Skakar till och med.

Det är en frostig stämning hemma hos oss. Jag lever med en man som har ett behov av att få allt färdigt innan en hunnit räkna till tre. Det innebär att vi ska måla luckor till ett skåp, måla en kabellist, köpa insatser till alla kökslådor, dra alla kablar till samtliga elektriska prylar i kabellister, köpa de lister som vi inte har, köpa garderober, såga och montera ihop hyllor i hallen, hitta bra krokar till alla våra jackor, platsbygga förvaring i klädkammaren samt slipa och måla lister och väggar i den lilla hallen.

Och detta ska vi göra nu nu nu. Och han jobbar halvtid och har flera timmar mer hemmatid varje dag än vad jag har, ändå är det jag som måste handla, laga mat, tvätta och hjälpa med läxor när jag kommit hem vid fem. Och när jag har gjort alla vardagsmåsten är klockan nio och jag är så slut och han är sur för att jag inte har gjort allt det där ovan också. För att han känner att han måste göra det själv.

I morse, när jag sa att han skulle må bra av att ta det lite lugnt mellan varven, påstod han att han inte är säker på att jag kommer ta tag i saker om inte han gör det. Och jag blev så jävla arg att jag vände på klacken och gick. Men jag blev bara argare för varje trappsteg ner i tunnelbanan, så jag skrev precis vad jag känner till honom.

Att jag målade två dygn i sträck för att hinna klart innan vi skulle flytta in när han drog till Sälen med kompisgänget, att jag slet som ett djur, ensam, med att göra klart de sista rummen i vår förra lägenhet när han åkte till USA. Och ändå står han där och säger att jag inte gör tillräckligt. Jag är så jävla jävla jävla arg på honom. Han har inte svarat, och just nu känns det faktiskt som att det inte spelar någon roll.