Tjugonionde januari.

Det är mörkt när jag kommer hem från jobbet. Mörkt i lägenheten, mörkt utanför våra fönster. Kim och hans systrar har åkt till vår hemstad för att spendera en kväll med deras mamma och pyssla om pappans grav. Jag låter det fortsätta vara mörkt, drar av mig stövlarna och går fem steg in i lägenheten och stannar mitt på hallmattan. Alla helgons afton.

Jag tar tändstickorna, tassar vidare in i mörkret, sjunker ner på knä framför vardagsrumsbordet. Drar med en tändsticka mot tändsticksasken, får upp en låga och tänder det ensamma stearinljuset på bordet. Tänder det för barnet som inte finns. Tänder det eftersom jag inte är gravid i sjunde månaden. Blir sittande så länge, länge. Bara tittar på den fladdrande lågan. Bara sitter, bara tittar.

Sedan tänder jag lamporna i våra fönster, häller upp ett glas vin, skickar ett meddelande till Kim. Sätter på musik, häller upp lakrits i en liten skål. Undrar hur jag kommer må den tjugonionde januari. Datumet som vårt barn inte längre är beräknad att födas.