Det här med att lita på magkänslan.

Så kommer den där torsdagen. Den där torsdagen då jag valde min chef före en annan tjänst. Han berättar att vi har fått en utbildningsförfrågan från ett politiskt parti och jag säger någonting om partiet och sedan är vi igång. Så som vi alltid är. Vi tycker lika i mycket men skiljer oss i små aspekter. Det gör att vi får spännande diskussioner. Alltid på samma sida, men inte alltid på samma rad.

Timmarna går och vi pratar pratar pratar, men väldigt lite om jobb. Bara kort om de där uppdragen, bara precis tillräckligt. Istället pratar vi om allt annat, jobbsaker och personliga saker. Någonstans på mitten säger han att han vet att jag bearbetas av ett annat företag. Att han vet att de erbjuder en bra tjänst, men att jag borde stanna kvar. Att jag kommer nå dit jag vill, att framtiden finns där jag är. Att jag hör hemma här. Och jag säger att jag har tackat nej och jag kan nästan ta på lättnaden som strömmar ut från honom.

Och jag bara vet att jag har fattat rätt beslut.