säga.

Hjälp mig, ni är så kloka. Jag vill inte att han ska placera ett värde i utseendet på en kvinnas (eller mans) kropp, men det har ju samhället redan gjort åt honom. Samtidigt bestämmer vi ju över våra egna kroppar. Det är så sanslöst viktigt att han förstår att han bestämmer över sin egen kropp och hur den ska se ut, men kanske ännu viktigare att han förstår att han inte har att göra med hur någon annans kropp ser ut.

Hur gör jag det?

Om att ha bråkat klart.

Jag var arg hela dagen i torsdags. Så där så att det var svårt att sitta stilla, var liksom laddad med ilsken energi. Tills jag kom hem och mötte honom, såg honom i ögonen och kände att han nog var mer ledsen än arg. Jag har så svårt att vara arg då. Det rinner bort och istället känner jag bara den där tryckande känslan av att jag vill att han ska hålla om mig. 

Och han tittar på mig, utan ord. Drar in mig i en kram, hans armar är hårda mot min rygg. Han begraver sitt ansikte mot min hals. Och jag smälter och säger förlåt och han säger förlåt och frågar om vi har bråkat klart nu. Och jag nickar mot hans bröstkorg, säger att vi är färdiga med bråkandet.  

Skakar till och med.

Det är en frostig stämning hemma hos oss. Jag lever med en man som har ett behov av att få allt färdigt innan en hunnit räkna till tre. Det innebär att vi ska måla luckor till ett skåp, måla en kabellist, köpa insatser till alla kökslådor, dra alla kablar till samtliga elektriska prylar i kabellister, köpa de lister som vi inte har, köpa garderober, såga och montera ihop hyllor i hallen, hitta bra krokar till alla våra jackor, platsbygga förvaring i klädkammaren samt slipa och måla lister och väggar i den lilla hallen.

Och detta ska vi göra nu nu nu. Och han jobbar halvtid och har flera timmar mer hemmatid varje dag än vad jag har, ändå är det jag som måste handla, laga mat, tvätta och hjälpa med läxor när jag kommit hem vid fem. Och när jag har gjort alla vardagsmåsten är klockan nio och jag är så slut och han är sur för att jag inte har gjort allt det där ovan också. För att han känner att han måste göra det själv.

I morse, när jag sa att han skulle må bra av att ta det lite lugnt mellan varven, påstod han att han inte är säker på att jag kommer ta tag i saker om inte han gör det. Och jag blev så jävla arg att jag vände på klacken och gick. Men jag blev bara argare för varje trappsteg ner i tunnelbanan, så jag skrev precis vad jag känner till honom.

Att jag målade två dygn i sträck för att hinna klart innan vi skulle flytta in när han drog till Sälen med kompisgänget, att jag slet som ett djur, ensam, med att göra klart de sista rummen i vår förra lägenhet när han åkte till USA. Och ändå står han där och säger att jag inte gör tillräckligt. Jag är så jävla jävla jävla arg på honom. Han har inte svarat, och just nu känns det faktiskt som att det inte spelar någon roll.

Antar att det är tiden.

På måndagseftermiddagen sitter jag på tuben.Vi rullar förbi gamla stan. Jag tittar ut över vattnet och himlen och broarna. Solen gör att allt blänker i guld. Att vattnet glittrar. Jag kommer på att det var söndag igår. Det var söndag igår och jag dog inte inombords. Jag brukar ju göra det på söndagar. Påminnas om att vi inte ska bli fyra i vår familj.

Men i söndags kom dagen och gick igen. Och jag tänkte inte ens på det, tänkte inte på barnet som aldrig kommer finnas. Dagen var bara långpromenad och söndagsmiddag och ett långt lugn däremellan. Den handlade aldrig om foster som dog.

Först gör det mig alldeles förtvivlat ledsen. Där, mitt bland alla människor på tunnelbanan, måste jag bita mig själv hårt i läppen för att inte börja gråta. Liksom stirra ner i golvet och blinka blinka blinka. Sedan kommer jag på att det nog ändå måste vara en bra sak. Ett tecken på att jag läker. Och jag måste ju läka, någon gång, även om jag inte vill.

Det är det här som jag har längtat till.

Måndag igen. Vi har en så himla fin helg i ryggen.Vi börjar komma i ordning i lägenheten nu. Det börjar bli fint, vårt hem. Lite avskalat kanske, men jag vill inte ha saker framme bara för att, inte om de inte känns rätt. Då har jag hellre tomma fönster tills jag hittar lampor och krukor som passar. Sakta fylla på med saker som är vi, de får hitta sin väg hem till oss under hösten. Jag tänker att det kan vara fint att långsamt se vårt hem växa fram och ta plats.

I lördags kom mina föräldrar upp och åt middag med oss. Med sig hade de min brorsdotter. Hon är ett år äldre än Adrian och de där två är så himla fina tillsammans. De satt tillsammans med oss i soffan och pratade biologi. Det är så spännande att höra vad som rör sig i huvudet på barn som snart inte längre är barn, hur de så lätt pratade med varandra och oss om puberteten och mens och sex. Jag kan inte riktigt minnas att jag tyckte att det var så enkelt att prata högt om det.

Och igår tog vi en lång promenad för att börja lära känna vår nya hemstad. Genom Karlberg, Huvudsta och Solna centrum. Sen orkade vi inte gå längre utan hoppade på tuben hem. Åt hemlagad pizza och drack kaffe i soffan och låg och läste tidningen mitt på dagen. Det är så skönt, att all ledig tid inte längre behöver gå åt till att packa upp och plocka undan. Att få bara vara, att få strosa på kullerstensgator, ta en kopp kaffe någonstans, bara för att man kan.

Ej längre lika rart.

Det händer inte särskilt ofta, men emellanåt hamnar vi i soffan framför Nyhetsmorgon på helgförmiddagarna. När min man får bestämma tycks vi framförallt titta på Nyhetsmorgon de dagar Tilde de Paula programleder. Ibland blir han lite fnissig och glittrar med ögonen när jag påtalar sammanträffandet. Egentligen tycker jag nog att det är ganska rart. Hon verkar vara en jäkligt snygg människa, både utanpå och inuti.

Men så flyttar vi in på Sankt Eriksplan och gissa vem som bor ovanför oss? Tilde de Paula. Med make och barn visserligen, men ändå. Nu måste jag ju börja hålla koll på att Kim inte plötsligt börjar göra sig en massa ärenden ner i källaren och kasta sopor och hämta posten femtio gånger om dagen. Sånt besvär ju.

(Obs, skojar. Det är ju en win-win om han vill göra alla resor till källare och posthämtning själv. Gör han det unnar jag honom ett hej och ett leende från Tilde de Paula.) 

Lämnad.

Inatt drömde jag att Kim lämnade mig. Vaknade till mitt i natten med gråten i halsen och kände att det var som på riktigt. Det var så verkligt, hur han säger att det nog är bättre att vi bor var för sig. Att han inte vill stänga några dörrar och kanske kan det bli vi igen, men just nu vill han vara ensam. Att han inte längre vill vara med mig.

Och sen, lättnaden i vetskapen om att det bara var en dröm. Kröp nära bakom honom, med ben och armar och mage tätt intill. Lyssnade på hans djupa suck av välbehag och kände hans hand smyga bakåt, runt mig. Liksom som för att krama tillbaka i sömnen.

Och samtidigt, vad fint det är att inse att man älskar någon så mycket att deras ord har kraften att förstöra en så fullkomligt.

En fin magkänsla.

Det här är min bästa tid på året. När sommaren går över till höst. När luften är hög och börjar bli krispig och det är lagom med strumpbyxor och kjol och tröja. Jag hittade fyra klänningar som jag glömt bort i flytten. Med vippig kjol och så himla fina till kofta och lågskor. Det är så min höst ska se ut, tror jag.

Jag kanske generaliserar nu, men alla är så väldigt snygga där jag bor. Det är kavajer och portföljer och klackar överallt. I trappuppgången, på Adrians skola, längs med vår gata. Jag tror att jag tycker om det, även om jag ibland känner mig lite som kusinen från landet. Det får bli en nystart på så många olika sätt, den här flytten. Året jag fyller trettio, är det då livet börjar om?

Slutet gott ändå.

Jag tror att fredagen gick till historien som en av de sämre dagarna på mycket länge. Vaknade till ljudet av en stökande man som hade läkartid i Katrineholm klockan nio och således var uppe i ottan. Tio minuter efter att han försvunnit ner i garaget ringde han och behövde hjälp, eftersom vårt garage är trångt. Jättetrångt. Jättejättetrångt. Det hela slutade med att han kom ut men att bilens främre vänstra hörn är uppskrapat. Obs att det ej var jag som skrapade. Jag tror att det är bra för vårt förhållande att det inte var jag som gav bilen det första skrapet.

Två timmar senare ringde han igen. En mil utanför Katrineholm. Med tom tank. Tydligen har färddatorn en liten diff på sju mil. Om den säger att en kommer sju mil så kommer en egentligen ingenstans alls. Det är ju bra att veta. Min svärmor kunde dock rädda upp med en reservdunk och läkaren kunde skjuta på tiden en halvtimme, så allt slutade gott.

Under tiden i Stockholm försvann min röst mitt under ett kundsamtal. Mitt jobb går ju till stor del ut på att kommunicera, så det blev lite bök. Dessutom kände jag mig överkörd och kuvad i ett jobbsammanhang. Det är en svår bransch att vara kvinna i, det här. Försökte skaka av mig obehaget på eftermiddagen och hoppade på ett tåg för en helg i Katrineholm.

Bara för att upptäcka att Kim och hans mamma varit hur duktiga som helst under dagen och att det bara var städningen kvar! Ringde över min mamma och kavlade upp ärmarna och satte igång. Klockan elva var lägenheten skinande ren och bilen packad med de sista grejerna och nycklarna lämnade. En bra bit efter midnatt trillade vi in genom dörren hemma igen, i Stockholm. Varvade ner i soffan med en whisky och tittade ut över röran som nu verkligen är vårt hem. Så fin känsla ändå.