På måndagseftermiddagen sitter jag på tuben.Vi rullar förbi gamla stan. Jag tittar ut över vattnet och himlen och broarna. Solen gör att allt blänker i guld. Att vattnet glittrar. Jag kommer på att det var söndag igår. Det var söndag igår och jag dog inte inombords. Jag brukar ju göra det på söndagar. Påminnas om att vi inte ska bli fyra i vår familj.
Men i söndags kom dagen och gick igen. Och jag tänkte inte ens på det, tänkte inte på barnet som aldrig kommer finnas. Dagen var bara långpromenad och söndagsmiddag och ett långt lugn däremellan. Den handlade aldrig om foster som dog.
Först gör det mig alldeles förtvivlat ledsen. Där, mitt bland alla människor på tunnelbanan, måste jag bita mig själv hårt i läppen för att inte börja gråta. Liksom stirra ner i golvet och blinka blinka blinka. Sedan kommer jag på att det nog ändå måste vara en bra sak. Ett tecken på att jag läker. Och jag måste ju läka, någon gång, även om jag inte vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar