Om att ha bråkat klart.

Jag var arg hela dagen i torsdags. Så där så att det var svårt att sitta stilla, var liksom laddad med ilsken energi. Tills jag kom hem och mötte honom, såg honom i ögonen och kände att han nog var mer ledsen än arg. Jag har så svårt att vara arg då. Det rinner bort och istället känner jag bara den där tryckande känslan av att jag vill att han ska hålla om mig. 

Och han tittar på mig, utan ord. Drar in mig i en kram, hans armar är hårda mot min rygg. Han begraver sitt ansikte mot min hals. Och jag smälter och säger förlåt och han säger förlåt och frågar om vi har bråkat klart nu. Och jag nickar mot hans bröstkorg, säger att vi är färdiga med bråkandet.