Det är bara så ledsamt.

Jag råkar av misstag slinta till och nudda en bild på instagram, en bild som är en video. Den visar en bebis, alldeles ny, kanske bara någon dag gammal. Den ligger och tittar sig runt, buffar med huvudet, letar kanske efter mat.

Jag tittar på videon om och om och om igen. Magen vrider ihop sig och luften stakar sig i lungorna. Går in på toaletten och spolar vatten, tittar på videon och släpper ut gråten. Kan inte sluta, kan inte heller låta bli att nudda vid skärmen med tummen varje gång videon slutar, kan inte låta bli att spela upp den igen och igen och igen. 

Det är inte det att jag inte unnar andra glädjen, det är bara det att vissa dagar gör det så förbannat jävla ont i mig. Och jag är så ensam i det, för jag har en man som är utbränd och som tampas med bortgången av hans far, och vad jag än säger är jag i ett läge där hans sorg väger tyngre än min. Så jag är tyst, för jag har ändå inte honom i det här.