Jag följde Adrian till bussen i fredags och vinkade hej då. Det var dags för pappahelg. Om ett par timmar är söndagskvällen kommen och med den även bussen som tar med min son hem igen, tillbaka från sin pappa. Sin andra pappa, det är så rörande hur han simpelt konstaterar att han har två pappor om någon undrar.
Vi som har varit kvar här hemma har kämpat emot den där förkylningen som verkar hålla i sig. Men vi har också hunnit slipa, betsa och lacka våra köksstolar, ätit goda middagar som vi själva inte tillagat gånger två, städat vårt hem och storhandlat samt varit nära och klängiga och kära nästan prick varje minut hela helgen.
Jag känner mig så jäkla förälskad i honom just nu. Det känns så långt borta att jag för ett år sen inte visste om vi skulle överleva. Det är så främmande. Så... Läskigt. Tänk om vi hade gett upp allt. Gett upp det här. Det känns så otänkbart nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar