Sanningen om män och sms.

Det är uppenbart att min son har drabbats av den första kärleken. Det finns en flicka i hans klass som han pratar om varje dag. Precis som det finns andra barn vars namn vi hör varje dag, men det är något i hans tonläge som förändras när han nämner hennes namn. Något i hans blick, i hans hållning. Jag bara vet att han är förtjust, även om han är ganska tyst om det. Jag har frågat lite om henne och hans känslor, men han gör bara stora ögon. Jag tänker att han kommer prata om det när han känner sig redo.

Men det var inte det som jag skulle säga. Häromdagen - just apropå något som den här flickan hade sagt eller inte sagt och han undrade vad det betydde - berättade jag för Adrian att jag har lagt ner timmar, veckor i sammanslagen tid, på att tolka saker som någon har sagt eller inte sagt eller hur många punkter någon skrivit i ett sms. Han skrev punkt punkt punkt, VAD MENAR HAN? Han gjorde en smiley efter den där meningen, VAD BETYDER DET? Han svarade inte direkt nu, TYCKER HAN OM NÅGON ANNAN? Och så vidare.

När jag berättade det här för Adrian tittade Kim på mig, och förstås: Jag har aldrig ens tänkt en sån tanke. Man skriver ju bara. Vad finns det att tolka? Jag visste det! Visste det! Jag har spenderat så många timmar på att försökt förstå det andra könet och deras eventuella känslor för mig genom att bryta ner deras ord i beståndsdelar. Vänt och vridit. Stoppat in värden, tagit bort. Funderat och förvirrats. Och så har de bara skrivit, som en ju gör.

Jag har egentligen bara ett tips till min son i det här sammanhanget: slå inte in på den vägen. BÖRJA ALDRIG ANALYSERA. Om jag bara får ge ett enda råd i hans tonår, så är det detta. Börja aldrig vända och vrida på någon annans ord. Ta, och ge, dem bara för precis vad de är. För HELVETE, vad mycket tid som försvinner annars. Poff, borta!