Jag frågar vad de pratar om.
- Om allt möjligt, säger han. Vi snuddar vid alla delar.
- Pratar ni om oss? Om mig? frågar jag.
- Ja, säger han.
- Vad säger ni då?
- Saker.
- Saker?
- Ja, men grejer. Vi pratar bara. Men du, vi sover nu.
Jag blir tyst. Känner mig avsnoppad. Det är deras samtal och jag inser att jag inte har något med det att göra. Men fortfarande, min kille diskuterar mig med sin psykolog. Jag känner mig alldeles genomskinlig. Utelämnad. Dömd. Faktiskt lite oälskad, även om jag inte vet hur det går ihop. Kanske för att jag inte vet hur vi mår. Liksom vi, i vårt förhållande. Jag känner mig inte helt säker i det. Men jag väljer att skriva om det här och han väljer att dissekera det hos sin psykolog. Jag tror inte att det är en bra sak.
Jag tror det är bra att prata och ventilera med någon utomstående. Oavsett om det är en blogg eller psykolog, jag tror inte det är ett dåligt tecken. Men sen är jag ju en sån som måste ventilera för att inte implodera. Förstår ändå din känsla.
SvaraRaderaMed lite distans till det hela tror jag att du har rätt. Jag tror att jag reagerade som jag gjorde för att jag inte vet vad de säger, men jag tror också att det är bra att prata med någon utomstående. Någon med perspektiv.
RaderaJag tror också det är bra. Alla har saker att bearbeta, saker som är knutna till sin partner som kanske kommer ur uppväxten eller tidigare relationserfarenheter. Just för att den nuvarande relationen är bra (men allt kan bli bättre) och en älskar sin partner! Vissa saker behöver vi bara ventilera och skriva/säga för att sen gå vidare eller komma till insikt eller helt enkelt må bra.
SvaraRaderaApropå detta... Jag och min partner gick på ett par gångers relationsstöd och fick praktiska, hjälpsamma tips till vår vardag. Det borde alla göra! /Maria
Mycket sant! Vi har också gått i parterapi. Det var nog vår räddning tror jag.
Radera